Annons

Jesper Sandström:Våld i tanke och handling

Flaggor vid en improviserad minnesplats för dådet i El Paso.
Flaggor vid en improviserad minnesplats för dådet i El Paso. Foto: John Locher/AP

Det är viktigt att våldsretorik möter motstånd långt innan den riskerar att omsättas i handling, oavsett av vem den uttrycks. Det räcker kanske inte hela vägen, det förhindrar knappast alla illdåd, men det gör med all säkerhet skillnad.

Under strecket
Publicerad

I förra veckan skedde två masskjutningar i USA. Blodigast var den i El Paso, Texas, med 22 döda och 24 skadade. Skytten sade sig vilja ”döda så många mexikaner som möjligt”. 13 timmar senare dödades ytterligare nio, i Dayton, Ohio, av en skytt med vänsterextrema sympatier.

Reaktionerna är vad de brukar vara. Det behövs hårdare vapenlagar, bättre vård för att snabbare upptäcka potentiella förövare. Och visst finns det poänger i allt det. Kanske kan hårdare lagar begränsa tillgången på vapen och bättre vård minska risken att de används till att mörda. Men de frågorna blir nästan meningslösa att diskutera i Sverige, det finns väldigt lite vi kan göra för att påverka.

Det vi däremot kan och bör prata om, är vilken roll retorik och idéer spelar när någon väljer att angripa och döda oskyldiga. När sådan terror sker, utan tydlig koppling till en större organisation, talar vissa gärna om en ”ensam galning”, lite beroende på hur förövaren förhåller sig till deras egna syften.

Bland sådana som vill släta över hotet från islamismen reduceras Akilov och andra IS-aspiranter till ensamma galningar. De som å andra sidan helst talar tyst om rasism gör samma sak med uppenbart rasistiska förövare.

Annons
Annons

El Paso-skytten Patrick Wood Crusius kallas också galning. Andra som gett uttryck för idéer i linje med de som återfinns i hans manifest, exempelvis att USA hotas av en invasion av latinamerikaner, kan inte kopplas till hans dåd, för de talade ju aldrig rakt ut om att skada någon. På samma sätt ursäktas islamistiska predikanter. Låt vara att de kallar meningsmotståndare smutsiga och otrogna. Det betyder ju inte att de förespråkar terror.

Och visst är det sant att gärningsmännen i sådana här dåd ofta drivs av många olika idéer, vilket vi belyser i dagens andra ledare. Visst spelar vansinne, i betydelsen ett sjukligt förhållningssätt till verkligheten, en roll. Visst finns andra tänkbara delförklaringar: utanförskap, trauma, psykisk ohälsa.

Men dessa så kallade vansinnesdåd sker inte i ett vakuum. Innan IS erbjöd gudomlig inspiration var det väldigt få ”ensamma galningar” som körde lastbil över civila. Hatbrotten mot latinamerikaner har ökat markant i USA på senare år. I Texas saknas tydlig, jämförande statistik, men i Kalifornien, en annan gränsstat, ökade sådana brott med 51 procent mellan 2016 och 2017.

Och det går inte att prata om det, utan att prata om avhumaniserande och våldsförhärligande idéer som får stöd från olika delar av det politiska spektrat. Dels av Trump, i en allt våldsammare retorik mot invandrare, dels av hans meningsmotståndare i yttervänstern, som anser att våldet utgör en del av legitim politisk kamp.

Vid ett tal i våras frågade Trump retoriskt vad man kan göra för att stoppa de latinamerikaner som tar sig över gränsen illegalt. ”Skjut dem!” ropade en åhörare. Presidenten svarade med att skaka på huvudet och skratta gott.

Här är det värt att påminna om historikern Niall Fergusons ord i en SvD-intervju 20/7: ”Historiskt sett så har ett våldsamt språk nästan alltid varit ett förstadium till verkligt våld. Det gäller för såväl islamister, som för höger- och vänsterkrafter i sekulär politik.”

Därför är det viktigt att våldsretorik möter motstånd långt innan den riskerar att omsättas i handling, oavsett av vem den uttrycks. Det räcker kanske inte hela vägen, det förhindrar knappast alla illdåd, men det gör med all säkerhet skillnad. Ingen människa är endast ett viljelöst offer för yttre omständigheter. Vårt sätt att tänka och tala formar vårt sätt att handla.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons