Annons

Maria Ludvigsson:Valfrågan som skrämmer mest

Foto: Hasse Holmberg / TT
Under strecket
Publicerad

Hur kommer valet att gå? är den mest frekventa frågan i ledarskribentens vardag. I hård konkurrens med Varför pratar man inte om X-frågan?

Sällan svarar vi det ärliga ”jag har inte en aning”. Vi tillåter oss spekulera eftersom det gör lyssnaren eller läsaren nöjd och möjligen glad.

Men uppriktiga frågor förtjänar fullständigt uppriktiga svar, även om de svaren sällan är lika tillfredsställande.

I förra veckan undrade en engagerad debattlyssnare varför frågan om äldreomsorg aldrig blir en valfråga trots att den på djupet engagerar och berör så gott som var och en av oss.

Ett gångbart svar skulle kunna vara att partiernas strateger inte tror att något så trist som äldreomsorg är en valvinnare, alternativt att det skulle gynna ett annat parti än det egna om frågan fick för mycket utrymme. En kristdemokrat skulle svara, jo vi gör det, men det hörs bara inte.

Ett helt annat svar är att ålderdom och äldreomsorg skrämmer oss så till den milda grad att vi varken vill tala om det eller påminnas om det av andra.

De allra flesta har erfarenhet av åldrandets tunga sanningar. Den egna eller anhörigas. Den kloka och trygga vithåriga gumman utan stormar i sinne eller hjärta är sällsynt till och med på film. I stället vet vi att den gamla är ensam, utsatt och multisjuk. Allt är förbi och i mångas föreställning är slutet just bara upphörandet.

Annons
Annons

Dessutom är vägen dit fylld av krämpor, övermedicinering. Yngre människor som i kön bakom irriterat tittar på klockan och tycker du tar för mycket tid i anspråk. Och allt går långsammare, varken benen eller minnet lyder.

Som en livlig och vacker åldring en gång förklarade för mig: Kroppen är så trött men inuti känner man sig precis som man alltid har gjort. Inuti är man likadan.

Än värre är tanken på demens som plockar ner tanken och jaget bit för bit, inifrån. Ingen vill behöva gå igenom det. Och ingen vill se sina närmaste tvingade att vandra den vägen.

Efter ett par ledartexter om dödshjälp (4/2 och 7/4) fick jag många innerliga och viktiga läsarbrev. Som motståndare till legaliserad dödshjälp var min linje att göra livet värdigt nog att stanna i så länge vi måste. Hos mina kritiker kunde jag se en gemensam – och fullt begriplig – bevekelsegrund: Ålderdom utan hälsa skrämde så till den milda grad att man inte kunde leva med tanken på att behöva gå igenom den.

Svaret på frågan om valet och äldreomsorgen var inte tillfredsställande, men ärligt. Det tycks finnas en så djup rädsla för att åldras och bli gammal och beroende av vård att de flesta slår varje tanke därom ifrån sig. Vill inte, törs inte, förmår inte.

Nog säger detta åtskilligt. Inte minst om bilden, eller erfarenheten av äldreomsorg.

Men det tyder också på en rätt diffus idé om livets värdighet. Som om vi glömt, eller aldrig lärt, att en människa inte är vad hon gör, utan har hela sitt värde bara genom att finnas. När vi förhåller oss till människor som mist både tal, minne och kommunikativ förmåga tycks vi bedöma dem annorlunda.

Det existentiella får inte riktigt plats i politik och valrörelsen, och det ska vi vara tacksamma för. Politik handlar om kontraktet mellan medborgare och stat, inte mellan människan och evigheten. Men vår sekulära brist på förmåga att diskutera och förhålla oss till livets svåra frågor gör att vi helst låter bli. Liksom rädslan för att vi en dag måste igenom det.

Sådär. Det var det uppriktiga svaret på varför äldrefrågor inte tar förstaplats i valrörelsen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons