Annons

Vad sägs om att ta modernismen på orden?

”Syftet var kanske att befria konsten, men följden blev en terror under amatörismen”, skrev Sofia Lilly Jönsson den 18 juli i serien ”Omvärderingen”. Två genmälen har varit införda 24/7 och 25/7.
”Syftet var kanske att befria konsten, men följden blev en terror under amatörismen”, skrev Sofia Lilly Jönsson den 18 juli i serien ”Omvärderingen”. Två genmälen har varit införda 24/7 och 25/7.

Sofia Lilly Jönssons artikel om John Cage och arvet efter hans revolutionära projekt har väckt känslor. I en replik på genmälena föreslår hon att hennes kritiker vänder blicken mot sin egen reaktion – och tar modernismens budskap på orden.

Under strecket
Publicerad

SvD Kultur omvärderar i en artikelserie ett antal klassiska verk och artister. Frågan är: går det att se detta från ett annat håll? Det är en modern impuls. Jag skrev om den musikaliska modernismen. Så vem är det som är reaktionär här, kritikern som följer den radikala impulsen, eller lärjungen som vill konservera en klassiker?

Upprördheten har varit stor, men tyvärr väldigt litet saklig. Många vet inte sedan tidigare vem jag är och kan alltså inte ha läst någon av de hundratals artiklar jag skrivit för tidningen. En mängd motstridiga projiceringar har därför häftats vid mina estetiska preferenser utifrån denna enda artikel (eller rubriken). Jag hatar döda vita män. Jag är konservativ à la Roger Scruton. Jag är Brahmsian. Jag är Donald Trump.

Det imponerar inte jättemycket att man uppenbarligen inte hänger med i musikdebatten annars, och sedan tror att det är jag som inte gör det.

Vad sägs om att ta modernismen på orden och vända blicken mot den egna reaktionen?

Det är förstås komiskt att en konstriktning som vill orsaka debatt orsakar debatt, och att så många som tror sig försvara den konstriktningen blir arga för det. Och kritikern värjer sig för motelden, fastän sköt ändå startskottet… Jag tror att John Cage hade gillat den här katt-och-råtta-leken, upptågsmakare som han var. Men humor var tyvärr också något som spolades ut med modernismens badvatten.

Annons
Annons

Om jag hade skrivit att all modern konstmusik är skit hade man kunnat förstå upprördheten. Nu var det inte alls det jag skrev. Jag talade om kvalitetskriterierna för alla musikstilar. Det är därför jag gav specifika exempel både från avantgardet och den kommersiella musiken. Det står i texten. Men innantilläsning är kanske inte den starka sidan hos den som är van att tolka partitur med fyra minuters paus? (Förlåt, ett skämt!)

SvD har tagit in två repliker. Då Andreas Engström uttryckligen skriver (SvD 26/7) att han inte bemöter min artikel kan jag inte svara honom. Hade han gjort det, så hade han kanske förstått vad som stod i den.

Angående det ämne han hellre vill tala om, kan jag bara hålla med om att det är beklagligt att svenska tidningar inte betalar så att vi kritiker också kan åka till Darmstadt. Det verkar kul. Jag skrev gratis ett par gånger för chefredaktör Engströms tidskrift Nutida Musik, åkte bland annat iväg på en festival, men var tvungen att sluta på grund av behov av lön.

Hans Gurstad-Nilsson och Ken Friedman (SvD 25/7) skissar en brett anlagd musikhistoria som det inte finns någon anledning att säga emot. Ett par gånger framskymtar i deras text att de inte läst mig rätt. Till exempel bestod amatörismen hos den unga tonsättaren i mitt exempel inte i skapandet av nya skalor – utan i att hen samtidigt inte brytt sig om att hålla kontakt med det förflutna. Hur kan man veta vad som är nytt, om man inte vet vad som är gammalt?

I övrigt är det svårt att se var vi är oense. De skriver bland annat: ”Tolvtonsmusiken odlades av rikt begåvade musiker, djupt rotade i romantiken.”

Ja, precis; modernisterna stod själva på rötterna – och skar av dem! Det är om konsekvensen av modernismens idéer som jag har skrivit, förtätade i det klassiska verket ”4:33”.

För såhär är det: skillnaden i att tänka att musiken är någonting och att den är ingenting är väsentlig. Det ändrade förutsättningarna för allting vi gör, lyssnare, utövare, arrangörer, tonsättare och kritiker. Föreställningar om musik från modernismens och senare postmodernismens idéer styr utbildningen från förskola till universitet, mediernas arbete, övergripande samhällsstrukturer, jag ser det i hur kyrkan hanterar sin egen musik. Om ni läser det jag skrev igen och följer mitt resonemang, så kanske ni ser att det inte gynnar den nutida musiken att låtsas som att det inte är så.

Det är en viktig fråga, en stor fråga. Mycket större än att en liten krets protektionistiska musiker kan lägga embargo på den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons