Annons

Janerik Larsson:Vad kommer efter välfärdsstaten?

Nielsens Violinkonsert Solist: Malin Broman, violin Sveriges Radios Symfoniorkester Dirigent: Joana Carneiro Konsertmästare: Julia Kretz Borisova-Ollas:
Nielsens Violinkonsert Solist: Malin Broman, violin Sveriges Radios Symfoniorkester Dirigent: Joana Carneiro Konsertmästare: Julia Kretz Borisova-Ollas:

Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Inför den hade Svenska arbetsgivareföreningen startat en informationsverksamhet om energifakta. Efter folkomröstningen tog föreningens ordförande Curt Nicolin ett initiativ som gjorde att verksamheten fortsatte men med ett nytt namn och nytt syfte: Näringslivets ekonomifakta.

Under strecket
Publicerad

Jag kommer väl ihåg mötet då Nicolin förklarade behovet av verksamheten. Det viktigaste målet var, menade han, att sprida kunskap om vinstens positiva betydelse i ett välfungerande samhälle.

Inte bara i Sverige är ”vinst” ett problematiskt begrepp. Även engelskans ”profit” uppfattas av många negativt - som om vinsten inte förknippades med moral. Men i Sverige gör begrepp som ”lotterivinst” att ordet vinst inte förknippas med ansträngning och arbete utan med tur.

Den socialdemokratiska välfärdsstat som byggdes upp efter andra världskriget och som efterhand blivit en del av den svenska identiteten har skapat en sällsam dualism. Socialdemokratins pragmatiska ledare har å ena sidan sökt värna företagandets konkurrenskraft men å andra sidan sett ”välfärdsstaten” som ett bygge som bara skulle styras politiskt där den amerikanske ekonomen William Baumols tes från 1960-talet skapade en avgränsning av effektiviteten. Baumols exempel var en stråkkvartett av Beethoven. Det tar lika många musiker lika lång tid att spela verket idag som det tog för 200 år sedan. Det är en vilseledande föreställning även om den är tillämpbar t ex på musikens område.

Annons
Annons

Under 1980-talet växte insikten om välfärdsstatens skörhet. Det berodde på två faktorer. Dels skapade växande efterfrågan ett tryck som kom att kräva ökad valfrihet. Det var i grunden oförenligt med hur välfärdsstaten konstruerats. Dels blev det uppenbart att om 100% av BNP skulle kunna avropas av välfärdstatens medborgare skulle ekvationen inte hålla.

Jag deltog i arbetet på SAF med att utveckla modeller som skulle förlänga välfärdsstaten. Det började med förskolan Pysslingen. Den som vill få denna tid och dess debatt belyst rekommenderas varmt Karin Svanborg-Sjövalls bok ”Kentucky Fried Children? : om den svenska valfrihetens rötter” som kom ut 2011.

Svanborg-Sjövall skrev fem år senare essän ”Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten”.

Men nu är det dags för ett uppbrott. Tillsammans med Emanuel Örtengren skrev Svanborg-Sjövall nyligen i Dagens Industri:

De borgerliga partierna, som fortfarande förenas av en gemensam syn på marknadsekonomins centrala roll för att skapa välstånd och välfärd, måste ta upp Socialdemokraternas kastade handske. I välfärdsfrågorna behöver Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna också våga tänka i nya banor.

Även om det är uppenbart att framtidens välfärd inte kan säkras utan privata företag får borgerligheten inte reduceras till att försvara 1990-talets valfrihetsreformer. Möjligheten att välja skola och vårdgivare bör värnas, men hybridmodellen med offentlig finansiering och privata utförare har brister som inte går att bortse från.

Dagens valfrihetsmodell har lärt medborgarna att ställa krav. Samtidigt blir samhällskostnaden av detta lätt osynlig för den enskilde. Det är till exempel svårt att neka patienter behandlingar som egentligen anses för dyra.

Annons
Annons

De skriver att kombinationen av osynliga kostnader och bristande konkurrens gör att den offentliga välfärden ångar på mot en kostnadsexplosion. För att undvika ett scenario där välfärdens svällande utgifter tränger ut angelägna satsningar på polis, försvar, infrastruktur och företagande behövs omfattande systemreformer.

De pekar på tre reformområden:

1. Vården måste gå mot mer privat finansiering.

Det är en myt att försäkringssystem enbart skulle gynna de rika. Europeiska välfärdssamhällen som Nederländerna och Schweiz visar tvärtom att genomtänkta regleringar och subventioner till låginkomsttagare kan kombinera ett minskat offentligt åtagande med vård som är jämlik, högkvalitativ och mer tillgänglig än den svenska. Överlag bör tilläggsfinansiering uppmuntras.

2. Gör socialförsäkringarna mer individualiserade och kontobaserade.

3.  Tänk nytt kring välfärdsmarknadernas utformning. Ska välfärden kunna utvecklas framöver måste politiken lägga tyngdpunkten vid resultat, inte hur arbetet utförs.

Hanne Kjöller har pedagogiskt förklarat hur illa vårt nuvarande välfärdssystem fungerar

Det sjuka på barnakuten är inte utbudet av vård – det är en aldrig sinande efterfrågan. Feber, snuva, vinterkräksjukor, halsfluss, öroninflammationer, vattkoppor och någon bruten tå hör barnaåren till. Och behöver man söka vård, vilket man sällan behöver, är det inte på sjukhus utan på närakuten eller en vårdcentral.

Samtidigt pågår en samhällsdebatt som komplicerar diskussionen. I både USA och Storbritannien diskuteras omfattningen av företagens samhällsansvar. Tidigare klassiskt liberala tidningar som The Economist och Financial Times har försjunkit i en oftast ganska flummig debatt.

Annons
Annons

Den relevanta diskussionen handlar om det professor Luigi Zingales kallar spänningen mellan pro-market å ena sidan och pro-business å den andra. En politik som säkerställer marknadseffektivitet innebär inte att det enskilda företagets intresse gynnas.

Enligt min mening är det den ena av två problem för vidareutvecklingen av det som ska komma efter den gamla välfärdsstat som sakta men säkert håller på att bryta samman och där en diskussion av det slag Svanborg-Sjövall och Örtengren för är högst aktuell och relevant.

Man måste säkerställa effektiviteten och då kommer starka särintressen också på företagssidan att slåss för den gamla kvasimarknadsmodell som ger dem fördelar gentemot nyskapande konkurrenter.

Det andra problemet är vinstens roll i det som kommer efter välfärdsstaten. Det finns, som DI-debattartikeln påpekar, goda exempel i Europa på välfungerande alternativ till dagens svenska ordning. Men det finns många skäl mot att använda USA som modell,

För en framgångsrik debatt framöver måste vinstbegreppet hanteras bättre inte bara av politiker och medier utan också av företagen själva.

Daniel Suhonen blev smått hysterisk inför budskapet i DI-artikeln: Timbro är livsfarliga. Men det intressanta i hans utbrott är att han inte lyckas värja sig för problembeskrivningen utan bara krampaktigt söker hålla fast vid det gamla. I den konservatismen kommer han ha många medspelare.

Men 1900-talet svenska välfärdsstat är om ännu inte död så döende.

Om man klarar av att hantera vinstdiskussionen borde vägen ligga öppen för en fortsatt utveckling av en högst anständig samhällsmodell.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons