Annons

Janerik Larsson:Vad handlar politik egentligen om?

 International health professor Hans Rosling of Sweden, left, talks with Bill Gates, Microsoft Corp. chairman and philanthropist, Bill Gates during the launch of his Annual Letter, outlining key innovations needed during 2012 to tackle global challenges such as disease and poverty, during an event at the London School of Economics, in central London, Wednesday, Jan. 25, 2012. Gates advocates solutions to world hunger embracing modern seed technology and genetic modification or he warns that people will starve
International health professor Hans Rosling of Sweden, left, talks with Bill Gates, Microsoft Corp. chairman and philanthropist, Bill Gates during the launch of his Annual Letter, outlining key innovations needed during 2012 to tackle global challenges such as disease and poverty, during an event at the London School of Economics, in central London, Wednesday, Jan. 25, 2012. Gates advocates solutions to world hunger embracing modern seed technology and genetic modification or he warns that people will starve Foto: Lefteris Pitarakis
Under strecket
Publicerad

Det har på sistone skrivits många böcker och än fler artiklar som med olika infallsvinklar diskuterar ”demokratins kris”.

Världen har under de senaste decennierna utvecklats på ett mycket positivt sätt som Hans Rosling och hans son och svärdotter skriver i boken ”Factfulness” (Natur & Kultur).

Men medielogiken ser sällan det positiva utan fokuserar på det negativa, på hoten. Förändringar beskrivs sällan annat än i negativa ordalag.

Hur blir det då med demokratin?

Nya generationer som saknar perspektivet bakåt kommer att ha andra anspråk på demokratins ”leverans” än tidigare generationer.

Johan Anderberg funderar över detta i Expressen idag:

“De förändringar av samhället, som blir följande av naturvetenskapens och teknikens utveckling måste ledas så att människorna inte upplever framtiden som ett hot utan som en möjlighet”, skrev Tage Erlander när första numret av Ny Teknik kom ut i oktober 1967.

Stefan Löfven och Ulf Kristersson vill kanske inte tillbaka till folkhemmet så mycket som att de vill tillbaka till hur man såg på framtiden under Tage Erlanders och Gustav Möllers tid.

Annons
Annons

Om man lyssnar noga när Stefan Löfven och Ulf Kristersson talar är det just på den här punkten de skiljer sig från Jimmie Åkesson.  

Och det är på den här punkten som den där pragmatismen som båda bekänner sig till plötsligt blir en ideologi. 

“Har allt gått åt helvete?”

Inför det amerikanska valet 2016 cirkulerade en egenhändigt komponerad valkompass i sociala medier. Den först frågan löd, fritt översatt, just så.

“Are things fucked up?”

Svarade man ja hamnade man på spåret mot antingen Donald Trump eller Bernie Sanders. Svarade man nej hamnade man på ett spår mot någon av de andra kandidaterna.

Världen behöver väl inte ännu en värderingsskala. Men om man leker med att det finns en svensk har-allt-gått-åt-helvete-skala delar Stefan Löfven och Ulf Kristersson samma punkt långt ut. I andra änden finns sverigedemokrater och miljöpartister – av olika skäl, men ändå.

Det perspektivet på demokratin handlar i grunden om framtidens möjligheter - inte direkt det som präglar vår valdebatt just nu.

Risken med den bakåtblickande nostalgin kombinerad med ”allt går åt helvete”-retoriken är att demokratins grundläggande löfte - om folkstyrets möjligheter att fortsatt bidra till att skapa möjligheter för medborgarna att utveckla sina liv och därmed samhället - kan gå förlorad.

Jag kom att tänka på detta perspektiv när jag idag läste Adam Boultons krönika i Sunday Times om förra veckans brittiska lokalval. Boulton är sedan länge den centrale politiske analytikern i Sky News och han tecknar idag en bild av hur de båda stora partierna är ohjälpligt splittrade och oförmögna att visa på en väg framåt:

Annons
Annons

The real debate is over which of the two main parties of government is more split: the Tories over Europe, or Labour over the leadership and Europe. Mrs May’s best chance of getting a Brexit deal through the Commons may well be in mastering an alliance of convenience of rebels from both parties — Tories who disagree with their party’s official line on Europe and Labour MPs who want to deny Corbyn the chance of coming to power in a snap election.

City v town and country. Old v young. Leaver v remainer. England is polarised. The collective wisdom of the voters has not found an answer to the nation’s challenges. Instead, for want of a better idea, the voters are leaving the politicians to fight it out among themselves.

Rubriken på krönika är The people have spoken in local elections: they don’t know what they want.

Folket vet inte vad det önskar. Den politiska kampen ter sig svårgreppbar och inget av de dominerande partierna erbjuder annat än inbördes splittring.

Det är en sorts demokratins kris, men oavsett vad som händer framöver i brittisk politik (och det är verkligen omöjligt att förutse) så kommer i slutändan nya val att styra.

Den stora sveket mot den brittiska demokratin var Brexit-folkomröstningen, den folkomröstning som skapat den situation Boulton skriver om.

Men demokratin kommer finnas kvar, tro inget annat. Med tiden kommer det att finnas en framtidsagenda som får folkligt stöd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons