Annons

Janerik Larsson:Vad kan man lära av kanslihushögern?

Erik Åsbrink
Erik Åsbrink Foto: Jurek Holzer
Under strecket
Publicerad

”När ett statsbidrag på 200 miljoner kronor anslås heter det på politisk-kommunikativ prosa att barngrupper ska bli mindre, skolan ska digitaliseras eller att de äldre ska få komma ut oftare, inte att den genomsnittliga kommunen kommer att få ett marginellt tillskott till sin budget. Vi tror lite för ofta att budgetposter är faktiska lösningar på problem.”

Denna träffande bild av den politiska verkligheten finns i Marika Lindgren Åsbrinks briljanta inledning till boken ”Kan(s)lihushögern” (Tiden)

Hon är dotter till Anne-Marie Lindgren och Erik Åsbrink och boken som nu utkommit skulle egentligen kommit när hennes pappa fyllde 70. Men många av bidragen och inte minst inledningen är ett viktigt bidrag till modern svensk politisk historia.

Och givetvis kan man lära sig en hel del av den också i dag.

Det är så lätt för rikspolitiker att glömma bort verkligheten. Kanske är det därför som det riktigt intressanta utfallet av valet i september förra årets val är resultaten i landsting och kommuner.

Om man ser SKL som en intressant politisk församling kan man få en helt annan bild av det politiska läget än om man bara fokuserar på riksdagen.

Annons
Annons

Kanske kommer utvecklingen här att betyda mera inför valen 2022 än vad de brukat göra.

Jag skrev härom dagen om klyftan mellan Filipstad och Rosenbad.

Jag tog då en illustration från en större kommun:

Luleås budget för äldrevård är drygt 800 miljoner. Den nationella satsning på äldrevården som aviseras i budgeten motsvarar halva detta belopp.

Lindgren Åsbrink pekar på det som utmärkte kanslihushögern: dess kreativitet.

Klas Eklund beskriver i sin uppsats hur folkhemmet hade blivit en överhetsapparat som såg ner på medborgarna. I Maktutredningen

sade medborgarna själva att de såg den offentliga sektorns strukturer - skolan, sjukvården, omsorgen - som de minst demokratiska, de mest maktfullkomliga, de som var svårast att påverka:

”Långt värre än den privatkapitalistiska sfären, Försöken att döpa om den offentliga sektorn till den ’gemensamma’ förmådde inte gjuta olja på vågorna.”

I det senaste valet var det viktiga socialdemokratiska löftet att återskapa de offentliga monopol som medborgarna en gång avvisat.

Lars Heikensten pekar på hur LOs kritik av det socialdemokratiska nytänkande som bidrog till att förnya svensk politik inte byggde på några alternativa insikter utan att ”LOs ekonomer var emot avregleringar därför att de var för regleringar”.

Och där finns LO och partivänstern än idag - allt längre från medborgarnas verklighet.

I den svenska medierapporteringen om söndagens val i Finland talas det om en rödgrön-seger och man pekar då på det sannolika att den socialdemokratiske partiordföranden blir statsminister.

Idag lämnade centerledaren Juha Sipilä sin post. Ny partiordförande väljs i september.

Annons
Annons

Sipilä kom från näringslivet och satsade hårt på att föra in finländsk ekonomi på en sundare väg. Han lyckades inte övertyga väljarna om det rätta i det han ville se.

I Hufvudstadsbladet idag intervjuades två ekonomer om sin syn på finländsk politik framöver:

Med flera jämnstarka partier, utan att något klart dominerar, finns det risk att regeringsbildningen bli komplicerad. Med resultatet från söndagens riksdagsval är ekonomerna Penna Urrila från Finlands Näringsliv EK och Heidi Schauman från Aktia mest oroade över att Finland ska få en ideologiskt spretig regering som får svårt att fatta beslut och reformera ekonomin.

– I en europeisk jämförelse har regeringen Sipilä varit ett undantag på så sätt att den har fått saker att hända, även om det inte har varit tillräckligt. Nu skulle det vara viktigt att momentum hålls uppe, oberoende av vilka de ideologiska värderingarna i nästa regering är, säger Heidi Schauman.

Till de stora frågorna en ny regering ska ta ställning till hör enligt Penna Urrila hur de offentliga finanserna ska ordnas på lång sikt när befolkningen åldras.

– Väljer man skattehöjningar eller fortsätter man regeringen Sipiläs linje att försöka höja sysselsättningsgraden, frågar sig Urrila.

Den svaga finländska ekonomin med den höga arbetslösheten kommer i grunden att fortsatt plåga också nästa regering. I Sverige är det främst den svaga produktiviteten som illustrerar reformbehovet eftersom skvalpvalutan döljer andra problem.

Sannolikheten är stor att de tuffa ekonomiska utmaningar som kanslihushägern mötte och som krävde nytänkande kommer att återkomma både i Finland och Sverige. Då blir det åter kriser som nödvändiggör riktiga reformer.

Sverige har sedan 2010 haft svaga regeringar och den nuvarande är unikt svag, vilket gör att de verkliga reformerna sannolikt uteblir i ytterligare fyra år. Under den tiden kan man dra en del insikter ur boken om kanslihushögern.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons