Annons

Pamela Schultz Nybacka:Vad försiggår under det rosa strecket?

Varför anses romancegenren ha lägre status än annan litteratur? I en ny avhandling gör Elin Abrahamsson en queer läsning av romancelitteraturen utifrån E L James och Stephenie Meyers romaner, och lyfter fram den ”onanistiska läsningens” särart.

Under strecket
Publicerad

I sin avhandling ”Enahanda läsning. En queer tolkning av romancegenren” har Elin Abrahamsson bland annat studerat E L James ”Fifty shades of Grey”.

Foto: Ellerströms/IBL Bild 1 av 1

I sin avhandling ”Enahanda läsning. En queer tolkning av romancegenren” har Elin Abrahamsson bland annat studerat E L James ”Fifty shades of Grey”.

Foto: Ellerströms/IBL Bild 1 av 1
I sin avhandling ”Enahanda läsning. En queer tolkning av romancegenren” har Elin Abrahamsson bland annat studerat E L James ”Fifty shades of Grey”.
I sin avhandling ”Enahanda läsning. En queer tolkning av romancegenren” har Elin Abrahamsson bland annat studerat E L James ”Fifty shades of Grey”. Foto: Ellerströms/IBL

Romance räknas i dag som världens största litterära genre sett till produktion, distribution, försäljning och läsning. Ändå är den märkligt frånvarande i den litterära offentligheten. Kanske beror det på att det främst är kvinnor som ägnar sig åt genren och att den kvinnligt kodade populärlitteraturen ofta hävdas vara av ”låg” kvalitet, estetiskt och moraliskt, trots att kritiken ofta kommer från personer som själva inte läst böckerna. Det verkar hur som helst som om det löpte ett horisontellt streck, låt oss kalla det ett rosa streck, genom litteraturen och att allt som finns därunder förblir osynligt och föraktat.

Forskarsamhället är i allmänhet inte lika kallsinnigt inställt till genren, även om det sällan betraktas som ett karriärdrag att studera den. När jag själv en gång närmade mig romancegenren i min avhandling om bokläsning i konsumtionskulturen valde jag – efter svåra överväganden – att inte utgå ifrån fördomarna mot genrens litterära kvalitet och status, eftersom jag då skulle riskera att återskapa en situation där kvinnors skrivande och läsande återigen nedvärderas. Jag bedömde också att en sådan ansats hade ställt sig i vägen för min kontakt med mina intervjupersoner och öppenheten inför deras erfarenheter.

Annons
Annons

I stället valde jag att granska romanceläsningen i ljuset av att böckerna producerades och distribuerades på ett sätt som då skilde sig från det gängse. De fanns till exempel inte tillgängliga på de kommunala biblioteken och såldes främst av Harlequin i form av ett slags tidskrifter direkt till prenumeranter eller genom Tidsam på Pressbyrån. Dessa villkor präglade konsumentkulturen kring romance som i princip kom att stå helt utanför både den litterära och den civila offentligheten. I backspegeln undrar jag om min utgångspunkt var så lyckad. Kanske måste vi först våga benämna de litterära fördomarna för att kunna göra upp med dem?

I dag är läget kring romance i Sverige ett helt annat. Författarskap växer fram, läsarnas romancegemenskap blir allt mer synlig och förlagen satsar gärna på att ge ut genren. Det vore olyckligt om vi vidmakthöll den gamla beröringsskräcken inför vad som försiggår under det rosa strecket. Glädjen är därför stor när den första avhandlingen i genusvetenskap på Stockholms universitet kretsar kring just kvinnors populärlitteratur och specifikt romance: Elin Abrahamssons ”Enahanda läsning. En queer tolkning av romancegenren” (Ellerströms). Såväl människans sexualitet som hennes vilja att kategorisera allt vetande har en lång vetenskaplig tradition som öppnat upp för en bredare och djupare förståelse av världen. Genusvetenskapen är med sin frigörande kritik av genomgripande mänskliga och samhälleliga fenomen – och allt som förmodas vara av naturen givet – ett välkommet tillskott i den akademiska floran.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Bokens omslag, som är tecknat av Sarah Gampel, visar kvinnor som skriver och läser, de flesta med ena handen innanför kläderna. Bilderna ger oss en ingång till en central tanke i avhandlingen: vad Abrahamsson kallar ”en onanistisk läsning”. Abrahamsson har alltså inte gjort en undersökning av dem som läser romance, utan av själva läsarten och vad den kan berätta om romance. Abrahamsson hymlar inte, hon utgår ledigt ifrån att romance har låg status, är masskulturell och slutar lyckligt, och låter istället begreppet ”onanistisk läsning” gå till botten med vad som tycks vara så kontroversiellt med genren: den tillfredställelse läsarna känner när de läser sina böcker oberoende av män.

De verk som står i fokus, ”Twilight”-serien av Stephenie Meyer och den fan-fictionbaserade efterföljaren ”Fifty shades of Grey” av E L James, är i och för sig inte klassiska exempel på romance, utan snarare globala bästsäljarfenomen som filmatiserats och i dag ingår med stor självklarhet i konsumentkulturen med diverse kringprodukter. Men med tanke på att populärkulturen och i synnerhet tonårsflickors intressen står i skottgluggen för en konservativ, patriarkal och nedvärderande kulturkritik, är valet ändå befogat.

Framgångarna bland kvinnliga läsare, både unga och vuxna, brukar betraktas som ett solklart tecken på att verken inte håller måttet. Och omvänt, utifrån ett annat, ofta feministiskt perspektiv, har ”Twilight” och ”Fifty shades” fått kritik för att företräda en unken kvinnosyn: heteronormativ, traditionalistisk och med religiösa förtecken. Med sin genusvetenskapliga utgångspunkt förmår Abrahamsson belysa och öppna upp även denna ambivalenta position på ett fruktbart sätt. Tolkningsperspektivet hämtar Abrahamsson från queerteorier som möjliggör en mer pluralistisk och nyanserad blick på vad som skevar eller skaver, även i kulturens absoluta mittfåra. En queer läsning handlar alltså inte om att förvanska verken i enlighet med en förutfattad agenda, utan tvärtom att öppna andra vinklar, även sådana som är nya för en själv. Det queerteoretiska projektet kan därför visa oss att i en värld med regnbågens alla färger kan också en svartvit bild rymma åtminstone femtio nyanser av grått.

Annons
Annons

Romancegenrens historia brukar beskrivas som beroende av marknaden, inte minst efter Gustave Flaubert, vars läsande (anti)hjältinna Madame Bovary ägnade sig åt dyrbara frosserier bortom hushållets gränser. Romancegenren kallar Abrahamsson en ”kapitalistisk dröm” eftersom den både saluför njutning och lockar till mer konsumtion. Denna tolkning gäller dock hela skönlitteraturen, brukar konsumtionsforskare och ekonomhistoriker betona. Skönlitteraturen ger oss möjlighet att leva i ännu en värld, utanpå våra direkta omständigheter. Också Sara Danius har i boken ”Den blå tvålen” beskrivit hur den realistiska romanen fick objekten att bli synliga – däribland diverse produkter och varumärken som känns igen från marknaden.

Modellen för romanceläsaren finner Abrahamsson närmast i Jane Austens roman ”Förnuft och känsla” och den utlevande systern Marianne, som den amerikanska genusvetaren Eve Kosofsky Sedgwick diagnostiserat som onanist. Romanceläsaren och onanisten har båda genom historien förknippats med en okontrollerbar och ensidig konsumtion. De förkroppsligar också möjligheten till sexuell och känslomässig självförsörjning vilket omvärlden uppfattar som ett hot mot ordningen. Överflödet och överdriften sägs vara centrala för genren. Romanceläsningen ges företräde i det sinnliga livet åter och åter igen, vilket enligt Abrahamsson bäst förstås som en del av en pågående sexuell praktik. På så vis menar hon att den sociala romancegemenskapen också har sexuella övertoner. Kringprodukterna hjälper läsarna att stanna i fiktionens universum.

Annons
Annons

Jag håller med Abrahamsson om att romanceläsningen inte handlar om missnöje med den egna situationen. I min egen avhandling kunde jag konstatera att läsarna, som var av olika kön, inte kompenserar en brist på kärlek och sex. Tvärtom kunde läsarna få ett utlopp för sina känslor, de som redan finns. Abrahamsson poängterar att läsningen förhöjer kroppens närvaro. Hon skriver i relation till annan forskning att romance inte bara kan verka läkande, utan också erbjuda löften om förändring genom att visa på nya möjligheter.

Abrahamsson beskriver genren som den sinnliga drömmen om passivitet, där hjältinnornas självupplåtande är förbundet med omedelbar uppmärksamhet, behovstillfredsställelse och ständig njutning och lyx. En närmast infantil tillvaro som är både pornografiskt och ekonomiskt laddad. Hon framhåller slutligen ”Twilight” och ”Fifty shades” något kryptiskt som en ”marknadsekonomisk mardröm” eftersom konsumtionen är omåttlig, men saknar produktion. ”Ingenting krävs av hjältinnan, allt ges henne.”

Denna tolkning är intressant, men i mina ögon inte tillräckligt övertygande av flera skäl. För det första tänker jag att romancegenren här får klä skott för begär och hjältinnor som inte är särdeles typiska. Starka och kämpande kvinnor är utmärkande för genren, oavsett vilket slags kärlekspar som står i fokus, inom normen eller inte. För det andra, hur rimmar tolkningen med resonemanget kring romanceläsningens onanistiska karaktär, som jag uppfattar går bortom motsatsparet aktiv/passiv? Förutsätter läsningen inte självständighet och ansvar? Och vad betyder i så fall glappet mellan tolkningen och läsarten?
Därefter finns det ekonomiska aspekter, som behöver förtydligas. Postkoloniala teorier har förtjänstfullt visat hur det kapitalistiska systemet genomsyrar litterära verk oavsett om de sätter frågan om produktion i förgrunden eller inte.

Annons
Annons

Abrahamsson kunde också ha dykt djupare in i vad det innebär att allt ”ges” hjältinnan. Gåvans betydelse har studerats inom en rad humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner. De flesta är överens om att gåvan inte är begränsad till en individ, den är inbegripen i ett system av förväntade utbyten och kan vara en ömsesidig demonstration av överflöd och makt. Här skulle en genusvetenskaplig vinkel och queer läsning av gåvans överskridande kunna bidra med fördjupning, inte minst i relation till den kvinnliga och kapitalistiskt präglade kulturen. Till sist reflekterar jag över att när kvinnor väl försörjer sig själva – som många romanceförfattare och utgivare gör – så tycks inte det bevärdigas med samhällets uppmärksamhet.

Mina tankar är inte invändningar mot avhandlingen som sådan – tvärtom. Det behövs vetenskap utan beröringsskräck; forskare som kan hjälpas åt att belysa vad som älskas högt, men ändå hålls för värdelöst. Och alla kan behöva sätta i fråga hur strecken dras mellan ”högt” och ”lågt”, inte minst i kulturen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons