Annons

Janerik Larsson:Vad kan man lära av Sannfinländarna?

Antti Rinne
Antti Rinne Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Opinionsutvecklingen i finländsk politik efter riksdagsvalet skakar om alla partier utom det parti som just nu är i särklass störst: Sannfinländarna.

Kan man lära sig något av det som hänt och händer i Finland?

Under strecket
Publicerad

Först en kort rekapitulering: Centerpartiets partiordförande Juha Sipilä blev statsminister i maj 2015 och bildade regering med Finlands moderater, Samlingspartiet och Sannfinländarna som då leddes av Timo Soini. Men Sannfinländarna sprack efter två år. Soini-falangen stannade kvar i regeringen men utplånades i årets riksdagsval. Jussi Halla-aho ledde utbrytningen och leder idag landets största parti. Halla-aho dömdes 2012 för hets mot folkgrupp och brott mot trosfrid för ett blogginlägg han gjorde 2008.

Efter valet blev socialdemokratern Antti Rinne statsminister. Sipälä avgick som centerordförande.

Idag berättar Hufvudstadsbladet detta om opinionsläget:

Sannfinländarnas medvind håller i sig. Enligt Yles senaste valenkät får Sannfinländarna ett väljarstöd på 23 procent medan tvåan Samlingspartiet halkar efter och landar på 17,3 procent.

Sannfinländarnas väljarstöd har ökat med två procentenheter i jämförelse med Yles senaste opinionsmätning. Socialdemokraternas trångmål har däremot förvärrats. SDP har tappat 1,7 procentenheter sedan den senaste opinionsmätningen och partiets väljarstöd har nu rasat till 13,9 procent. Enligt Yle har Socialdemokraternas uppmätt lika låga siffror senast för fem år sedan.

Annons
Annons

De gröna håller däremot ställningarna och går bakåt med endast 0,2 procentenheter. Partiet har nu ett väljarstöd på 14,2 procent, vilket innebär att De gröna är landets tredje största parti.

Enligt Taloustutkimus forskningschef Tuomo Turja har Sannfinländarna fått nya anhängare framför allt bland Centerns, SDP:s och Samlingspartiets väljare. Sannfinländarnas väljarstöd växer speciellt bland pensionärer och arbetarklassen i Helsingfors och småstäderna, uppger Taloustutkimus.

(Yle är motsvarigheten till det svenska SR/SvT.)

Hufvudstadsbladets politiska redaktör Susanna Ginman (Märta Tikkanens dotter) skriver:

Sannfinländarna skiljer sig från andra partier när det gäller politiken genom att man ständigt framhåller invandringen som källan till alla problem. De traditionellt stora partierna har inte tagit den tjuren ordentligt vid hornen. Det finns de som försöker stryka populisterna medhårs – men vi vet att det aldrig går att övervinna populister med en lightversion, och det är inte heller en ärlig politik. Ändå saknas också de egentliga motargumenten till Sannfinländarnas förenklande invandringspolitik. Till exempel kunde integrationen diskuteras grundligt. Vad innebär integration, vilka krav ställer integrationen på dem som kommit hit?

Klimatpolitiken, Sannfinländarnas andra, allt viktigare tema, har troligen haft större betydelse de senaste månaderna.

När alla andra partier – med orsak – framhåller att en tuff klimatpolitik är nödvändig, anser Sannfinländarna att det inte är Finland som nu ska agera för att hejda uppvärmningen. Klokt nog ifrågasätter partiet och dess ordförande Jussi Halla-aho inte själva uppvärmningen eller människans andel, men partiet tar avstånd från alla åtgärder som innebär förändringar särskilt i vårt vardagsliv – högre priser på fossilt, ändrade matvanor med mindre rött kött och så vidare.

Annons
Annons

Man kan förstå att de olika kraven på att vi måste ändra våra liv kan kännas jobbiga, rentav irriterande, och att den böljande diskussionen med stort och smått kan framstå som alltför massiv och påträngande. I så fall kan Sannfinländarnas budskap om att vi inte behöver göra något kännas trösterikt. Det är inte ansvarsfull politik, men när är populister ansvarsfulla?

(- - -)

Sannfinländarnas politiska kommunikation slår alla gånger de andra partiernas, framför allt när det gäller att nå längre än de egna kärnväljarna. Retoriken är ofta vämjelig, men man talar direkt till folk och på ett sätt som inte får människor att känna sig dumma och ovetande. Partiet och dess politiker är mycket aktiva på sociala medier.

För alla andra partier måste varningsklockorna ringa senast nu. Det låga stödet skapar oro inom Centern, SDP och också Samlingspartiet. Inom regeringen gnager dessutom Centerns svek gentemot SDP i fråga om valet av generaldirektör för Folkpensionsanstalten. Och så har vi de verkligt stora frågorna – sysselsättningen och ekonomin, de konkreta åtgärderna inom klimatpolitiken. Det är sant att regeringen inte har suttit länge och att det tar tid att förverkliga politiken, men kommunikationen har varit otydlig och inger en känsla av att besluten skjuts på framtiden. Det gagnar inte regeringspartierna.

Rinnes regering består av dessa partier:  Socialdemokraterna, Centern, De Gröna, Vänsterpartiet och Svenska folkpartiet.

Vad kan man lära sig av detta? Kanske bara att det tar tid för en ny regering att skapa trovärdighet för sin politik? Eller att opinionen svänger snabbt i tider som upplevs som otrygga och hotfulla? Eller at en regering med stora inbyggda motsättningar har svårt att vinna stöd?

Eller ska man kanske dra någon annan slutsats?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons