Annons

Jenny Nordberg:Vad ska man göra när folket svarar ”fel”?

Vem vågar sig någonsin på en folkomröstning igen efter brexit? I en tid när vanliga val kantas av populism, polarisering och datastödd manipulation av dem som röstar, är folkomröstningar än mer riskabla. Men båda leder till frågor om vad som är legitimt och tillräckligt demokratiskt.

Under strecket
Publicerad

Brexit-förespråkare oroas över att det kan bli en andra folkomröstning.

Foto: AP Bild 1 av 2

Brexit har varit en ständigt aktuell fråga för Theresa May under hennes tid som premiärminister.

Foto: AP Bild 2 av 2

Brexit-förespråkare oroas över att det kan bli en andra folkomröstning.

Foto: AP Bild 1 av 1
Brexit-förespråkare oroas över att det kan bli en andra folkomröstning.
Brexit-förespråkare oroas över att det kan bli en andra folkomröstning. Foto: AP

Känner du förnöjsamhet, förvirring eller frustration inför hur det svenska valresultatet till slut blev en regering? Skänk då en tanke till EU-grannarna på andra sidan Nordsjön, som tycks vara tillbaka på ruta ett, och eventuellt kommer behöva göra om allt en gång till.

Den som försökte ratta in Sveriges Radio för att hänga med i turerna i Stockholm fick på sin höjd måttligt uppjagade politiker i örat. Den som hamnade på BBC under samma dagar hörde gallskrik och kaos. Svenska gnisslanden till trots så verkar britter ändå ha det värre. Men det finns många likheter i hur ett val kan få människor att fundera över vad som egentligen är tillräckligt demokratiskt.

Nu är det två år sedan brittiska väljare röstade för att lämna EU, med en knapp majoritet på 52 procent. En folkomröstning som initierades för att kunna bekräfta att det fanns stöd för att stanna i EU gick åt andra hållet.

Annons
Annons

Brexit har varit en ständigt aktuell fråga för Theresa May under hennes tid som premiärminister.

Foto: AP Bild 1 av 1

Ingen vet just nu vare sig hur Storbritannien ska trassla sig ut ur, eller in i, EU. Eller för den delen tillbaka till en egen stabil regering. I stället skapade folkomröstningen än tydligare skiljelinjer mellan medborgarna själva, de politiska partierna och inte minst gentemot övriga européer.

För alla problematiska inslag som har präglat europeiska (och amerikanska) val på senare tid, tycks existera i en slags turboform i folkomröstningar. Mer högljudda ytterkantspartier, större inslag av populism och missnöjesröstning. Större svekdebatt och ordentligt ifrågasättande av hur demokrati egentligen ska fungera – eller om det ens fungerar – efteråt.

Det kanske verkar enklare och mer demokratiskt att rösta om bara en sak, men riskerna är mycket större. En folkomröstning är som en stark espressoversion av ett vanligt val.

För vad händer när politiska ledare ställer en fråga till folk, och de svarar fel? I sin bästa form är en folkomröstning ett försök att få människor att känna sig delaktiga, engagerade och närmare sina ledare. Det kan till och med vara ett sätt att stävja populism, eftersom folk annars kan tappa intresset, distansera sig och bara känna missnöje under de fyra eller fem år som går mellan allmänna val.

Brexit har varit en ständigt aktuell fråga för Theresa May under hennes tid som premiärminister.
Brexit har varit en ständigt aktuell fråga för Theresa May under hennes tid som premiärminister. Foto: AP
Annons
Annons

En folkomröstning handlar dessutom oftast om ett ”ja” eller ”nej” till något. Det kan vara en ganska svår fråga som är illa definierad, på så vis att folk inte riktigt kan förstå vad de röstar för eller emot. Lägg till att folk tycker olika beroende på dagsformen. Var femte amerikan ansåg till exempel, enligt en Pew-undersökning för några år sedan, att det vore bättre med en diktatur i USA. Människor ändrar också åsikt ofta.

Människor röstar utifrån tillfälliga känslor eller lojaliteter, snarare än utifrån djupa insikter om hur politiska beslut och skeenden påverkar dem själva eller samhället på lång sikt. Beslut tas också efter uppfattning om social och socioekonomisk identitet, och lojalitet eller missnöje med den som för tillfället har makten.

Allt detta går också att manipulera i mycket större skala numera, tack vare insamling av enorma mängder data som människor lämnat över till sociala medier. När beteenden och känslouttryck kan loggas in i minsta detalj kan också samma saker förutspås och påverkas i stor skala, och helt nya väljargrupper övertalas att gå och rösta i en viss riktning.

Brittiska Channel 4 och HBO har en ny ”verklighetsbaserad” spelfilm där Benedict Cumberbatch spelar hjärnan bakom ”lämna”-kampanjen, där valet kom att handla om osäkerhet inför Europa, invandring och en längtan efter att ”återta kontrollen” över landet och det egna livet. Cambridge Analytica och Steve Bannon skymtar förbi, och beskrivningen av hur valkampanjen gick till följer samma dramaturgi som när den berättas om Trump.

Annons
Annons

Och den delen är inte fiktion – sofistikerad datainsamling och riktad påverkan användes på exakt samma vis och delvis från samma källor.

När folket har tillfrågats och svarat återstår dilemmat att göra någonting av det. Det ser illa ut att helt ignorera ”folkets” vilja, vad den nu egentligen är. Men när partierna inte själva är enade om vare sig specifika sakfrågor eller politik i stort längre – utan istället kan innehålla flera olika strömningar och åsikter – blir det tungt. Där har också brittiska parlamentet helt kört fast, verkar det som.

Men det kanske också är farligt att respektera folkets vilja för mycket, baserat på att ungefär varannan tycker något. För är det som en knapp majoritet beslutar alltid självklart demokratiskt rätt? Eller kan en minoritet ibland också innebära demokrati?

Flera statsvetare har argumenterat för att en så stor omvälvning av ett land som brexit innebär, där de yttre gränserna måste göras om och själva statsskicket modifieras, skulle behöva en betydligt större majoritet för att gå igenom. Det kan inte röstas igenom i en folkomröstning med ett ja eller nej och en knapp majoritet – det är för farligt och lättvindigt.

Kenneth Rogoff som är professor i offentlig politik och ekonomi vid Harvard lade fram några räkneexempel för mig när jag frågade honom om detta. Valdeltagandet i brexit-omröstningen låg på 70 procent, vilket innebär att bara 36 procent av de röstberättigade faktiskt stod bakom resultatet. Det är alldeles för lite för en så dramatisk förändring av ett lands grundvalar, anser han, och säger att de flesta ledande statsvetare är överens om detta.

Mycket mer än så – minst två tredjedelar av de röstberättigade – bör vara på samma linje, och det bör också inkludera en separat omröstning med en lika stark majoritet i parlamentet. Annars är den inte tillräckligt ”robust”, enligt Kenneth Rogoff.

Nu kanske britterna ska göra om allt igen; kanske med mer av detta i åtanke. Och vad ska de då rösta om? När de inte vet hur de skulle tolka svaret från början eller ens vad som bestämdes. Och är det verkligen demokratiskt att rösta en gång till när ungefär hälften tyckte att det blev fel resultat första gången – eller för att politikerna inte kunde hantera det?

I Sverige har vi i alla fall en regering – ett tag till.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons