Annons

”Valet är ett styrkebesked för EU:s legitimitet”

Jonas Tallberg.
Jonas Tallberg. Foto: Pressbild, Andreas H. Nilsson

Den dominerande berättelsen om en legitimitetskris för EU stämmer inte riktigt. Ökat valdeltagande och ökad tilltro är några styrkebesked för EU:s legitimitet, skriver Jonas Tallberg, professor i statsvetenskap.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | EU-VALET

Den dominerande berättelsen inför Europaparlamentsvalet 2019 tog fasta på EU-kritiska vindar i Europa. Medierna rapporterade om den växande styrkan och samlade strategin hos EU-skeptiska populistiska partier på högerkanten, medan akademiska analyser lyfte fram ökat ifrågasättande av EU hos medborgarna. Europavalet sågs som den sannolika fortsättningen på en trend under senare år, från Brexit och ifrågasättandet av europeiska kärnvärderingar i Polen och Ungern till valet av en nationalistisk regering i det traditionellt så EU-positiva Italien. Säkerligen var detta tecken på allvarlig legitimitetskris för EU?

Tvärtom. I motsats till den dominerande berättelsen finns det mycket som tyder på att Europavalet 2019 var ett styrkebesked för EU:s legitimitet. Legitimitet handlar i det här sammanhanget om huruvida medborgarna finner en politisk institution berättigad. Detta kommer till uttryck i deras förtroende för institutionen, deltagande i institutionen och acceptans för institutionens beslut. Det handlar inte om vilka partier folk röstar på i val till institutionen eller ens om de uppskattar institutionens politik, utan om de har tilltro till institutionen som sådan.

Annons
Annons

I detta avseende tyder tre aspekter av Europavalet 2019 på starkare snarare än svagare legitimitet för EU.

För det första innebar valet en dramatisk ökning i valdeltagande. Medan det genomsnittliga valdeltagandet i Europaval konsekvent har fallit sedan det första direktvalet 1979, förstärkt av tillträdet av mindre röstningsbenägna länder i Öst- och Centraleuropa i början av 2000-talet, vände valdeltagandet nu upp från 42,6 procent 2014 till 51,0 procent. Detta är den högsta nivån sedan 1994 och överskrider deltagandet i val till den amerikanska kongressen, men är fortfarande klart lägre än deltagandet i de flesta nationella europeiska val. Det är intressant att notera att Europavalet detta år resulterade i ett rekorddeltagande i flera länder vars regeringar gjort en poäng av att motsätta sig EU:s gemensamma värderingar och politik, framför allt Polen, Rumänien och Ungern.

För det andra tyder valet på ökad acceptans för Europaparlamentet som institution och för EU som politiskt system, även bland EU-skeptiska partier. Medan partierna i politikens mittfåra alltid har accepterat denna arena, var detta året då även EU-skeptiska partier rörde sig i denna riktning. Samtidigt som de strävar efter ökad nationell kontroll och söker en enad EU-kritisk front, tenderar dessa partier att inte (längre) kräva sina respektive länders utträde ur EU. Exempel inkluderar Lega i Italien, Lag och rättvisa i Polen, Nationell samling i Frankrike och Alternativ för Tyskland i Tyskland.

Även de två partier i Sverige som tidigare motsatte sig EU-medlemskapet – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – har övergett denna position under det senaste året. Snarare än att ifrågasätta EU som konstruktion, konkurrerar EU-kritiska partier numera om makten i dess parlament i syfte att förändra unionens politik i den riktning de önskar. Medan många av oss inte håller med om dessa partiers politiska budskap, är förändringen i strategi en signal om ökad acceptans för EU som politisk arena.

Annons
Annons

För det tredje ägde Europavalet rum i en tid när tilltron till EU ökar bland dess medborgare. Tilltro är en vanlig indikator när forskare försöker mäta synen på legitimitet hos en viss politisk institution. Den genomsnittliga tilltron till EU har fluktuerat något under de senaste två decennierna, vanligtvis i nära samband med förtroendet för nationella politiska institutioner. Medan tilltron till EU föll under eurokrisen, har den därefter ökat igen. Enligt den senaste Eurobarometerundersökningen uppger 42 procent av EU:s medborgare att de har tilltro till EU. Det kan låta lågt, men är 7 procentenheter högre än motsvarande siffra för nationella regeringar och parlament – ett mönster som varit intakt under hela 2000-talet. I den mån det finns en förtroendekris för politiska institutioner är denna i högre utsträckning nationell än internationell.

Detta styrkebesked för EU:s legitimitet anknyter till ett större förbisett mönster i världspolitiken. I en tid då politiska bedömare ofta fokuserar snävt på antiglobalistisk populism, i ljuset av omtumlande händelser som Brexit och valet av Trump, visar den samlade datan på en mer positiv bild av internationellt samarbete.

Den folkliga legitimiteten hos internationella institutioner tycks stabil, betydligt fler stater ansluter sig till än lämnar internationella institutioner, och liberala normer respekteras förvånansvärt väl i världen – allt enligt aktuell forskning.

Det innebär inte att allt är frid och fröjd för internationellt samarbete. Samarbetet kunde ha varit mer ambitiöst, mindre tungrott och bättre efterlevt. Därtill är förtroendet för internationella institutioner alltjämt högre hos elitgrupper i samhället än hos medborgare i allmänhet, enligt en ny studie från vårt forskningsprogram. Men det innebär att den dominerande berättelsen om en legitimitetskris för EU och andra internationella institutioner är allt mindre träffsäker.

Jonas Tallberg
professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och ledare av forskningsprogrammet “Legitimacy in Global Governance” (LegGov)

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons