Annons

Janerik Larsson:Vad kan hända efter valdagen?

Erna Solberg, statsminister i Norge
Erna Solberg, statsminister i Norge Foto: Braastad, Audun
Under strecket
Publicerad

Kan man dra lärdomar av vad som hänt i norsk politik för att göra ett försök att beskriva vad som kommer att hända i svensk politik efter riksdagsvalet?

Det finns givetvis viktiga skillnader som försvårar en sådan ansats. Senterpartiet i Norge skiljer sig exempelvis en hel del från det svenska Centerpartiet.

Senterpartiet ingick i Kristelig Folkepartis ledare Kjell Magne Bondeviks mittenkoalition 1997 – 2000. Den regeringen sprack 2000 och Bondevik blev känd som statsministern som sjukskrivit sig för utbrändhet. Under ett ettårigt mellanspel kom arbeiderpartiregeringen Jens Stoltenberg I. Denna efterträddes under mandatperioden (Norge har inte möjlighet till nyval) av Bondevik II som nu inte längre hade Senterpartiet med i koalitionen utan Høyre hade klivit in i regeringen istället. Trots att Høyre var största koalitionsparti kvarstod Bondevik som statsminister.

I valet 2001 gjorde Arbeiderpartiet sitt dittills sämsta val och Bondevik fortsatte som statsminister för en koalition som fortsatt var beroende av stöd från Fremskrittspartiet.

Annons
Annons

Det var ingen lycklig regeringsperiod och bilden av borgerlig oförmåga ledde till att Arbeiderpartiet i valet 2005 ökade med 8,4%, Fremskrittspartiet ökade med 7,4% och Høyre förlorade 15 mandat (förlorade 7,1%). Även Kristelig Folkeparti gick rejält bakåt.

Efter valet 2005 återkom därför Jens Stoltenberg som statsminister med en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosiatistisk Ventreparti.

Bilden av borgerlig oförmåga präglades bland annat av Frp-ledaren Carl I Hagens ilska över att Frp inte behandlas som ett likvärdigt parti. Den bilden fanns kvar när Siv Jensen i stortingsvalet 2009 efterträtt Hagen. Det parti som främst drabbades var dock Venstre (motsvarigheten till Liberalerna) som ramlade ur stortinget 2009 på grund av att man hamnade på 3,88% (Norge har liksom vi en 4%-spärr).

Inför stortingsvalet 2013 stod de borgerliga partierna inför nödvändigheten att ge väljarna ett tydligt besked: en borgerlig majoritet betyder en borgerlig regering. Det vill säga det besked som hittills inte getts i den svenska valrörelsen - bland annat för att SD inte ses som ett lika självklart borgerligt parti som norska Frp.

Det tydliga beskedet att siktet var inställt på en borgerlig regering 2013 stärkte både Höyre (17,2%) och FrP (22,9%) medan de båda borgerliga småpartierna låg ganska stilla (KrF 5,6%, Venstre 5,2%).

Hur Erna Solberg sedan skulle kunna bilda regering var inte en fråga som var lättlöst. Var en bred koalition med alla 4 partierna möjlig? Efter tre veckors diskussion blev resultatet att H + FrP skulle bilda regering men att KrF och V skulle kunna gå in i regeringen när de så önskade.

Annons
Annons

I storingsvalet förra hösten hade regeringen Solberg fått förnyat förtroende och efter några månader valde också Venstre att gå in i regeringen. I det valet hade H blivit större än Frp (25% mot 15,2).

Vad skulle kunna hända efter den 9 september?

Ett alternativ är att Centerpartiet går in i eller ger sitt stöd till regeringen Löfven. Det är ”den norska modellen”. Kan även Liberalerna välja denna väg? Kan Löfven II samla en riksdagsmajoritet eller åtminstone bilda en minoritetsregering som inte fälls?

Det skulle sannolikt kräva ganska långa regeringsförhandlingar och nästan oavsett valutslaget är det sannolikt - tror jag - att det kan ta veckor eller månader innan en expeditionsministär Löfven följs av en regering vars statsminister och budget har stöd i en riksdagsmajoritet.

Just tidsfrågan tror jag kan vara avgörande för resultatet.

Den svaga Regeringen Reinfeldt II som var beroende av SD-stöd och den svaga Löfven-regeringen med sitt beroende av Vänsterpartiet har båda sannolikt bidragit till SDs uppgång i opinionsmätningarna.

Att jämföra SD med någon av sina nordiska motsvarigheter är inte möjligt eftersom SDs historia är mörk på ett helt annat sätt. Men med det valresultat som nu avtecknar sig för den 9 september är en rimlig tolkning av väljarbeskedet att historien spelar mindre roll än politiken i framtiden.

Decemberöverenskommelsen 2014 var en kraftfull markering av borgerlig oförmåga och SDs opinionsuppgång är sannolikt både ett svar på denna borgerliga besvikelse och på s-väljarbesvikelse över Löfvens stora politiska beroende av Vänsterpartiet.

En pragmatisk, framtidsinriktad stabil regering skymtar inte just nu, men inga alternativ är riktigt otänkbara – och ju längre en regeringsförhandling drar ut på tiden desto fler möjliga lösningar kan bli aktuella.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons