Annons

Elisabet Andersson:Tjänstemannen vägrade – ovanlig men tydlig markering

Kulturarvsfrågor är laddade, och det nya styret i Stockholm talar gärna om att respektera kulturhistorien i stadsutvecklingen. Då krävs institutioner som kan hantera frågorna på ett professionellt sätt. Men hanteringen av Stockholms stadsmuseum och stadsantikvarie talar ett annat språk.

Under strecket
Publicerad

Det stoppade Applebygget i Kungsträdgården samt Astoriahuset, ett av de senaste årens omdiskuterade rivningsprojekt i Stockholm.

Foto: Henrik Montgomery/TT och Lars Pehrson Bild 1 av 1

Det stoppade Applebygget i Kungsträdgården samt Astoriahuset, ett av de senaste årens omdiskuterade rivningsprojekt i Stockholm.

Foto: Henrik Montgomery/TT och Lars Pehrson Bild 1 av 1
Det stoppade Applebygget i Kungsträdgården samt Astoriahuset, ett av de senaste årens omdiskuterade rivningsprojekt i Stockholm.
Det stoppade Applebygget i Kungsträdgården samt Astoriahuset, ett av de senaste årens omdiskuterade rivningsprojekt i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT och Lars Pehrson

Kulturarvet är ideologiskt laddat just nu. En retrovurm ligger som en våt filt över arkitektur- och stadsbyggnadsdebatten. I ett sådant klimat borde det vara viktigare än någonsin att ha robusta institutioner som sköter kulturarvsfrågorna professionellt.

I Stockholm är Stadsmuseet stadens antikvariska expertorgan. Museet har flera uppgifter; bland annat är det remissinstans i bygglovs- och detaljplaneärenden.

Vissa tror kanske att Stadsmuseet finns där som en bromskloss som ska hindra förändring. Men museets uppgift i stadsutvecklingen är att peka på kulturhistoriska värden, så att ansvariga politiker sedan kan göra välavvägda beslut.

Det är en ordning som på det hela taget verkar fungera bra. Oavsett om det handlar om rivningar, Stureplans omvandling, Trygg Hansa-kvarterets påbyggnader eller förtätningar i förorter – Stadsmuseet ska i sina yttranden belysa hur kulturhistoriska värden påverkas, så att detta blir tydligt för beslutsfattarna.

Annons
Annons

Museet har också en väl inarbetad roll gentemot stockholmarna. Många känner till Stadsmuseets kulturhistoriska klassificeringskartor, där en färgkodning anger husens värde.

Hur genant hade det inte varit om just Stadsmuseet, i en flod av kritiska remissyttranden, lagt sig platt för Apples planer?

Stadsmuseet har i sitt kulturmiljöarbete haft en självständig och tydlig profil. Det kan så klart vara jobbigt för makthavare, inklusive höga chefer på kulturförvaltningen, där museet ingår efter att stadsmuseiförvaltningen 2007 bakades in i kulturförvaltningen.

På senare år har det flera gånger blivit dragkamp om hur Stadsmuseets antikvarier ska formulera sig i tjänsteutlåtanden. Ett exempel är det planerade Apple-bygget i Kungsträdgården, som stadens ledning drev med sådan frenesi under det rödgrönrosa styret. Stadsmuseets handläggare ville avstyrka idén om en elektronikbutik i Stockholms äldsta park. Det visade sig vara svårt.

Chefen för kulturförvaltningen, kulturdirektören Robert Olsson, ville tona ned Stadsmuseets kritik. Museitjänstemannen vägrade då att sätta sitt namn på tjänsteutlåtandet, i en ovanlig men tydlig markering.

Det hela slutade med en kompromiss. Utlåtandet slipades ned. Men tack och lov blev det ett avstyrkande – för hur genant hade det inte varit om just Stadsmuseet, i en flod av kritiska remissyttranden, lagt sig platt för Apples planer?

En förvaltningschef har rätt att köra över sakkunniga tjänstemän. Men mot bakgrund av sådana här fall blir man fundersam när man ser att kulturdirektören Robert Olsson nu tillsatt en utredning av Stadsmuseets kulturmiljöarbete.

Annons
Annons

Det är redan klart att stadsantikvarien – en tjänst som sedan 1930-talet varit placerad på museet – ska lyftas över till kulturförvaltningens stab. En gissning är att fler från museet som arbetar med stadsbyggnadsfrågor kommer att flyttas in i den centrala förvaltningen. Vad händer då med museets tydliga röst?

Utredningen som ser över stadens kulturmiljöarbete ska vara klar om några veckor. När man läser direktiven undrar man framför allt vad det är för problem den ska hantera.

Det är lätt att misstänka att syftet här är ett annat än att stärka självständigheten.

Utredningen är inte kopplad till de stora besparingar som väntar den kommunala kultursektorn i Stockholm. Frågan är vad som är syftet. Det finns ingen riktig problembeskrivning, men vaga hänvisningar till den nya museilag som stadgar att museerna ska ha en självständig ställning i relation till den politiska beslutsnivån.

Det är lätt att misstänka att syftet här är ett annat än att stärka självständigheten – kanske vill man tvärtom få till en strömlinjeformad organisation där museets antikvarier hamnar mer i knäet på stadens höga chefer?

Frågan är i så fall hur det rimmar med den nya politiska majoritetens vilja i Stockholm. Det grönblåa styret talar ju gärna om att historia och kulturmiljö är betydelsefulla i stadens utveckling. Menar man allvar med detta så måste man också ha en organisation där kulturhistoriska värden kan beskrivas på ett tydligt och professionellt sätt, oavsett om det handlar om 1800-talskvarter eller miljonprogramsområden, och även när det leder till svåra beslut för politikerna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons