Annons

Janerik Larsson:Vad kräver livet i välfärdsstaten?

KATARINA TAIKON författare med en Romsk teatergrupp 1968
KATARINA TAIKON författare med en Romsk teatergrupp 1968 Foto: Roger Tillberg

I mitten av augusti 2015 då olika diskussioner om migrationen till Sverige var intensiv skrev Mats Edman, då chefredaktör för Dagens Samhälle, en krönika i den tidningen som pekade på en frågeställning som kanske fortsatt är värd att beakta.

Under strecket
Publicerad

Edman tog upp tidigare folkpartiledaren Maria Leissners rapport från 2010 då hon ledde arbetet i Delegationen för romska frågor.

Edman skrev bl a;

Traumat kring de cirka 4 000 tiggarna och det svenska välfärdssamhället uppmärksammas internationellt. Senast var det New York Times (8/8) som noterade att tiggeriet sätter den berömda svenska toleransen på prov.

I den infekterade debatten glöms det bort att vi redan har minst 50 000 svenska romer. De är till hundra procent svenska medborgare, har status som nationell minoritet och har särskilda rättigheter gällande kultur och språk. 

Eftersom många anser att Sverige bör göra mer för att hjälpa EU-tiggarna, typ rätt till sjukvård och skolgång för barnen, är det inte ointressant hur det gått för de helsvenska romerna. Historien kan ge oss en fingervisning om Sveriges förmåga att erbjuda romerna ett anständigt liv. 

Romer har bott i Sverige i mer än 500 år. Under en tidsrymd av hundratals år borde integrationen ha kommit långt och även satts i system av vår epoks sociala ingenjörer, kan man tycka. Men berättelsen om romerna är folkhemmets verkliga skamfläck. Den kantas av fördomar, diskriminering, rasism, sociala problem och kulturella konflikter. 

Annons
Annons

På jakt efter försörjning tvingades svenska romer flytta runt, vilket Katarina Taikon skildrat i sina böcker om flickan Katitzi. Det var först på 1960-talet som den sista gruppen resande romer erbjöds fasta bostäder. Och så sent som 2013 avslöjades att Skånepolisen upprättat ett etniskt spaningsregister över tusentals medlemmar av romska släkter. Barn, unga, gamla registrerades.

De svenska romerna har långt kvar till lika villkor. För fem år sedan överlämnade Delegationen för romska frågor, ledd av förre FP-ledaren Maria Leissner, en dyster utredning till regeringen. Många romska ungdomar misslyckas i skolan och saknar stöd hemifrån. Sociala problem går i arv och bildar negativa mönster. Leissner bedömde 2010 att det skulle ta ytterligare minst 20 år innan ett nyfött romskt barn skulle få uppleva samma möjligheter som andra svenskfödda barn.

Saken kompliceras av såväl utbredd antiziganism som misstroende mot majoritetssamhället från romernas sida. Rapporten konstaterade att hela 80 procent (!) av de 50 000 svenska romerna levde i permanent utanförskap utan egen försörjning. I Malmö var 90 procent av stadens 3 500 vuxna romer bidragsberoende. 

Utredningen uppskattade samhällskostnaden för att hålla 8 av 10 romer i utanförskap till oacceptabla 12–13 miljarder kronor per år eller 560 miljarder under en livstid (Nilsson/Wadeskog). Med facit i hand kan man konstatera att Sverige hittills misslyckats kapitalt med att integrera romerna. 

Varför är det så? Frågan kanske fortsatt bör ställas.

Jag vet alltså inte om den bilden fortsatt stämmer 2019 men den kan under alla omständigheter ha relevans både för diskussionen om tiggarna och om den bredare diskussionen om frågan om välfärdsstaten och en icke ringa ny del av befolkningen som inte heller tycks ha förutsättningar att leva det liv som välfärdsstaten förutsätter.

Uppdrag granskning från Filipstad erbjuder en aktuell illustration.

Kanske behöver diskussionen fördjupas?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons