Foto: Malin Hoelstad. Illustration: Staffan Löwstedt
Foto: Malin Hoelstad. Illustration: Staffan Löwstedt

Vad håller på att hända med ”det trygga Sverige”?

Det pratas mycket om den höga tilliten i Sverige – men forskningen visar oroande resultat. I takt med att folk känner sig alltmer otrygga i lokalsamhället minskar tilliten. Vi kan vara på väg att göra våra barn till ”lågtillitare” menar historikern Lars Trägårdh.

Publicerad

Sverige är känt som ett samhälle där den så kallade generella tilliten är mycket hög. Uppemot 60 procent av de tillfrågade säger sig lita på andra, enligt olika undersökningar.

Denna höga tillit är kopplad till såväl vårt förtroende för staten och våra gemensamma institutioner som till vår individualism. Man brukar säga att vi har en lång tillitsradie där vår tillit inte bara inkluderar nära och kära, som familj, klan, religiöst samfund och etnisk grupp, utan samhället och medborgarna i stort.

Ett återkommande tema är att om människor litar på varandra och det dessutom finns ett ömsesidigt förtroende mellan medborgare och myndigheter, så finns förutsättningar för ett samhällskontrakt baserat på frivillighet, egenansvar och ömsesidighet. Enligt principen ”land ska med lag byggas” snarare än blodslagen.

Vi är visserligen förskonade från faktisk polisiär övervakning och brutal bestraffning, men vi har gott om ”normpoliser” i samhället...

Sverige sticker ut i både nationella och internationella studier genom att betoningen gällande nationell identitet – att räknas som svensk – mycket mindre handlar om den etniska dimensionen än viljan att följa svenska lagar och regler. Det centrala är inte heder och lojalitet inom familjer och klaner utan förtroenderelationen individ/stat.

Att man i ett högtillitssamhälle i större utsträckning kan förlita sig på frivillighet mer än att bero av tvingande lagstiftning och en auktoritär stat innebär dock inte att landet är präglat av en asocial individualism. Snarare handlar det om att starka normer har internaliserats. Dessa normer utgör, de facto, ett informellt tvingande drag där tillit kopplas till social kontroll.

Annons

Vi är visserligen förskonade från faktisk polisiär övervakning och brutal bestraffning, men vi har gott om ”normpoliser” i samhället som med vassa blickar och verbala förmaningar uppmärksammar normbrott.

Denna höga tillit är en enorm fördel för Sverige och de andra nordiska länderna – inte för inte talar det Nordiska rådet gärna om tilliten som ”det nordiska guldet”. Den generella tilliten är dessutom inte bara hög utan väldigt stabil över tid sedan vi började mäta den på 1980-talet.

Forskare brukar säga att tilliten är en ”seg struktur” som präglas redan i tidig ålder och som väl etablerad inte påverkas starkt av senare händelser i livet.

Med detta sagt är det inte skrivet i sten att tilliten är osårbar. USA var på 1950-talet ett högtillitssamhälle, vilket det inte längre är. Och även i Sverige ser vi inom ramen för Tillitsbarometern, som jag och mina kollegor på Ersta Sköndal Bräcke högskola genomför (i samarbete med Länsförsäkringsbolagens forskningsfond), resultat som oroar.

Tillitsbarometern lägger inte fokus på nationella genomsnitt utan på variationen inom Sverige. Här ser vi stora skillnader mellan kommuner och stadsdelar. På Södermalm i Stockholm, till exempel, är den generella tilliten extremt hög – nästan 80 procent – medan den i Rosengård i Malmö är under 30 procent.

Annons

Över tid ser vi också förändringar, speciellt vad gäller den upplevda tryggheten på kvällen och vad vi kallar ”lokalsamhälletilliten”, det vill säga den tillit man har till människor där man bor. När vi jämför data från 2009 med 2017 ser vi en försämring i 30 av 33 kommuner gällande upplevd trygghet, och en liknande tendens vad gäller lokalsamhälletilliten.

Vi ska återkomma till frågan om förändring – inte minst i ljuset av coronakrisen – men låt oss först problematisera den positiva bilden av tillit.

Som min norske kollega Dag Wollebaek har argumenterat för kan hög tillit under vissa omständigheter utgöra en akilleshäl. Detta har att göra med att tilliten är kopplad till optimism och en allmänt positiv världsbild. Under normala omständigheter är detta oftast en stor tillgång, såväl för individ som för samhälle. Men enligt Wollebaek kan denna tillitsbaserade optimism även dämpa en rädsla som i vissa situationer, exempelvis under en pandemi, är en avgörande resurs.

Hans forskning i Norge visar att hög tillit tycks ha en negativ effekt i relation till målet att minska smittspridning. Det vill säga: de som känner rädsla agerar mer kraftfullt än de tillitsfulla som agerar godtroget och passivt.

Annons

I modern tid har svenska barn växt upp under så pass trygga omständigheter att föräldrar har kunnat leda mer med tillit än med kontroll.

I detta perspektiv blir det intressant att jämföra de nordiska länderna. Den ansats som man har valt i Norge (och Danmark och Finland) byggde mer än i Sverige på rädsla och förbud. Tanken var att kombinationen av rädsla och stränga lagar från statens sida skulle leda till ett resolut kollektivt handlande och därför kontroll av pandemin.

Många menar i dag att denna ansats resulterade i lägre dödstal, jämfört med Sverige, där en aningslös optimism kombinerad med färre förbud och mer frivillighet medgav en större öppenhet men också högre dödlighet.

Problemet med en politik baserad på rädsla är dock att det är svårt att sedan backa bandet. Detta är situationen i dag i alla de länder som nu öppnar upp. När man väl har pekat med hela handen och signalerat fara och rädsla blir det svårt att återskapa tillit och trygghet.

Avgörande här är naturligtvis i vilken mån rädslan är baserad på faktisk risk. I vissa fall, som med svenska äldreboenden, hade man troligen mått bra av mer rädsla och mindre tillit.

Annons

Men det finns även situationer där en mer extrem lockdown kan bli fatal. Det kanske viktigaste exemplet på en kontraproduktiv uppmuntran av rädsla har varit stängningen av för- och grundskolor i många länder, inklusive våra nordiska grannländer. Vi ser nu i en rad studier att risken för smitta och smittspridning bland barn är mycket låg. Med andra ord är rädslan för öppna skolor obefogad. Speciellt vägd mot de stora kostnader som en skolstängning innebär – och den skada den åsamkar barn.

Föräldrars vilja att skicka sina barn till skolan utgår i stor utsträckning från en tillit till att skolan är en trygg miljö. Får man då tydliga signaler från myndigheter att skolor är farliga smitthärdar blir det inte helt lätt att som förälder byta fot för att i nästa skede lita på att skolor nu åter är trygga platser. Det är lättare att uppmuntra rädsla än att återskapa tillit.

Frågan om skolor, tillit och rädsla blir speciellt viktig då det gäller just barn. I våra data från Tillitsbarometern ser vi att ett av de absolut starkaste sambanden mellan hög generell tillit och andra faktorer är i vilken mån man som barn blev varnad för att lita på vissa typer av människor. Detta är också i linje med den betoning som forskare såsom Eric M Uslaner har lagt på tillit som ett karaktärsdrag som formas i tidig ålder.

Annons

I modern tid har svenska barn växt upp under så pass trygga omständigheter att föräldrar har kunnat leda mer med tillit än med kontroll. De har kunnat ge sina barn en frihet som bara är möjlig och hållbar i ett väl fungerande samhälle där människor i allmänhet har internaliserat prosociala normer och följer lagar och regler.

Vi lever i en tid där detta frihetliga samhällskontrakt är under hårt tryck, även för barn. Detta gäller inte bara frågan om öppna kontra stängda skolor. Strax innan coronakrisen bröt ut låg stort medialt fokus på en rad förnedringsbrott mot barn utförda av andra ungdomar. Den här typen av brott mot unga är något som rimligtvis kan leda till att föräldrar börjar varna sina barn på ett nytt sätt.

Detta kan innebära att vi redan nu är på väg att skapa ”lågtillitare” – något vi dock inte kommer att se i vår statistik fullt ut förrän om många år. En del undersökningar pekar redan nu på en sårbarhet gällande unga i dag jämfört med förr.

När vi i Tillitsbarometern studerar sambanden i detalj ser vi en koppling mellan tillit och trygghet. Vår oro – eller låt oss kalla det vår tes – är att lägre trygghet kopplad till samhällets oförmåga att leva upp till sin del av samhällskontraktet i första hand leder till lägre lokalsamhälletillit. Något vi redan ser – och som på sikt även kan leda till lägre generell tillit och minskat förtroende för stat och myndigheter.

Annons

Detta gäller såväl äldre i särskilt boende eller med hemtjänst som unga i skolor. Kanske speciellt barnen då de är vår framtid – och även vår tillits framtid. Det är med andra ord mycket som står på spel. Till hösten genomför vi nästa Tillitsbarometer, vilket kan ge oss en viss fingervisning om vart vi är på väg.

I ivern att beskydda och bestraffa kan det bli så att vi vinner slaget men förlorar kriget.

Hur ska vi då agera? Ett populärt förslag numera är att välja den polisiära rutten: tuffare tag, fler poliser, mer övervakning, strängare straff. Argumenten för detta kan kännas både rimliga och naturliga. När ens barn lever under hot är nog många föräldrar redo att ta till nästan vilka vapen som helst. Men låt mig avsluta med att understryka att vad då kan gå förlorat är precis det samhälle som de flesta av oss tycker om och vill bevara. Ett som utgår från ömsesidig tillit.

Tyvärr är det så att vi redan nu av flera olika skäl kan vara på väg bort från ett samhälle baserat på tillit och frihet till ett samhälle som bygger på kontroll och övervakning. Via lagstiftning ämnad att skydda oss från allehanda faror, från terrorister till virus, öppnar vi dörrarna för allt fler appar, kameror och mikrofoner – snart ända in i våra sovrum.

I ivern att beskydda och bestraffa kan det bli så att vi vinner slaget men förlorar kriget. Det är inte bara våra barns trygghet som är i fara; det är hela det nordiska guldet.

Lars Trägårdh

Historiker och författare.