Annons

Våg av brutalitet plågar Centralafrikanska republiken

Urskiljningslöst våld, systematiska våldtäkter och mord på civila. Svenska Mia Hejdenberg är Läkare utan gränsers ansvarige för ett av världens mest instabila länder.

– Konsekvensen av våldet är en väldigt sårbar befolkning som bara försöker överleva, säger hon.

Under strecket
Publicerad

Mia Hejdenberg bor i huvudstaden Bangui, där situationen hittills är relativt lugn. ”Men vi utesluter inte att det skulle blossa upp vid något tillfälle här också. Vi får bara försöka vara så förberedda som möjligt om det händer. En dag i taget är devisen man får leva efter här.”

Foto: MSFBild 1 av 4

Barn i flyktninglägret Benzvi i Bangui i slutet av 2016. En fjärdedel av landets befolkning beräknas vara på flykt.

Foto: Edouard Dropsy/NRCBild 2 av 4

Att arbeta i CAR är inte bara våld och död. ”Vi har ett projekt i nordvästra delen av landet där teamet bor precis vid en flod. På kvällen går vi ned och sätter oss vid floden och tittar på flodhästarna. Då glömmer man för bråkdelen av en sekund bort var man är, får en liten mikropaus från livet”.

Foto: MSFBild 3 av 4
Bild 4 av 4

Mia Hejdenberg bor i huvudstaden Bangui, där situationen hittills är relativt lugn. ”Men vi utesluter inte att det skulle blossa upp vid något tillfälle här också. Vi får bara försöka vara så förberedda som möjligt om det händer. En dag i taget är devisen man får leva efter här.”

Foto: MSFBild 1 av 1
Mia Hejdenberg bor i huvudstaden Bangui, där situationen hittills är relativt lugn. ”Men vi utesluter inte att det skulle blossa upp vid något tillfälle här också. Vi får bara försöka vara så förberedda som möjligt om det händer. En dag i taget är devisen man får leva efter här.”
Mia Hejdenberg bor i huvudstaden Bangui, där situationen hittills är relativt lugn. ”Men vi utesluter inte att det skulle blossa upp vid något tillfälle här också. Vi får bara försöka vara så förberedda som möjligt om det händer. En dag i taget är devisen man får leva efter här.” Foto: MSF

Både Läkare utan gränser och Amnesty har på sistone larmat om en upptrappning av konflikten i Centralafrikanska republiken, CAR. Tidigare i år varnade FN:s biståndschef Stephen O'Brien för vad man ser som tidiga tecken på folkmord i landet.

På en skakig telefonlinje från ett regnigt Bangui berättar Mia Hejdenberg om en allt mer utsatt civilbefolkning. Bara de senaste fem månaderna har antalet internflyktingar ökat med mer än 100 000 människor. Samtidigt gör säkerhetsrisken det allt svårare för humanitära organisationer att verka i landet.

– Det största problemet just nu är att få tillgång till befolkningen som vi är här för att hjälpa. Vi lägger mycket tid på att förhandla med olika väpnade grupper för att få hjälpa människor på vissa platser, säger hon.

Annons
Annons

Barn i flyktninglägret Benzvi i Bangui i slutet av 2016. En fjärdedel av landets befolkning beräknas vara på flykt.

Foto: Edouard Dropsy/NRCBild 1 av 1

Det finns mindre och mindre respekt för humanitärt arbete.

Konflikten är mångbottnad och sprungen ur det koloniala förtrycket under Frankrike. Sedan självständigheten 1960 har landet präglats av interna konflikter, brutala regimer, statskupper och gerillakrig. De nuvarande stridigheterna ursäktas officiellt med religionstillhörighet – men handlar enligt källor egentligen om kontroll över resurser och politisk makt.

Säkerhetsrisken innebär att Läkare utan gränser inte alltid når fram till de behövande.

– Sedan i måndags har det varit väldigt oroligt. Vi har skottskadade som sitter fast i Zemio i östra delen av landet som vi inte lyckats få grönt ljus för att få flyga och hämta. Vi behöver garantier för att de inte skjuter ned vårt plan.

Barn i flyktninglägret Benzvi i Bangui i slutet av 2016. En fjärdedel av landets befolkning beräknas vara på flykt.
Barn i flyktninglägret Benzvi i Bangui i slutet av 2016. En fjärdedel av landets befolkning beräknas vara på flykt. Foto: Edouard Dropsy/NRC

Man blir inte superlycklig av att ligga på ett sjukhusgolv på sin födelsedag och höra skottlossning.

Den senaste tiden har attacker mot vårdinrättningar blivit allt vanligare. Mia Hejdenberg berättar om attacker mot ambulanser, mot sjukhus, om patienter som skjuts ihjäl i sina sängar.

Staden Zemio har drabbats extra hårt. I juni tog sig en väpnad grupp in på stadens sjukhus och jagade en familj. Den ettåriga dottern sköts till döds. Sjukhuset var hem åt 7 000 flyktingar som sökt skydd undan striderna. När det attackerades var människorna tvungna att fly än en gång.

Annons
Annons

Att arbeta i CAR är inte bara våld och död. ”Vi har ett projekt i nordvästra delen av landet där teamet bor precis vid en flod. På kvällen går vi ned och sätter oss vid floden och tittar på flodhästarna. Då glömmer man för bråkdelen av en sekund bort var man är, får en liten mikropaus från livet”.

Foto: MSFBild 1 av 1

– Det finns mindre och mindre respekt för humanitärt arbete. Jag kände väldigt mycket för händelsen med familjen. Ett människoliv betydde ingenting. Att skjuta ihjäl ett barn… Jag har svårt att släppa det, säger Mia Hejdenberg.

För sin egen säkerhet är hon inte speciellt orolig, trots att våldet ibland kryper nära hemmet i huvudstaden Bangui. På födelsedagen i februari vaknade hon av artillerield strax utanför staden.

– Vi tog emot skadade till så pass sent att vi fick sova på sjukhuset. Man blir inte superlycklig av att ligga på ett sjukhusgolv på sin födelsedag och höra skottlossning i bakgrunden, säger hon med ett skratt.

Att arbeta i CAR är inte bara våld och död. ”Vi har ett projekt i nordvästra delen av landet där teamet bor precis vid en flod. På kvällen går vi ned och sätter oss vid floden och tittar på flodhästarna. Då glömmer man för bråkdelen av en sekund bort var man är, får en liten mikropaus från livet”.
Att arbeta i CAR är inte bara våld och död. ”Vi har ett projekt i nordvästra delen av landet där teamet bor precis vid en flod. På kvällen går vi ned och sätter oss vid floden och tittar på flodhästarna. Då glömmer man för bråkdelen av en sekund bort var man är, får en liten mikropaus från livet”. Foto: MSF

I väst vet folk knappt om att landet finns. Om man inte känner till ett lands existens så bryr man sig inte heller så mycket.

Utmaningarna till trots är det med entusiasm som Mia Hejdenberg berättar om sitt jobb. De senaste fem åren har hon arbetat för Läkare utan gränser i flera afrikanska länder och i januari i år tillträdde hon posten som landansvarig i CAR. Landet beskriver hon som grönt, lummigt och vackert; huvudstaden Bangui som dammig och myllrande.

– Jag älskar mitt jobb. Det är inte alltid kul, men jag känner mig lyckligt lottad över att ha ett jobb där jag verkligen känner att jag gör något viktigt.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Ständiga stridigheter har skapat en ansträngd humanitär situation med bristfällig tillgång på vatten, mat och sjukvård. Konflikten och flyktingkrisen i det landlåsta CAR beskrivs ofta som bortglömd av sin omvärld.

– I väst vet folk knappt om att landet finns. Om man inte känner till ett lands existens så bryr man sig inte heller så mycket. En konsekvens av det är att det inte kommer in tillräckligt mycket pengar till hjälporganisationer, säger Mia Hejdenberg och fortsätter:

– 600 000 internflyktingar i kombination med att det saknas resurser för att hjälpa. Konsekvensen är en väldigt sårbar befolkning som bara försöker överleva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons