Annons

Lars Åberg:Vad gör vi när ingen längre vet hur man gör?

Vad händer i kunskapssamhället?
Vad händer i kunskapssamhället? Foto: Johan Nilsson/TT

Vad gör vi om ingen längre kan säga vad vi ska ha det gemensamma till? Om ingen vet hur man gör?

Under strecket
Publicerad

En liten flicka på besök undrar vad man ska ha alla mina LP-skivor till. Kan man läsa dem? En rimlig fråga eftersom de står på rad i hyllorna likt välbevarade tidskrifter. Jag bestämmer mig dock för att inte plocka fram de gamla oläsliga musikkassetterna och dat-banden. I gengäld vet hon så mycket mer än jag om Youtube.

Inte bara vardagens prylar åldras och blir förgängliga och obegripliga för nya generationer. Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, skrev i Dagens Nyheter (9/9) om hur flyktig kunskap kan vara i det högteknologiska samhället med den påföljande risken att kontrollen över systemen går förlorad. Gårdagens dataspråk är inte dagens. Vi förlitar oss på att någon annan har kunnandet, men kan egentligen aldrig vara säkra eftersom vår egen hjälplöshet har blivit så stor. Det mesta skulle kunna krascha medan vi bara stod och såg på.

Vem kan längre förklara hur en radio fungerar eller hur ljudet en gång kunde pressas in i en LP-skiva? Till och med kunskapen om hur man skickade en människa till månen har raderats ut ett halvsekel senare, och vill man göra den resan i morgon måste man enligt Danielsson börja om från början med modernare teknik.

Annons
Annons

Så länge en apparat är i bruk behöver man i regel inte veta hur den ser ut inuti. Bekymren börjar när den lägger av och man inser att det inte längre finns någon som reparerar den sortens anordningar. Det där är sant också om samhället vi lever i. Vem griper in när det maskineriet börjar hacka?

Vet man sedan inte ens hur det hänger ihop kommer man kanske inte heller att märka om det går sönder.

Jag har träffat högstadieelever som på allvar trott att försörjningsstödet deras föräldrar tagit emot kommit från FN. Varje dag ser jag människor slänga sina elsparkcyklar på trottoaren i tron att någon annan ska ställa undan dem. I stort som i smått visar sig både okunskapen och oaktsamheten om det gemensamma som vi brukar kalla samhället. Vad ska vi göra med dem som kör sina cityjeepar i 70 genom skolornas 30-zoner eller påstår att den nya, grova våldsbrottsligheten beror på att tonåringar i Danderyd snortar kokain?

Här talar vi inte om några som glömt bort hur Nasa och Neil Armstrong gjorde 1969 utan om personer som inte förstår hur någonting hänger samman. De verkar inte ens bry sig.

Inför de pågående kriserna i vår absoluta närhet – skola, sjukvård, rättsväsende, segregation, listan fortsätter – uppträder vi som livsstilsapatiska välfärdsindividualister, som oförmögna att gripa in i skeendet mest noterar förändringarna och försämringarna. Vi vet inte hur vi ska bete oss när kontrollen upphör och systemets varningslampor blinkar. I Sverige är det samhälleliga immunförsvaret svagt och självbevarelsedriften underutvecklad. Det är som om vi hade befriat oss från historien. Vi har inte i modern tid behövt försvara någonting, inte förrän nu.

Annons
Annons

Skolan saknar lärare, vården vårdpersonal och polisen poliser, brister som kompenseras med outbildade assistenter, längre köer och fler väktare. Det saknas kunskap och kompetens när många människor begär hjälp av ett system anpassat för färre. I en hel del verksamheter kallas redan avsuttna medarbetare in för att kontinuiteten ska kunna behållas ännu en tid. Uppenbarligen finns här en skarv som behöver överbryggas.

Men nog ser man också en annan form av urlakning. Vetandet och insikterna som krävdes för att hantera samhället för femtio år sedan, på månfärdens tid, är numera pensionerade eller begravda och frågan är om de i likhet med datorerna har ersatts med nya språk och kopplingsscheman eller om de rentav lämnat ett vakuum efter sig.

Vad gör vi om ingen längre kan säga vad vi ska ha det gemensamma till? Om ingen vet hur man gör?

Margaret Thatcher var en smula profetisk när hon i en ofta refererad intervju 1987 påstod att det inte finns något samhälle; att det enda vi har är individer och familjer och att man i första hand ska ta hand om sig själv. Idén att vi inte ingår i en större gemenskap måste vara den mest misantropiska av alla. Thatchers uttalande har fortsatt att oroa, som en avläsning av tecken i skyn och som ett förebud.

En vacker dag kan ju allting ta slut; inte bara barndomen och möjligheten att lyssna på LP-skivor, utan också ett samhälles hållbarhet. Motståndskraften bestäms bland annat av vad som tolereras: ett samhälle får ta hand om det mesta som det tillåter, det vill säga även sådant det inte tycker om och till och med sådant som kan bidra till dess undergång. Sätter samhället inte några gränser kommer heller inga att finnas kvar.

Annons
Annons

Ett system som det svenska kollapsar inte plötsligt, det förfaller gradvis. Därför blir reaktionerna långsamma i stället för förfärade. Missmod i stället för ilska.

Jag tror att en insikt som håller på att försvinna är den som förmår att rätt uppskatta dem som varje dag går till jobbet för att ta hand om våra barn, våra gamla, våra sjuka, våra på olika sätt misshandlade eller vanvårdade. Det är sådant som lite småkyligt brukar beskrivas som välfärdens kärnverksamheter när det i själva verket utgör samhällets klister.

Kunskapen om hur man bäst undervisar och tar hand om dem som behöver tas omhand är ovärderlig. Blandar vi ner likgiltighet och okunnighet i klistret säger vi samtidigt att vi inte förstår bättre.

Beslutsfattarna åker sällan tunnelbana och sitter inte på akuten. Det borde de göra. Som det nu är tycks de sakna nödvändigt medvetande om missmodets grunder och blir därför till slut lika okunniga som de där högstadieeleverna med FN-bidrag om hur samhällets beståndsdelar faktiskt hänger ihop.

Vad gör vi om överblicken och förtrogenheten med helheten vittrar bort? Kommer vi då i en tilltagande känsla av övergivenhet att regrediera och återvända till stammen, sekten, familjen och grottan, eller förmår vi samla ihop våra själsförmögenheter och omformulera vårt behov av det gemensamma?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons