Annons
Krönika

Inger Enkvist:Vad hände Mauricio Rojas i Chile?

Mauricio Rojas.
Mauricio Rojas. Foto: Claudio Bresciani / TT
Under strecket
Publicerad

Chile upplever just nu en intressant politisk situation där Mauricio Rojas, välbekant i svensk politisk debatt, står i centrum. I Sverige doktorerade han i Lund och blev sedan under en tid riksdagsman och har stått nära både folkpartiet och moderaterna, innan han återvände till Chile.

Situationen är den följande: Vänsterpresidenten Michelle Bachelet har nyligen avgått med rekordlågt förtroende hos väljarna bland annat efter korruptionsskandaler i den närmaste familjen. Stor frustration råder i vänstern som förlorat makten. Den tillträdande presidenten Sebastián Piñera, framgångsrik företagsledare och tidigare president, har under valkampanjen rest landet runt tillsammans med sina nära medarbetare Mauricio Rojas och Roberto Ampuero som båda beskriver sig som avhoppade vänstermän och båda gick i exil vid militärkuppen 1973. Rojas sökte asyl i Sverige som tidigare gerillaman, och Ampuero begav sig till Östtyskland och sedan Kuba. Båda har ändrats av sina erfarenheter och är numera demokratiska liberaler och har i flera böcker beskrivit hur de kommit att ändra inställning. År 2015 kom boken ”Diálogo entre conversos” där de en gång till beskriver sin utveckling. Att de presenterar sig som avhoppare retar gallfeber på vänstern som ser dem som förrädare och/eller anklagar dem för att aldrig ha varit riktiga vänsteranhängare.

Annons
Annons

Ampuero är utnämnd till utrikesminister och för några dagar sedan utnämndes Rojas till kulturminister. Samtidigt utnämndes en ny utbildningsminister som tvingades avgå efter ett obetänkt yttrande, men den här texten gäller Rojas. Vid utnämningen av Rojas kom flera mycket positiva kommentarer som framhöll att han hade i hög grad de kvaliteter som behövdes. Han hade en doktorsexamen, han var författare till ett flertal böcker, och han hade en bred utlandserfarenhet efter att ha bott i Sverige och Spanien. Emellertid tog den nämnda frustrationen sig uttryck i att någon beslöt sig för att påminna om ett par tre rader i den nämnda boken från 2015, där Rojas säger i förbifarten att ett privat museum i Santiago, Museo de la memoria y de los derechos humanos (Museet för minnet och de mänskliga rättigheterna), invigt av Bachelet, ”mer än ett museum är ett montage vars avsikt är att göra ett starkt intryck på besökaren, lämna denne förvånad, förhindra eftertanke och det lyckas museet med (…). Det är en skamlös och lögnaktig användning av en nationell tragedi som drabbade många av oss hårt och direkt”.

Det som utspelat sig efter utnämningen är inte en objektiv diskussion om sakförhållanden utan en politisk maktkamp mellan vänstern och Piñera, baserad på ett påstående taget ur luften att Rojas skulle förneka vad som hänt vid militärkuppen och inte respektera mänskliga rättigheter.

Begreppet ”minne” används ofta just för att bevara en viss grupps upplevelser av händelser, medan ”historia” används för en mer objektiv och allsidig redogörelse

Annons
Annons

Vänstern har en stark ställning i kulturlivet i Chile, och på lördagen den 11 augusti gick grupper av skådespelare ut och anklagade Rojas just för att inte respektera mänskliga rättigheter. På måndagen tvingades Rojas avgå efter 90 timmar som minister. Den pragmatiske Piñera ”offrade” Rojas trots att denne är en nära medarbetare och talskrivare åt presidenten, förmodligen därför att de här protesterna kom att skymma andra ärenden som regeringen ville framhålla. En strid ström kommentarer har sedan kommit och här ska återges några från tisdag 14 till torsdag 16 augusti i El Mercurio, Chiles viktigaste dagstidning.
På tisdagens helsida underströk Ampuero att museet har ett ensidigt urval av fakta och ger en ensidig bild. Det är dock inte ett statligt museum utan ett privat. En annan av regeringssidans företrädare kritiserade dock ordet ”montage”, eftersom det kan leda tanken till något påhittat. Det som återges har verkligen hänt.

På onsdagen kom ett par krönikor som försökte resonera kring vad som avses med ”minne” och ”historia”. Begreppet ”minne” används ofta just för att bevara en viss grupps upplevelser av händelser, medan ”historia” används för en mer objektiv och allsidig redogörelse. Problemet är när ”minne” försöker tränga ut ”historia”, det vill säga när ”minne” påstår sig vara en objektiv och allsidig förklaring av en händelsekedja.

Genom att i museets namn koppla ihop ”minne” med mänskliga rättigheter i allmänhet skapas just en sådan sammanblandning. En annan kommentator försvarade Rojas och såg i kultursektorns protester just en sådan intolerant inställning som ledde fram till den konfliktfyllda tiden 1970-1973 som i sin tur ledde fram till militärkuppen.

Annons
Annons

I utställningen nämns exempelvis inte vad som samtidigt hände på Kuba, vilket är relevant eftersom Fidel Castro utövade ett starkt inflytande i Chile och gjorde ett långt besök där alldeles innan kuppen. En tredje kommentator knöt an till detta och sade att visst ska man minnas, men man ska också minnas att vänstern inte vare sig då eller nu kritiserat vänsterdiktaturer som Sovjetunionen och Kina. ”Vi minns allihop”, slutade kommentaren. Samtidigt antyddes det att det bestående minnet av den här krisen kanske kommer att bli att påtryckningar kan få presidenten att böja sig.

På torsdagen den 16 framträdde en akademiker som är känd för att vara tvetydig. För honom handlar museet om att ”minnas de mänskliga rättigheterna”, som om någon skulle ha glömt begreppet. Under samma dagar har sociala medier fyllts med tidningsrubriker från början av 1970-talet där det uppmanas till mord på jordägare, företagsledare och representanter för kyrkan, det vill säga många chilenare minns mycket väl och vill påpeka att kampanjen mot Rojas är skenhelig.
En alldeles extra politisk krydda i den här debatten är att museet invigdes av Michelle Bachelet, att hon som politiker starkt förknippas med museet och att hon just i dagarna utsetts till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och ska verka i Rådet för mänskliga rättigheter i Genève. Det är bara det att rådet är extremt kritiserat därför att där sitter länder som Kuba, Venezuela och Saudiarabien och uttalar sig om andra länders respekt för mänskliga rättigheter. Förhållandet är så skandalöst att det förekommer en debatt om huruvida demokratiska länder bör finansiera verksamheten.

Kort sagt, bland personer som sympatiserar med Piñera anses det allmänt att Rojas blivit illa behandlad och att presidenten visat tecken på svaghet i det här fallet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons