Annons

FöreställningarVåldsamt och rubbat i Söders kulturmiljöer

Thom Lundberg, född 1978, följer upp sin framgångsrika debutroman med  ”Föreställningar”.
Thom Lundberg, född 1978, följer upp sin framgångsrika debutroman med ”Föreställningar”. Foto: Stefan Hellberg

Thom Lundbergs andra roman känns mer som en debut än hans första. Men den obehagliga berättelsen om Johan och Agnes, som möts i en sorgegrupp och stegvis uppslukas av vansinne, suger skickligt in läsaren tycker Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad

Föreställningar

Författare
Thom Lundberg
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

243 s.

Alla olyckliga romaner liknar varandra. Åtminstone tenderar de svenska romaner som handlar om bedrövade konstnärssjälar i en stockholmsk kulturvärld att göra det. I Thom Lundbergs andra roman ”Föreställningar” möts operamedarbetaren Johan och den aspirerande författaren Agnes i en sorgegrupp. Deras relation – oklart om den är ömsesidigt hjälpande eller nedbrytande, kanske både och – utspelar sig mot en fond av Leoncavallos opera ”Pajazzo” och ett mörkt förflutet.

Södermalmsmiljöerna och den medelklassens kulturvärld som är svår både att bli del av och hänga sig kvar i, den maniska besattheten av konsten och den alienation från verkligheten som följer på den, allt är bekant och igenkännbart. Detsamma gäller förvirringen, depressionen och den psykiska ohälsan; olyckan är sig lik i sin benägenhet att slå ut allt annat i tillvaron. Men Thom Lundberg löper linan långt, långt ut. I ”Föreställningar” dominerar nedbrutenhet, gränslöshet och paranoia helt. Det är en obehaglig roman.

Johan är ohyggligt misogyn, så besatt av exets otrohet att han inte kan kännas vid den skada han tycks ha åsamkat henne och har han gjort något fel är det hon som drivit honom till det.

Annons
Annons

Det är tre år sedan Lundberg begick strålande framgångsrik litterär debut med romanen ”För vad sorg och smärta” (2016), där 1948 års raskravaller i Jönköping utgör både startskott och obearbetat trauma för berättelsen om familjen Klosterman; en resandefolkets historia i Sverige i romanform. Om debuten var brett, episkt anlagd är ”Föreställningar” motsatsen: en introspektiv historia, tämligen avgränsad i tid och rum. Och Lundberg är bättre på det förra. I själva verket påminner denna psykologiska, inåtvända andraroman mer om en debut än debutromanen, åtminstone när det kommer till motivkrets och stämning.
”Föreställningar” – titeln ska förstås läsas i all sin mångtydighet – är dock en ambitiös roman, som inte räds att gå in i allvarliga, närmast psykotiska, tillstånd. När Agnes och Johan möts är Johan efter separation och sjukskrivning tillbaka på operan, nu för att dokumentera arbetet med uppsättningen av ”Pajazzo”. Agnes å sin sida bor på en madrass hemma hos en kompis, bearbetar ett trauma och letar efter något att skriva om.

Johan gräver sig allt djupare in operans berättelse, förväxlar sin verklighet med konstens. Agnes hittar hans ex-flickväns dagbok och därmed också ett litterärt material, vill omstöpa hans verklighet till konst. Vansinnet växer fram successivt i romanen, i takt med att alltmer av deras förflutna avslöjas. Agnes sätter skrivandet före Johans mående, och därmed berättelsen före verkligheten. Johan blandar ihop Pajazzos tragiska otrohets- och mordhistoria med sin egen, för honom blir berättelsen verkligheten.

Annons
Annons

Med språklig intensitet suger han in läsaren i Johans och Agnes världar, tvingar en att förhålla sig till deras skilda perspektiv och verklighetsuppfattningar.

Hur mycket våld finns egentligen i bagaget? ”Föreställningar” är en roman som konstant glider mellan (van)föreställningar och romanens förmodade verklighet, men klart är åtminstone att det är ett osedvanligt osympatiskt psyke Lundberg valt att tränga in i. Johan är ohyggligt misogyn, så besatt av exets otrohet att han inte kan kännas vid den skada han tycks ha åsamkat henne och har han gjort något fel är det hon som drivit honom till det. Han påminner lite om Urban i Tomas Bannerheds senaste roman, ”Lugnet”, med den skillnaden att Johans kvinnohat är både mer uttalat och mer utlevt.

Det är åtminstone ett sätt att se på saken. I ”Föreställningar” finns en underliggande ambition om att skildra en dubbelhet i Johans tankar och beteenden, att gestalta komplexa mekanismer bakom mäns hat och våld mot kvinnor. Man kan invända: hur komplext är det egentligen, på en skala? Och det gör jag. Men Thom Lundberg är en alltför skicklig författare för enkla avfärdanden. Med språklig intensitet suger han in läsaren i Johans och Agnes världar, tvingar en att förhålla sig till deras skilda perspektiv och verklighetsuppfattningar.

Och i en bok där skillnaden mellan fiktion och verklighet inte är glasklar för romanfigurerna, blir den heller inte riktigt det för läsaren. Det är framförallt därför som ”Föreställningar” är så obehaglig, och prövande, läsning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons