Annons

Vad får vi för pengarna i Almedalen?

Driftiga krögare, Svenskt Näringsliv och Region Gotland samarbetade och möjliggjorde allmän fotbollsfest på Stora Torget i Visby under kvartsfinalen.
Driftiga krögare, Svenskt Näringsliv och Region Gotland samarbetade och möjliggjorde allmän fotbollsfest på Stora Torget i Visby under kvartsfinalen. Foto: Henrik Montgomery/TT
Under strecket
Publicerad

Ni vet, jag är en gammal kvinna. Åtminstone i Almedalensammanhang. I snart två decennier har jag varit här. Som Muf-ordförande fick jag min uppmärksamhet i t-shirten ”Dom kallar oss Thatchers”. Storögda gick vi omkring på vad som redan då kallades ”politikens Kiviks marknad” och tyckte det var något oerhört som ägde rum, över 90 seminarier på en enda vecka!

Tillväxten av arrangemanget har stått sig. Helt tvärsäkert konstaterade jag när mängden seminarier övergått 300 att det nu hade nått kulmen; mer kunde det inte bli. Så där har det hållit på, och jag har fått fel, år efter år. Med små hack i kurvan har utvecklingen ändå varit entydig, och i år 2018 var 4 217 evenemang anmälda.

Själv har jag varit både gäst, medverkande och arrangör. Ur alla perspektiv blir det bättre. Kvaliteten på arrangemangen blir generellt bättre, fler blir bättre på att tänka både innehåll och form. Det finns förvisso en svårbegriplig faiblesse för seminarier där det är hur många som helst på scenen samtidigt tillsammans med en svettig moderator, vilket leder till att tiden nästan är slut när alla har hållit sina inledande minuter. Om tanken är att servera ett åsiktsmässigt smörgåsbord fungerar det ju, men ingen fördjupande diskussion hinns med när formen riggas på det sättet.

Annons
Annons

De som befolkar Almedalen har också kommit att förändra karaktär. Från början var det mer av en politikervecka, men snart kom också intresseorganisationerna dit eftersom de insåg värdet i att kunna få prata med politikerna lite mer informellt. Sedan kom myndighets-Sverige, och de senaste åren har också näringslivet i allt större utsträckning tagit plats. Politikerna koncentrerar sig numera till sin dag, istället för att hänga runt hela veckan, och det har lett till visst missnöje hos andra aktörer som tycker att det är svårt att få politikerna att medverka på andra arrangemang än sina egna.

Idag är det inte längre en enda vecka, utan tusentals olika. Mina snart 20 Almedalsveckor har skiftat starkt i karaktär. Alla åker dit med olika syften, preferenser och prioriteringar. Partiledartalen utgör alltjämt ett slags nav som alla förhåller sig till, men jag har mött åtskilliga som väljer att inte alls ta del av dem. (För dem som inte själv lyssnat på alla partiledartal bifogas ledarsidans analyser och kommentarer av samtliga.)

Min kritiska fråga rörande bruket av skattebetalares pengar står sig; jag tycker att man särskilt som offentligt finansierad aktör verkligen bör fundera flera gånger på hur väl investerade medel det är att ta de hyggligt rundliga kostnader det innebär att medverka här (arrangören har tidigare fått befogad kritik för att ha chockhöjt hyrorna och Visbyborna har lärt sig att ta rejält betalt för uthyrning av boenden under denna vecka då få betalar ur egen ficka utan kan åka på arbetsgivarens bekostnad).

En annan upprepad kritik rör oförmågan att hantera den våldsbejakande rörelse som nazisterna utgör, vars närvaro innebär andras reducerade rörelsefrihet. En polis jag talade med på plats menade att det hade skett färre incidenter än vad man räknat med. Men det ter sig orimligt att bevilja våldsbejakande element tillstånd att hålla möten på samma ställe och tid det som ett demokratimöte om kalkylen säger att det kommer att bli konflikter.

Med det sagt var det nog ändå i år jag slutligen försonades med Almedalen som konceptuell tanke. Min enkla tanke är denna: Om alla de många tusen personer (i fjol var det cirka 40 000 unika besökare) som besöker Almedalsveckan reser därifrån med en enda ny och konstruktiv tanke i huvudet som möjliggjordes av mötena på plats, blir en hygglig del av Sverige (inte minst det organiserade) en smula smartare. Sämre saker kan man få för pengar.

Detta är Tove Lifvendahls nyhetsbrev. Få nyhetsbrevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons