Annons

Lisa Irenius:Vad hände med regnskogen vi köpte som barn?

Iguaçúfloden i Brasilien.
Iguaçúfloden i Brasilien. Foto: Frans Lanting/TT

Att regnskogen inte är ”jordens lungor” betyder inte att den är oviktig för klimatet – tvärtom. Att söka kunskap är en vindlande och ofta obekväm väg, men jakten efter regnskogen som svenska skolbarn köpte i slutet av 1980-talet ger ett trösterikt svar.

Under strecket
Publicerad

Jag var ett av tusentals barn i svenska skolor som, i slutet av 1980-talet, var med och ”räddade regnskog”. Vi skrev dikter och sålde häften till grannar och släktingar för att få ihop pengar. På väggen i matsalen i Norra Ängby skola kunde man följa hur många ”fotbollsplaner” regnskog varje klass räddade. Det var en kamp på stort allvar.

Regnskogen upptog en stor del av tankarna då. Den är också ovanligt tacksam att fantisera om. I den dallrande, mörka grönskan, insvept i fuktens trollska dis och djurlivets höga sorl, utspelar sig många spelfilmer, som Werner Herzogs ”Fitzcarraldo” och Sean Connerys ”Medicinmannen”. I den tecknade barnfilmen ”Fern Gully: Den sista regnskogen” måste den lilla älvan Crysta lära sig magi för att rädda den vackra skogen från skövling.

Det var också någon gång då som man började tala om regnskogen som ”jordens lungor”. Klimatångest fanns ännu inte som begrepp, men som en mycket kännbar realitet. Tänk om jorden skulle förlora sin förmåga att andas! Jag påminns om känsloläget som rådde då, när människor i dag uttrycker sin ”PAAANIIIK” över att ”våra lungor håller på att förstöras”.

Annons
Annons

Jag befarade länge att insamlingarna till regnskogen hade varit en bluff. Redan i början av 90-talet framkom att vissa organisationer som skulle ”rädda regnskog” fifflade bort stora summor.

Under veckan har även den känslan, av en bluff, gjort sig påmind. Har berättelsen om Amazonas roll blivit väl fantasifull? Flera forskare har under veckan påpekat att regnskogen, hur viktig den än är, inte kan kallas för ”jordens lungor”, och att påståendet att den står för 20 procent av jordens syre – som har spridits av såväl Frankrikes president som en mängd stora medier – helt enkelt inte är sant (den korrekta siffran uppges ligga mellan 0 och 7 procent).

I klimatdebatten är det många som påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskare – ”unite behind the science”, som det står på Greta Thunbergs segelbåt – men uppståndelsen kring regnskogen (och kring Greta Thunberg) påminner samtidigt hur mycket det också handlar om känslor och symboler.

Någon kanske tycker att det inte spelar någon roll om det blir lite överdrifter, att det viktiga är att folk engagerar sig. Att det inte gör så mycket om folk tror att det är våra lungor som brinner upp, så länge de vaknar till.

Men när klimatdebatten präglas av överdriven dramatik och rena felaktigheter så bäddar det för bakslag, som känslan av en bluff. Med den följer risken att ingen lyssnar nästa gång man ropar varg. Eller att en rent motsatt berättelse får starkare fäste – den som förnekar att klimatförändringarna över huvud taget är ett problem.

Sådana tendenser har också synts i veckan. För det har också spridits felaktigheter om felaktigheterna, som statsvetaren Victor Galaz påpekat i en understreckare i SvD. Det har förmedlats en bild av att ”allt de säger om regnskogen är fel”, vilket kan ge en känsla av att den där regnskogen kanske inte är så viktig trots allt.

Annons
Annons

Men även om det inte är korrekt att kalla regnskogen för ”jordens lungor”, så har regnskogen likväl en mycket stor betydelse för jordens klimat. Amazonas är en unik och helt ovärderlig miljö på jorden. Den är hem för urbefolkningar och en ofattbar mängd växt- och djurarter. Inte minst fångar den in stora mängder koldioxid från atmosfären, en funktion som planeten har ett enormt behov av. Och om regnskogen fortsätter krympa finns risken för att den når en ”tipping point”, där hela dess system rubbas och skogen som helhet hotas – om detta finns i dag mycket större kunskap än för 30 år sedan.

Så finns det något vi kan göra? Vad hände egentligen med regnskogen vi köpte? För tio år sedan försökte Jacob Andrén och Helena Nygren ta reda på det i dokumentärfilmen ”Jag köpte en regnskog”. Jacobs klass hade också gjort diktböcker, och broscher av fjärilsmakaroner som de sålde. ”Finns träden kvar, och om de inte gör det, är det då värt att göra någonting?”, frågar han sig i filmen. Och efter en vindlande resa genom Nicaragua, Honduras och Costa Rica, och efter att ha stött på såväl olaglig skövling som miljökämpar, hittar Jacob Andrén faktiskt skog som har bevarats tack vare pengar från Sverige.

Det är fint, och trösterikt på något vis. Och även om debatten om bränderna i Amazonas har präglats av turer där felaktigheter har följts av felaktigheter så sker det samtidigt en generell kunskapshöjning – inte bara om regnskogen utan om klimatet i stort. Att söka kunskap är ofrånkomligen en vindlande väg, men även om det ibland blir obekvämt gäller det att inte ge upp.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons