Annons

Sofia Nyblom:Våga öppna dörren till den okända musiken

Catharina Backman, Alexandra Nilsson, Kajsa Mangarson, Madeleine Jonsson GIlle och Ylva Fred deltog i Musikaliskas firande av Clara Schumanns 200-årsdag i september.
Catharina Backman, Alexandra Nilsson, Kajsa Mangarson, Madeleine Jonsson GIlle och Ylva Fred deltog i Musikaliskas firande av Clara Schumanns 200-årsdag i september. Foto: Hampus Andersson

Två år efter #metoo-hösten flockas kvinnoporträtten på musikscenerna. Men hur ser den större bilden ut? Det är dags att ta temperaturen på den feministiska vågen inom konstmusiken.

Under strecket
Publicerad

”När Lauma Skride sätter sig på pianopallen i Konserthuset och öppnar dörren till Clara Schumanns värld i Pianokonserten är känslan chockerande intim.”

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 6

Maria Lithell-Flyg.

Foto: Peter Öhlander Bild 2 av 6

Emőke Baráth.

Foto: Emmanuel Jacques Bild 3 av 6

Isata Kanneh-Mason i Schumann-Haus i Leipzig.

Foto: Alamy Bild 4 av 6

Ivana Gavrić.

Foto: Andrej Grilc Bild 5 av 6

Ethel Smyth.

Foto: TT Bild 6 av 6

Den som kryssade mellan källarteatrarna i Vasastan en vecka i september kunde kasta ett öga inåt Sigtunagatan, och konstatera att två år efter kulturklubben Forums nedläggning är mycket sig olikt. Och mycket är sig likt.

”The male has a negative Midas touch. Everything he touches turns to shit!”

I Aliasteaterns källare slungar Paulina Pfeiffers inkarnation av feministikonen Valerie Solanas fejkblod över de manliga kulturkaninernas avslitna gummimasker, i Christopher Elghs Scum-opera ”Valerie’s voice”. Den rosa kappan hindrar inte Solanas från att dra på sig gummihandskarna och massakrera manliga stereotyper, medan kvartetten av röda elgitarrister (Krock) duckar.

Ett par kvarter bort hos Teaterstudio Lederman gestaltar Monica Danielsson och Duo Ego ett par ”Gärningskvinnor” ur historien i Ylva Q Arkviks och Eva Sidéns monodramer. Isländska gengångaren Gunna och den nutida Gun – en blandning av kvinnliga rättsfall som Arbogakvinnan och barnflickan i Knutby – samtalar över tid och rum kring sättet att behandla våldsamma kvinnor som onormala kvinnomonster, och våldsamma män som norm.

Annons
Annons

”När Lauma Skride sätter sig på pianopallen i Konserthuset och öppnar dörren till Clara Schumanns värld i Pianokonserten är känslan chockerande intim.”

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 1

Den kvinnliga kreatören, och gestaltandet av henne som karaktär, har tagit flera kliv framåt, uppåt på scenen. Konserthuset markerade säsongsinvigningen med en ny violinkonsert av Victoria Borisova-Ollas, och Musikaliska lät Clara Schumann möta svensk samtid. Men när Föreningen Svenska tonsättare och Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) presenterade sin treårsrapport så var resultatet både uppmuntrade och nedslående. Balansen mellan män och kvinnor för uruppföranden under 2018/2019 snittar på 50/50, trots att andelen komponerande kvinnor totalt sett är mindre än andelen komponerande män. Det fria musiklivet leder kapplöpningen om att balansera vågskålarna, på gott och ont – för här handlar det ofta om mindre och mindre resurskrävande verk.

”När Lauma Skride sätter sig på pianopallen i Konserthuset och öppnar dörren till Clara Schumanns värld i Pianokonserten är känslan chockerande intim.”
”När Lauma Skride sätter sig på pianopallen i Konserthuset och öppnar dörren till Clara Schumanns värld i Pianokonserten är känslan chockerande intim.” Foto: Jan-Olav Wedin

Gott så, alla applåderar. Men räknar man in äldre tiders musik är siffrorna fortsatt ur balans och applåderna tystnar. Även om kurvan krupit uppåt så hade bara en tiodel av andelen uppförda verk under föregående säsong kvinnlig signatur. Det som framförallt spelas på svenska scener är fortfarande musik av män från 1800-talets första decennier och mitt. Tyska, italienska och franska kompositörer står främst i ledet. Fyra femtedelar av repertoaren för att vara exakt. Bekvämt för internationella dirigenter och stjärnsolister att kunna dra en standardsymfoni ur frackärmen, men knappast en strategi som kan sägas leva upp till det nationella uppdrag som de största scenerna har.

Annons
Annons

Maria Lithell-Flyg.

Foto: Peter Öhlander Bild 1 av 1

Det är som om konserthusledningar och operachefer inte har noterat att klockan avancerat en bra bit i 2000-talet. Scenen för samtida musik blomstrar och är i högsta grad relevant. Nya verk av kvinnor och män beställs i jämn takt och förtjänar att spelas mer än ett par gånger. Inget hindrar för övrigt att man arrangerar verk av de kvinnor som komponerat i mindre format för större orkester, på samma vis som J sS Bach. Vore det talteater skulle situationen vara oacceptabel. Men på ett konservativt område som konstmusiken är hållningen fortfarande tillbakablickande.

Vid de tillfällen då arrangörerna vågar trotsa de historiska gengångare som skuggar scenerna blir mötet med publiken ofta starkt berörande. När Lauma Skride sätter sig på pianopallen i Konserthuset och öppnar dörren till Clara Schumanns värld i Pianokonserten är känslan chockerande intim. Det är något skenbart avväpnande över Schumanns kaskader av glittrande salongsmusik. För inte minst under romanzans duett med solocellon känns hennes lyriska klangbersåer som barriärer mot en obegriplig, mansdominerad värld.

Snarare än hård könskvotering och en feministiskt motiverad idolmassaker à la Valerie Solanas krävs nyfikenhet från institutionernas sida. En vilja att våga öppna dörren till den okända musiken. Dagens publik vill och vågar bli överraskad.

Skivtips: Fem superkvinnliga skivor

1. Maria Lithell-Flyg: Längst inne i mitt huvud (Footprint/Naxos)

Maria Lithell-Flyg.
Maria Lithell-Flyg. Foto: Peter Öhlander
Annons
Annons

Emőke Baráth.

Foto: Emmanuel Jacques Bild 1 av 1

Sångerskan, kompositören Maria Lithell-Flygs finkalibrerade tonspråk porträtteras på nya cd:n Collected Chamber Music. En konstnär som leker med klangfärger, sinnliga texturer och rytmer i den skimrande miniatyren för slagverk och saxofon ”Jag är en känslig själ”, och söker udda konstellationer i det filosofiska vokalstycket ”Längst inne i mitt huvud.”

2. Barbara Strozzi: Voglio cantar (Erato)

Emőke Baráth.
Emőke Baráth. Foto: Emmanuel Jacques

Fyrahundraårsjubileet för venetianska tonsättaren och sångerskan Barbara Strozzi är en bra anledning att bekanta sig med hennes ljusa, charmerande virtuositet. Underbara Emőke Baráth och ensemblen Pomo d’Oro får Strozzis enastående fantasifulla musik att återuppstå – och det finns att ta av: åtta volymer närmare bestämt, mer än någon annan tonsättare från 1600-talet.

Annons
Annons

Isata Kanneh-Mason i Schumann-Haus i Leipzig.

Foto: Alamy Bild 1 av 2

Ivana Gavrić.

Foto: Andrej Grilc Bild 2 av 2

3. Clara Schumann: Pianokonsert (Decca Classics)

Isata Kanneh-Mason i Schumann-Haus i Leipzig.
Isata Kanneh-Mason i Schumann-Haus i Leipzig. Foto: Alamy

Clara Schumann var omedveten om att kvinnor före henne hade komponerat musik. Brittiska pianisten Isata Kanneh-Mason tillägnar Clara sitt debutalbum och öppnar med den romantiska Pianokonserten. Andra satsens passionerade romanza, en duett med solocellisten, vittnar om svårfattbar konstnärlig mognad hos en 13-åring som inte vågade – eller tilläts – tro på sin egen talang.

4. Cheryl Frances-Hoad: Between the skies, the rivers and the hills (Rubicon)

Ivana Gavrić.
Ivana Gavrić. Foto: Andrej Grilc

Brittiska Cheryl Frances-Hoads pianokonsert ”Between the Skies, the Rivers and the Hill” (2018) är en förtrollande, sorgsen syntes av serbiskt kulturarv. Tonsättaren konstruerar sitt narrativ utifrån berättelsen om hur byoriginalet dansar över den isbelagda bron i Drina i romanen ”Bron över floden Drina” av Ivo Andrić. Pianisten Ivana Gavrić ger en kraftfull gestaltning av ett verk som hämtar inspiration från serbisk folkmusik och Haydns Klaverkonsert nr 11.

Annons
Annons

Ethel Smyth.

Foto: TT Bild 1 av 1

5. Ethel Smyth: Mass in D (Chandos)

Ethel Smyth.
Ethel Smyth. Foto: TT

Ethel Smyths maffigt orkestrerade mässa i D bär tydliga spår av sammanhanget, uruppförandet 1893 vid Proms i Royal Albert Hall. På en flott, ny inspelning leder Sakari Oramo BBC Symphony Orchestra och ett knippe utmärkta solister. Bästa tänkbara ingång till en originell tonsättare som gick långt, men kunde gått ännu längre om hon sluppit stångas med fördomar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons