Annons

Välfyllda påskägg med sött, salt och syrligt

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Under strecket
Publicerad

Hålls under påskveckan i Jämtland, för allehanda uteaktiviteter så mycket som traditionellt aprilväder tillåter. Det har blivit flera fina skiddagar, och idag hoppas jag på lite fiske. För många är påskhelgen tid att odla sin trädgård, både bokstavligen och bildligt. En som gör både och i skön förening är Göran Greider, vars nyutkomna bok utgör utgångspunkten för min söndagskrönika idag.

Vi har fyllt påskäggen på ledarsidorna denna långhelg med vitt skiftande läsefrukter. Förra helgen blev omstörtande, och naturligt har också mångas tankar kretsat kring det som skedde och det som vi behöver överväga framgent. Som alltid är det högst individuellt hur snabbt sorgearbetet efter en dylik händelse får sällskap av mer handlingskraftiga tankar – inte oväntat brukar de som står regeringen nära tycka att det går för snabbt att gå från samlande landssorg till att ”hamna i partipolitiskt käbbel”. Men just detta åsiktsbrytande är grunden i en fungerande och sund demokrati; vår gemenskap kan inte bygga på att vi inte får tycka olika, utan att vi klarar av att hantera en mångfald även av åsikter. Vill man därför stötta tanken på att vårt samhälle inte bryts ner av en terrorattack, ska man snabbt välkomna tillbaka den friska och öppna debatten.

Några tips på guldkantade ägg: ledarsidans kolumnist Maria Rankka som även är vd för Stockholms handelskammare, skrev på skärtorsdagen om frågan om städers säkerhet. Stockholm ligger bra till, både före och efter dådet, men är inte bäst. Det finns andra städer vi borde titta på för inspiration, som präglas av låg sårbarhet och hög anpassningsförmåga. Idag skriver Martin Ådahl om Sveriges och Frankrikes förhållningssätt till terrorattentat när det gäller att svara med politiska förslag. Än så länge har vi navigerat rätt väl, anser Ådahl, men det gäller att dra lärdom av Frankrikes misstag.

På Långfredagen bjöd vi våra prenumeranter på mer stillsamma texter utifrån djupdykningar i arkivet. Tidigare ledarskribenten och gästkrönikören Erik Zsiga fann sina farföräldras ankomst till Sverige i SvD:s arkiv, och deras berättelse utgör direkt parallell till de mänskliga öden som dagens nyanlända en dag kommer att skriva och förmedla till kommande generationer. För att parafrasera en känd regel bör kanske tanken hållas vid liv: allt vi önskar bli ihågkomna för att vi gjorde i samband med att de på flykt kom till Sverige, bör vi också göra nu.

Arkiv kan se ut på många sätt, och samma dag berättade också Per Gudmundson, som ständigt botaniserar på stadens loppisar, om det sällsynta fyndet från Hötorget som innehöll SvD:s hela historia.

Veckans intervjuer gjordes tillgängliga från och med påskaftonen: Susanna Popova har intervjuat jesuiten och tidigare moderatpolitikern Thomas Idergard SJ om hur det är att leva i tron och kallelsen. Det är lätt att tappa bort påskens huvudtema, om man säger så, bland alla kycklingar i flirtkulor, sillbord och frossande i påskgodis.

Veckans gäst i Elvakaffet är Leon Louw, chef för Free Market Foundation i Sydafrika, som tidigare har gjort några videokolumner för ledarsidan. Hans tankesmedja rankas som en av Afrikas mest inflytelserika, och han berättar om den nya apartheid som växer fram, vilket är bekymmersamt, men sätter också utvecklingen i ett lite större och mer hoppfullt perspektiv. Han pickar också hål på den retorik som organisationer som Oxfam torgför, och berättar om ett spännande flerpartsarbete som han är med och driver, en jordreform som syftar till att ge svarta egendomslösa ett nytt liv genom ägarskapet till den mark de bor på.

Idag kan man läsa Thomas Engström som ställer frågan om vilken risk som föreligger för amerikanisering av svensk borgerlighet. Kolumnisten Andreas Bergh formulerar en annan relevant fråga, apropå omhuldandet av industriavtal och svenska modeller: när det som är förutsägbart och stabilt ger sysselsättningsproblem och personalbrist inom välfärden, är det då inte läge att överpröva modellen? Och mediegranskaren Mats Olin undrar varför fackets maktposition över den svenska arbetsmarknaden inte granskas närmare av nyhetsmedierna – finns det ett tabu eller en tankemässig låsning som gör att krav på höga löner alltid betraktas som rätt ur journalistisk synvinkel, oavsett vad konsekvenserna blir?

Förlåtelse är också en av påskens religiösa teman, och Linda Nordlund har läst böcker som handlar om våldtäktsmän och skuld. Kunde läsas i papperstidningen i lördags och finns läsbar på nätet imorgon, liksom Körsvennen, som tog en sväng till Göteborg och fann framgångsrika exempel på angiveri. Imorgon ställer journalisten Lars Åberg i gästkrönika en annan besvärlig fråga – trots idoga försök från staten att integrera, ser vi att tribalismen och segregationen faktiskt ökar på flera håll. Beror det på att människor inte vill integreras när skillnaderna i värderingar uppfattas som alltför stora?

Ber att få tillönska mina nyhetsbrevsläsare en glad påsk och god läsning!

Detta är Tove Lifvendahls nyhetsbrev, som går att få gratis direkt i inkorgen. Du hittar alla våra nyhetsbrev på svd.se/nyhetsbrev.

I Göran Greiders trädgård finns nästan alla svar

Foto: Jan-Åke Eriksson

Nästan oavsett när påsken inträffar, brukar den innebära idogt gno hos dem som äger en trädgård, uteplats eller balkong. Påskliljor, penséer och pärlhyacinter lyser mot den dovt färgade gräsmattan; ännu inte fylld av klorofyllgrönt. Det krattas löv och vittjas komposter. Luften bär med sig underbara stråk av rök från en rishög som bränns, ur vilken igelkottarna förhoppningsvis har förvarnats att fly ifrån. Den unkna lukten av stillastående vatten som blivit kvar i någon utekruka utan hål i botten hälls bort. Händerna ner i solvarm jord, doften löftesrik.

Min egen trädgård har jag på landet. Nere på hyreshusets innergård i staden har krokusarna som fanns gömda i rabatten, nu skjutit full salut till vårens ära. Några odygdiga har på eget bevåg vandrat ut i gräsmattan, de har kvistat iväg som odygdiga småbarn.

Cicero (106 f Kr–43 f Kr) sade: Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet. Stadd i ägarskap av båda kan jag verifiera att det i alla fall räcker väldigt långt. Och en alldeles ljuvlig primör i boksamlingen som undersöker trädgårdens mysterier och många dimensioner är Göran Greiders ”I trädgården hörs andra ekon” (Ordfront).

Boken är i sig själv en trädgård att besöka många gånger för att upptäcka nya saker i, och underbart svårplacerad. Det är en trädgårdsskötarens årskrönika. Här ges råd ur både praktisk och njutningsfull synvinkel – den gode esteten är ständigt närvarande. Det är en fotodagbok som visar att man kan göra coffee table i andra format än den stora kvadratens. Det är en diktsamling. Här ryms filosofiska tankar, historia, poesi, konkreta skötselråd, filmrecensioner, recept, gedigen kunskap om natur och kultur, personliga betraktelser och politik. Underbart rolig är genomgången av partipolitikens blomster; en verkshöjd lika elegant och spirituell som när Edward Blom i Elvakaffet i somras fick likna partierna vid rätterna på ett smörgåsbord. Och jag är stormförtjust från början till slut. Han skriver ju så vackert, oavsett det sorteras poesi eller prosa.

Det är bara när agitationen ska klämmas in mellan dahliorna och paradisäppelträden som bokbladen slokar av syrefattighet.

Det finns förunderliga frågor för människan att ställa sig i tillvaron, och Göran Greider visar fint hur komplext det är. Kan man pyssla i sin trädgård medan folk dör i Medelhavet? Han drömmer om att bygga en låg paradismur, ”grön av mossa, bebodd av spindlar […] så låg att ett barn kan luta händerna mot den på bygatan”. Men tvekar, osäker på om det är den mödosamma arbetsinsatsen eller att själva symboliken i att resa murar som håller honom tillbaka. Kärleken till syrener, fattigmans lyx, är mer okomplicerad, men gräsmattor gör en Göran fundersam. I hans egen trädgård får kompromissen råda; efter många år en motordriven gräsklippare efter långvarigt inre motstånd, men mossan får vara kvar och därtill en rejäl ängsö som slås med lie.

Den måste vara konstgjord som inte blir inspirerad att möta våren i handelsträdgården efter att ha läst boken. Hans egen trädgård i Dala-Floda tycks mångfacetterad. Lusten, inte plikten, driver utformningen. Här finns plats för det mesta. Det är bara när agitationen ska klämmas in mellan dahliorna och paradisäppelträden som bokbladen slokar av syrefattighet.

”Att odla jorden är socialistiskt”, försöker han i ett av de ekon han tillskriver trädgården, att bli utopist om hösten. Så han slänger in en pik mot ”löneslaveriet”, skriver om ”allmänningens tragedi” och sörjer de äppelträd som ingen gör anspråk på – varför tar ingen vara på frukten när alla äger den? Svaret som ekar inte bara i vår del av världen, utan även kan bevittnas med förkrossande bevisföring efter de jordreformer som har gjorts runt om i världen, är att privat ägande skapar en omsorg som inte bara ger individer, familjer och samhällen möjlighet att blomstra, utan också är bra för miljön och hushållningen.

Det gemensamma jordägandet inspirerar inte någon att odla sin trädgård, för att säga det milt. I helgens Elvakaffe var min gäst Leon Louw, chefen för sydafrikanska tankesmedjan Free Market Foundation och initiativtagare till det stora pågående reformprogram som gemensamt genomförs av ideella krafter, regeringen och resursstarka filantroper i syfte att ge de fattiga svarta ägarskapet till den mark de bor på.

De personliga vittnesmål som de nya ägarna ger uttryck för är lika revolutionerande som de som skildrades i Lasse Bergs och Stig T Karlssons enastående dokumentation ”I Asiens tid: Indien, Japan, Kina 1966–1999” (Ordfront 2000). ”Nu känns det som jag har fått människovärde”, som bonden Bhakta i Västbengalen sade när han betraktade ägarbeviset till sin mark. ”Nu kan jag dö med värdighet”, som den 100-åriga kvinnan sade till Leon Louw i Sydafrika. En vidgad bild av betydelsen av en egen trädgård.

Och när Greider nästan pliktskyldigt riktar pekfingret mot den som ”beställer slentrianmässiga utlandsresor”, blir det som så ofta när moralen enbart utgår från den egna preferensen och livsstilen, inte så träffsäkert. Det är bara en kliché som existerar i den politiska retoriken. Ingen har träffat en sådan.

Det är trots allt inte varje dag får man ta del av en socialists hyllning till det växande och dynamiska, till det vilda och oordnade.

Och i jämförelse med den exakta och grundade kunskapen om hur man sköter om en kompost, blir det mer diffust när matsvinn, storbolag, matvarukedjor, kokbokstrender, frihandelsavtal och livsmedelstransporter bakas ihop till en enda stor illaluktande och obalanserad surdeg som döps kapitalism, och som han drömmer om en dag ska vara borta.

Men man kan bortse från torgmötena. De är relativt få och överröstas av lovsången till löktraven som användbar i matlagningen, och hyllningen till vinterns snötäcken. Listan på de smoothies han anser vara de förnämsta, med hjortron i topp. Spellistan på Spotify. Eller tipset på hur man tillverkar en fröbomb för gerillaodling, vilket i dessa dagar känns lagom dramatiskt som utomparlamentarisk metod för samhällspåverkan.

Jag läser med ett leende i mungipan. Det är trots allt inte varje dag får man ta del av en socialists hyllning till det växande och dynamiska, till det vilda och oordnade. Den spontana ordningen som en trädgård, trots försöken att tygla den, utgör. Med uppenbar förtjusning ser han hur rosenhallonet liksom de okynniga krokusarna på min gård, tar mer plats utan att fråga om lov. Att han inte passar i partipolitikens välansade landskap av tuktade rosor är begripligt, liksom att han våndas över de ”svårfångade paradoxer” en trädgård utgör. Ett är klart: någon vresros är han sannerligen inte.

Stockholms säkerhet går att förbättra

Foto: Fredrik Persson/TT

Kolumn | Städers säkerhet

”Från att ha talat med min polischef kanske en eller två gånger i veckan har vi numera daglig kontakt […] säkerhetsfrågor uppfyller en tredjedel av tiden jämfört med tio procent tidigare eftersom det bara inte får gå fel”, sade Atlantas borgmästare Kasim Reed i ett samtal som vi båda nyligen deltog i om framtidens globala städer. Det var i samband med attentaten i Paris i november 2015 som hans, och förmodligen många andra borgmästares, jobb förändrades i grunden.

Om borgmästarens tidsanvändning är rationell eller inte låter jag vara osagt. Det är dock inte en vidare vild gissning att städer måste ha ett mer genomtänkt förhållningssätt till säkerhetsfrågor för att inte tappa i konkurrenskraft framöver. Självklart räcker det inte med att vara säker för att vara ekonomiskt framgångsrik och attraktiv, men utan säkerhet spelar allt annat mindre roll.

I och med den starka urbaniseringen i världen förändras också riskerna. Urbaniseringen är i grunden positiv. Det är nästintill omöjligt att se en värld med utrotad fattigdom utan fortsatt urbanisering. Det är ingen slump att Indien har ett starkt fokus på städer och då i synnerhet så kallade smarta städer. Det är ett sätt för att landet att fortsätta klättra uppåt i inkomstligan.

För att lösa miljöproblem, bota sjukdomar och skapa bättre infrastruktur behövs mängder med innovationer. Dessa uppstår oftast i städer med bra akademi och näringsliv där olika kompetenser lätt blandas. Städerna är på många håll i världen också symboler för öppenhet, tolerans och, som Johan Hakelius skrev i Expressen (8/4), en ”aningen dekadent” livsstil. Men urbaniseringen innebär också utmaningar. Säkerhet är en av dem.

Tack och lov är Stockholm relativt säkert. Det var vi både före och efter fredagens förfärliga terrorattack. I den uppsjö av internationella rankningar av städer som finns kommer vi oftast bra ut när säkerhet och motståndskraft mot olika hot och risker bedöms. Däremot är vi inte bäst. Flera kanadensiska städer tycks vara i en klass för sig, med låg sårbarhet och hög anpassningsförmåga. Så utrymme finns för förbättring och innovation.

I september förra året stod Stockholm värd för en global konferens om säkra städer, arrangerad av det världsledande svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI. Utgångspunkten var att, i stället för att som brukligt är, se säkerhetspolitik som en nationell eller internationell angelägenhet, också inkludera städerna på ett mycket tydligare sätt.

Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård var en av öppningstalarna. Hon talade om riskerna med att terrorattacker i städer, draget till sin spets, riskerar att underminera legitimiteten för det demokratiska systemet och det öppna samhället. Den senaste veckan har hon tyvärr haft anledning att fundera på Stockholms utsatthet och, förhoppningsvis också, vad som behöver göras framöver. Det borde också inkludera åtgärder för att minimera negativa ekonomiska effekter, eftersom vi vet från andra terrordrabbade platser att det kortsiktigt kan bli ett hack i kurvan.

Martin Ådahl: I terrorns och prövningarnas tid

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det är bara en dryg vecka sedan det hände. En vecka fylld av sorg men också av extraordinära berättelser om mod och medkänsla. Men när jag såg havet av medmänniskor på Sergels Torg förra söndagen mindes jag för ett ögonblick miljonen som fyllde Place de la République efter Charlie Hebdo-attentaten. I dag, två år senare, finns mycket av denna värme kvar i Frankrike, men en hel del har också gått snett.

Det gäller både det ”hårda” och det ”mjuka” svaret på terrorn, både terrorbekämpningen och sammanhållningen i det öppna samhället.
Den svenska polisen har visat extraordinär effektivitet i detta det mest skarpa av lägen. Några helt självklara förbättringar i terrorbekämpningen har också omedelbart identifieras, som väghinder kring populära promenadstråk och kriminalisering av samröre med terrororganisationer.

Men eftersom jakten på terrorister är så komplicerad, kan vi likt Frankrike fastna i billig symbolpolitik, som riskerar att skymma sikten. Ett tragiskt exempel var Nice, där borgmästaren inte långt före det fruktansvärda dådet 14 juli förklarade att staden nu var landets säkraste eftersom den installerat klart flest övervakningskameror per invånare. Det skyddade inte ett av stadens främsta promenadstråk.

Utmaningen att värna öppenheten är inte mindre. Terroristerna har ju i regel två mål: att så fruktan och att så split. Först ska vi huka oss och vårt förhatliga öppna samhälle chockas till slutenhet. Här har stockholmarna inte vikt ner sig en tum, och inte fransmännen heller. Jag kommer att gå på Drottninggatan igen. Bataclan håller sina konserter som vanligt och i läsande stund strosar säkert något par längs med havet på Promenade des Anglais.

Det som däremot visat sig svårare att motstå är terroristernas försök till split. Absurditeten i ”vi och dem” påminns vi om i själva kampen mot terrorn. I Stockholm fanns personer med muslimsk bakgrund som riskerade sina liv 7 april för att rädda oskyldiga undan mördaren, som skyddade våra liv som poliser och vårdpersonal. I Paris 2015 var den första polis som pliktade med sitt liv muslim.

Men nu står en fjärdedel av fransmännen i dag bakom Marine Le Pen och hennes syndabocksretorik. Demagoger står redo att bli terroristernas nyttiga idioter. Terrorn riskerar också att sluka debatten och tränga ut frågor om jobb, skolan, miljön. De blir ett vakuum där extrema krafter frodas och samhällsproblem inte löses, vilket i sin tur göder extremism, i en ond spiral.
Stockholm har mött terrorn med strålande kraft. Nu gäller det att hålla i och hålla ut.

MARTIN ÅDAHL är chefsekonom för Centerpartiet och delvis uppvuxen i Frankrike.

martin.adahl@centerpartiet.se

Erik Zsiga: Ni som berättade varför vi hamnade i detta land

En aprildag för nästan exakt 57 år sedan kom ett äldre par till färjeterminalen i Trelleborg. De möttes av sina söner. Men också av journalister. Svenska Dagbladet återgav dagen efter, den 13 april 1960, hela berättelsen om den nyfödda flickan i Norrland som gångna nyårsafton hade skrivit brev till Ungerns diktator János Kádár.

Tre år tidigare hade flickans pappa dramatiskt flytt Ungern. Tillsammans med sin lillebror hade han hamnat i Sverige. Enligt Svenska Dagbladet hade det här ”gått dem väl”. Den äldre hade gift sig med en svenska, fått dottern och hunnit etablera sig som läkare. Den yngre brodern studerade till ekonom.

”Denna ungerska flyktingslycka grumlades emellertid därav att föräldrarna fanns kvar i Ungern”, fortsatte SvD, ”som det länge syntes utan hopp att få flytta till sönerna i Sverige. Det gick ingen nöd på dem (...) men ack vad de ändå längtade till sina barn.”

Varje halvår hade de ansökt om utresetillstånd. Resultatlöst. Tills flickans brev. Där bad hon, med sina föräldrar vid pennan, Kádár att låta farmor och farfar komma till Sverige för att lära henne ungerska. Då tog det fart. Det gamla paret tilläts lämna Ungern och flytta till Sverige. De tog tåget genom Europa till denna stund av ”kyssar och kramar och blommor och stor familjeglädje”, en ”återförening i fotoblixtarnas sken”.

Artikeln tillgängliggjordes när SvD:s historiska arkiv i höstas blev sökbart på internet. Men jag har vuxit upp med denna berättelse. Det var nämligen mina farföräldrar som återförenades med min farbror och far. Det förlösande brevet kom från min kusin.

När sovjetiska stridsvagnar 1956 krossade Ungernrevolten satte det igång den första stora flyktingvågen i Europa sedan andra världskriget. Ungefär 200 000 ungrare lämnade hemlandet. Drygt 8 000 av dem hamnade i Sverige. Precis som i dag brottades Sverige med arbetskraftsbrist i vissa yrkeskategorier. Det var därför min familj hamnade här. När min farbror bidrog till att minska läkarbristen i Norrland, kunde hans inkomst också garantera uppehället för först min studerande far och sedan mina pensionerade farföräldrar.

De ungrare som kom hit verkar överlag ha fått det mottagande som artikeln vittnar om – med stor medkänsla, generositet och nyfikenhet. Här grundlades en tradition som återspeglas även i vår tids svenska migrationspolitik. Visst fanns det en tydlig vinning för samhället, men ytterst handlade det om att detta samhälle öppnade dörren.

Den gångna veckan har en del frågat sig hur ett land som är så generöst kan drabbas av sådan brutal otacksamhet. Mycket talar för att det vidriga dådet på Drottninggatan utfördes av någon som tagit sig till Sverige för att åtnjuta generositeten. Dunkla krafter flyttar till och med en del av ansvaret bort från gärningsmannen. De hävdar att medmänskligheten ledde fram till människomorden.

Då bör vi göra ett tankeexperiment: I artikeln om mina farföräldrar fångas jag av ordet ”flyktingslycka”. En sökning visar att det är enda gången i Svenska Dagbladets 132-åriga utgivning som detta ord har använts. Tänk om medierna under senare år hade stått vid färjeterminalen i Trelleborg och mött varje flykting som kom, och där gett dem möjlighet att berätta om sitt öde – och om den tacksamhet och lättnad de allra flesta känner. Vad hade vi då vetat om flyktingarnas syn på svenskarnas generositet? Och hur hade opinionsläget sett ut? Hur hade vi balanserat i avvägningen mellan att hjälpa människor och att hålla bidragssystem och lönebildning opåverkade?

I kommunikationsbranschen talar vi ofta om så kallad storytelling. Företag strävar efter att förkroppsliga sitt varumärke. Varifrån kommer och varför finns företaget? Genom att levandegöra produkter och företag skapas intresse och trovärdighet hos kunder och andra. Företagen försöker återskapa den mänskliga relationen. När vi lär känna varandra kommer vi också närmare varandra. Berättelser är en av vägarna dit. Bra berättelser griper tag i våra hjärtan.

Och bakom varje flykting finns förstås en berättelse. Om vi fick höra fler flyktingberättelser skulle vi förstå mer av flyktingarnas längtan, oro, saknad, missuppfattningar, nyfikenhet, fördomar, glädje, sorg. Vi skulle lära oss att det finns flyktingar som är djupt osympatiska och otacksamma, men att de allra flesta inte är det. Vi skulle se vittnesmål om den djupa tacksamheten hos de allra flesta som nyligen och tidigare har fått komma till Sverige.

Den där aprildagen 1960 bestod välkomstkonversationen enligt SvD:s utsände mest i ”glada utrop och lyckliga suckar”. Det var en enorm lättnad att ha kommit till friheten, tryggheten och, i det här fallet, några av dem man älskar. Men där fanns nog fler beståndsdelar som delas med de flesta flyktingberättelser: Sorgen över att ha lämnat så många andra kvar där hemma. Ovissheten om vad framtiden ska innebära. Vetskapen om att vara utlämnad åt tidens vindar och andras vilja.

Många påpekar i dag att debatten inte ska hymla om de utmaningar som flyktingmottagandet innebär. Det är riktigt. När en flykting kommer hit innebär det en påfrestning för samhället. På sikt kompenseras detta förhoppningsvis när flyktingen har kommit till ro. Men debatten kan inte heller bortse ifrån det synnerligen positiva värde som mottagandet innebär direkt och långt innan integrationen ens har kommit igång: Flyktingen saknar säkert sitt hem, men är åtminstone i de flesta fall lättad över att ha fått ett nytt hem. Framme i Arboga är helvetet i Aleppo faktiskt över.

Det är en tacksamhet som lever kvar över fler generationer. För mig har mina släktingars uppoffringar, och att Sverige gav dem en chans här, varit en avgörande drivkraft genom livet och karriären. Varje dag har den funnits vid min sida – viljan att betala tillbaka till Sverige. Och att fortsätta på berättelsen från den där aprildagen för nästan exakt 57 år sedan.

Erik Zsiga
erik.zsiga@jklgroup.com

Erik Zsiga är kommunikationsrådgivare på JKL och tidigare ledarskribent i SvD.
Erik Zsiga är kommunikationsrådgivare på JKL och tidigare ledarskribent i SvD. Foto: Lars Pehrson / Svenska Dagbladet

Loppisfyndet som innehöll SvD:s hela historia

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Den gamla väskan var nästan det första jag såg när kom runt hörnet vid Konserthuset. Jag var verkligen inte på jakt efter sekelgamla reseeffekter – när skulle man vara det? – men det var som om väskan talade till mig. Jag bara var tvungen att titta närmare på den.

Varje söndag är det loppmarknad på Hötorget. I stånden syns en blandning av antikhandlare som säljer av bottenskrapet ur uppköpta dödsbon, samlare som finansierar sin egen hobby genom att sälja, skolklasser och enskilda – och priserna kan vara fullt rimliga för att vara i Stockholms innerstad.

Resväskan hade en graverad namnskylt.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Axel Jäderin, stod det. För de flesta säger det namnet ingenting. Inte ens på min arbetsplats – där man borde veta – är namnet allmänt känt. Vi journalister är ju som guldfiskar, helt fast i nuet. Men eftersom jag har grävt en del i SvD:s fantastiska digitala arkiv – enkelt tillgängligt på nätet för alla prenumeranter – reagerade jag direkt.

Axel Vilhelm Jäderin föddes 1850 i Stockholm och var son till poliskommissarie Erik Jäderin, som organiserade Stockholms kriminalpolis. Han hade en bror, Edvard, som blev framstående vetenskapsman, och en syster, Anna, som blev författare och journalist och gifte sig med Hjalmar Branting.

Under studietiden i Uppsala var Axel Jäderin en av August Strindbergs närmaste vänner. Faktiskt porträtteras Jäderin i ”Tjänstekvinnans son”, som ”en stor patriot […] en realistiskt anlagd man med utbildat sinne för statistik, statskunskap och bibliografi […] sträng och skicklig formgranskare […] en pålitlig vän, god sällskapsbroder, hjälpsam och hjärtlig”.

Jäderin tog ingen examen, och gick efter ett misslyckat försök på litteraturens bana till pressen. Han började på Falköpings Tidning, gick vidare till Dagens Nyheter (där han, enligt systern, förvandlades från liberal till konservativ) och därifrån till Stockholms Dagblad.

1884 värvades han dock till ett nytt omsusat tidningsprojekt i huvudstaden. Den drivande var egentligen Oscar Norén, en radikalkonservativ opinionsbildare som gjort sig ett namn som vass polemiker i tidskriften Vikingen, och som statsvetarprofessorn Rudolf Kjellén betecknade som sin politiske lärofader – vilket säger en hel del om exakt hur konservativ Norén var. Men bredvid ideologen Norén behövdes en ordningsman: och valet föll på Jäderin.

Jäderin blev således Svenska Dagbladets förste ansvarige utgivare och redaktör. Enligt anställningskontraktet skulle han ”huvudsakligen redigera allt vad av tidningens innehåll icke hörer till den politiska och ledande avdelningen, som blivit anförtrodd åt särskild huvudredaktör, ansvarige utgivarens rätt rörande jämväl denna avdelning honom förbehållen att vägra införande av artiklar som synas honom olämpliga”.

Jäderins årslön uppgavs till 5000 kronor. En professorslön låg vid tiden på runt 4000 kronor – så man kan förstå att Jäderin hade råd med en fin resväska.

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Oscar Norén var politisk redaktör, men i själva verket var förstås Jäderin inblandad i samtliga delar av tidningen. I ”Svenska Dagbladets historia” (Norstedts, 1960) skriver Ivar Andersson att ”Det var han som höll ihop redaktionen, vakade över notisernas korrekthet och artiklarnas sakliga halt; han försummade säkerligen inte att läsa ledarna och låta Norén veta vad han tyckte om dem.”

I den legendariska veckotidningen Figaro skrev signaturen Jörgen (Georg Lundström) att Jäderin torde vara den flitigaste redaktören i landet, som ”skriver allvarsamma ledare ena stunden, skämtsamma anekdoter och verser den andra, sysselsätter sig än med spannmålspriser, än med litteraturen” och tilldelade honom ”en hedersplats som argsinnad tidningsredaktör”.

Axel Jäderin karikerad när han bläddrar i konkurrenterna.
Axel Jäderin karikerad när han bläddrar i konkurrenterna. Foto: Ur ”Svenska Dagbladets historia”.

Även om Norén var den politiske vildbasaren var Jäderin ingen dununge. Det sades att Jäderin dresserat sin hund att skälla så snart ordet ”frihandlare” nämndes.

”Jäderin var om möjligt ännu mera 'nationell' än Norén”, summerar Ivar Andersson. ”Hans nitälskan för en tullskyddsvänlig politik hade sin grund i övertygelsen att Sveriges framtid skulle byggas på landets naturtillgångar och att den svenska folkstammen måste bevaras mot osunda 'kosmopolitiska' ideer och främmande produkter som konkurrerade med det svenska folkhushållets alster.”

”Men politiken var dock inte allt för honom; tidningen som sådan hade också uppgiften att bestå och förkovras. För den skull fick man ibland vara beredd att slå av på de ideella kraven, att laga efter lägligheten.”

Svenska Dagbladet blev en snabb succé. Redan under första året nådde SvD en upplaga som stod sig väl mot de stora konkurrenterna Dagens Nyheter och Stockholms Dagblad.

Blott efter ett år lämnade dock Norén tidningen, för att fortsätta politiskt i tangentens riktning. Jäderin blev kvar till 1888. Han blev sedermera redaktör för landets första nyhetsbyrå, Svenska Telegrambyrån, och 1904 blev han den förste sekreteraren och kassören för Allmänna Valmansförbundet vid dess bildande – det politiska parti som i dag heter Moderaterna.

”Åtskilliga högermän torde ännu minnas honom som Valmansförbundets trogne hustomte och historiograf, alltid tillhands, outtröttligt vakande över förbundets angelägenheter men föga benägen att släppa fram nya idéer och initiativ”, skrev Ivar Andersson 1960.

”Han var hela sitt liv ungkarl, han fick aldrig tid att gifta sig och tyckte förresten att 'fruntimmer är ena våp', berättar Anna Branting.”

Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Axel Jäderin dog i Stockholm 1925.

Och väskan? Ja, den var tom. Men den innehöll ändå hela SvD:s historia, och den svenska politiska högerns därtill.

Handlaren ville ha 350 kronor, men jag fick den för 340.

Thomas Idergard: Politiken gav mig inte frid

Jesuiten Thomas Idergard SJ, före detta moderatpolitiker och debattör, upptogs 2009  i  Romersk-katolska kyrkan, avgav sina ordenslöften 2014, vigdes till diakon i London i februari i år och prästvigs nu september i Stockholm.

Du har sagt att du kan tjäna Gud och kyrkan på ett särskilt sätt med ”allt det jag kommit att vara”. Vad har du kommit att vara?

– Jag är en syndare som alla andra, och har ägnat mig åt att sätta mig själv före Gud och att göra mig till Gud. Men som förlåten syndare har jag blivit kallad att hjälpa andra att upprätta en relation till Kristus. När jag började förstå att jag hade kallelsen insåg jag att jag inte var bunden av familj eller karriär, och stod fri att tacka ja till det erbjudande som kallelsen var.

Vad innebär det att vara jesuit?

– Jag är medlem av en orden med 17 000 andra män, de flesta präster. Orden grundades 1540 av Ignatius av Loyola och arbetar bland annat med mission, utbildning och särskilt utsatta. Vi viger våra liv till att efterlikna Jesus och hans sinnelag i fattigdom, kyskhet och lydnad. Vi har gjort oss av med illusionen att vi kan planera våra egna liv, utbildning och arbete, och avstår från familj, barn och att uttrycka sexualiteten. Fattigdom är att vi lever i en egendomsgemenskap, vi har inga egna tillgångar. Vi lever inte i kloster utan i öppna kommuniteter, och har inga fasta gemensamma bönetider.

Varför lämnade du politiken?

– Jag lämnade partipolitiken 1998, så först nära femton år senare trädde jag in i Jesu sällskap (Jesuitordens formella namn). Det tog de åren att förstå kallelsen. Politiken gav mig inte frid eller tröst, jag tyckte inte om mig själv som den jag blev i politiken och kände ingen inre frid. När jag senare ibland fick frågan om jag hade lust att kandidera i val, förstod jag först inte varför det skrek nej inombords. Nu vet jag att det inte var min kallelse.

Har partipolitiken och den katolska kyrkan något att lära av varandra?

– Den katolska kyrkan har en 2000-årig historia och kommer att finnas långt efter partipolitiken som vi nu känner den försvunnit. Kyrkan har sett stater och världsordningar komma och gå. Politiken kan lära sig att det finns värden som inte är instrumentella, och att människor inte är medel. Kyrkan kan lära sig att partierna har väldigt hängivna missionärer, de partiaktiva. Om de kristna kunde försvara tron på samma sätt som de partiaktiva försvarar partierna, skulle vi nå längre med missionen.

Påveämbetet bedriver utrikespolitik bland annat i form av medling. Hur ser du som ex-politiker på det?

– Kyrkan gör insatser i politiken i frågor som är avgörande för formeringen av det kristna samvetet. Att låta Kristus omvandla en själv och sedan bidra till att omvandla samhället runt omkring är en del av det kristna ansvaret. Det är viktigt att kyrkan gör vad den kan, där det passar, och påveämbetet har en diplomatisk apparat som står utanför allianser och det geopolitiska spelet. Den kan användas vid medling och det ser jag också som ex-politiker som något bra.

Du har sagt att det liberala samhällsprojektet där människan är en atom, tycks hjälplöst inför sina egna tillkortakommanden. Vilket parti skulle du rösta på i dag?

– Vi har valhemlighet och jag kommer alltid att vara politiskt intresserad, men som ordensman ska jag inte yttra partisympatier.

Vad tror du att kristofobin i den svenska offentligheten kommer sig av?

– I Sveriges bild av sin egen framgång återkommer ständigt myten om den egna förträffligheten. Den sagan är materialistisk, och sätter företagen och staten i första rummet. Då blir värden, normer och dygder oviktiga. Och kristendomen blir en påminnelse om vårt omoderna förflutna, där vi enligt den myten inte hade framgång. En ”modern” svensk ska tycka att Jesus Kristus är pinsam om vi menar den Jesus som är Guds son, inte bara en mysig fredsprofet.

Hur känns det att komma tillbaka till en sådan samhällsatmosfär?

– Varje samhällsatmosfär har sina utmaningar. Jag är svensk, har saknat Sverige under fem år utomlands och ser med kärlek på mitt land. Det finns en andlig nöd mitt i all modernisering och framgång. Där vill jag bidra som en pusselbit.

Hans L Zetterberg skrev om det ”allsidiga samhället” där religionen utgör en av sex separata sfärer. Är inflytandet från den religiösa sfären på upp- eller nergång, sett ur ett globalt perspektiv?

– Det är på uppgång. 2009 kom boken ”God is back” av John Micklethwait och Adrian Wooldridge. Micklethwait var chefredaktör på The Economist och skrev i den vid millennieskiftet en dödsruna för Gud. Nio år senare säger han: Jag hade fel. Författarna går igenom världsdelarna och pekar på att i alla är religionens betydelse växande. Statistik visar till exempel att katolska kyrkan har minst lika stark tillväxttakt som befolkningstillväxten i världen. God religion ger mening bortom det materiella och anknytning till traditioner som den moderna människan blivit avskuren från, och den längtar människan efter. Vi kan aldrig förstå andra, eller oss själva, om vi inte förstår religionens betydelse – också i vår moderna värld.

Gustav Vasa krossade katolicismen i Sverige. Hur tror du att det har påverkat vår självbild?

– Efter reformationen var Sverige länge avkapat från filosofiska influenser från kontinenten. Det gjorde Sverige partikulärt och odlande en myt om att landet står på egna ben, och har nått det alla vill ha. Kapandet av banden tror jag bidrog till ett märkligt politiskt högmod och det som brukar kallas statsindividualismen, att det bara finns en statlig makt och en massa individuella atomer. Det har gjort politik och offentlighet ganska ensidig, att man i debatten sällan kan tänka två tankar samtidigt, att val aldrig handlar om avvägningar och att livet inte får vara paradoxalt, då måste staten ingripa ungefär som Gustav Vasa fixade vår tro. Katoliker är mer vana att leva mitt i paradoxer; Kristus är Gud och människa, kyrkan är helig och fylld av syndare och så vidare. Det förhållningssättet försvann i reformationen, som under stridsropet ”allena”, till exempel bara Bibeln och inte traditionen, på många sätt blev den enda vägens tro.

Vad är lyx i ditt nya liv?

– Mina dagar är fulla av arbete och kontakt med människor, så våra årliga åtta dagars andliga reträtter i tystnad är en lyx i mitt liv.

Leon Louw: ”Fattigdomen håller på att försvinna – vi borde fira”

Leon Louw är gäst i Elvakaffet och berättar varför den negativa utvecklingen i Sydafrika kan leda till något positivt, om en ny sorts apartheid, varför han vill att Oxfam ska stämma honom för förtal, och om ett revolutionerande reformarbete som förändrar tillvaron för fattiga svarta.

Efter reklamen visas:
Elvakaffet med Leon Louw

Om gästen: Leon Louw är en sydafrikansk författare, intellektuell och rådgivare. Han är chef och medgrundare av Free Market Foundation, som rankas som en av de mest inflytelserika tankesmedjorna i Afrika.

Foto: Gavin Elder

Se upp för en amerikanisering av svensk borgerlighet

Foto: Pontus Lundahl/TT

Det tar emot att tala om en amerikansk ”borgerlighet”. Kanske smakar ordet bara alldeles för europeiskt. Eller kan det finnas djupare historiska skäl?

I New York Times (12/4) skriver den konservative historikern Rick Perlstein fascinerande och klargörande om hur den amerikanska högern måste försöka förstå hur den kunde låta sig kidnappas av Donald Trump (”I Thought I Understood the American Right. Trump Proved Me Wrong”).

Perlstein har ägnat årtionden åt att forska om det republikanska partiets intellektuella historia, men det är först i och med Trumps valseger som han tvingats till en drastisk omprövning av sin tidigare smått rosenskimrande syn. Republikanerna må, med hjälp av den helt centrala idétidskriften National Review, ha försökt hålla rent mot paranoia och extremism på den yttersta högerkanten, men de har knappast lyckats. Trumps maktövertagande är kulmen på en lång och obekväm samverkan mellan landets ekonomiska elit och dess populistiska demagoger.

Det har, redan långt före Richard Nixons systematiska flirtande med sydstatsväljarnas rasism, stått klart att den amerikanska högern behöver all hjälp den kan få för att erövra och behålla makten i ett land där mängder av vanligt folk, trots bilden här i Europa, faktiskt har ganska socialdemokratiska idéer om hur landet borde byggas. (Perlstein lyfter till exempel fram att Ronald Reagans stora valsegrar skedde trots, inte tack vare, att han ville montera ner stora delar av arvet efter New Deal-programmen.)

Förenklat uttrycks detta ibland hos oss som att republikanerna ”lurar vanliga löntagare att rösta emot sina ekonomiska intressen”. Riktigt så dumma är nog inte väljarna; snarare tycks de beredda att i utifrån en sorts ekonomisk defaitism – vi kommer ändå aldrig att få det bättre eftersom spelet är riggat – i stället rösta emot de kandidater som uppfattas som kulturfiender, det vill säga feminister, rättighetsivrare av andra slag, antirasister och så vidare.

Allt detta kan vara värt att begrunda, inte minst mot bakgrund av det som på sistone börjar likna rena inbördeskriget i svensk borgerlighet. Det eviga trätoämnet, oavsett rubriken på enskilt debattinlägg, är förstås hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Man kan bli trött på detta tjafsande, men samtidigt står det klart att problemet kräver en lösning. I Sverige, där vi till skillnad från i USA har fyra borgerliga partier att välja mellan plus ett högerpopulistiskt, är det inte konstigt att frågan blir så akut.

I USA har delar av eliten kunnat hålla för näsan och rösta på ett republikanskt parti som tolererat obehagliga inslag, för att man har utgått ifrån att ytterfalangerna inte ska få något egentligt inflytande. Ett sådant scenario fungerar inte i Sverige. Och då undrar jag vilket pris vi ska vara beredda att betala för att få bilda nästa regering. Vill vi verkligen ha en amerikansk borgerlighet?

När den förutsägbara och stabila modellen är problemet

Den svenska modellen: Anders Ferbe, förbundsordförande IF Metall, Per-Olof Sjöö, förbundsordförande GS, Martin Linder, förbundsordförande Unionen, Hans-Olof Nilsson, förbundsordförande Livs, och Ulf Bengtsson, förbundsordförande Sveriges, under pressträff 2016 med anledning av medlarnas slutbud i industriförhandlingarna.
Den svenska modellen: Anders Ferbe, förbundsordförande IF Metall, Per-Olof Sjöö, förbundsordförande GS, Martin Linder, förbundsordförande Unionen, Hans-Olof Nilsson, förbundsordförande Livs, och Ulf Bengtsson, förbundsordförande Sveriges, under pressträff 2016 med anledning av medlarnas slutbud i industriförhandlingarna. Foto: Christine Olsson/TT

Kolumn | Den svenska modellen

Fack och arbetsgivare har enats om ett nytt industriavtal. Under tre år ska lönerna öka med två procent om året. Arbetsgivarna är nöjda med att kostnadsökningarna hålls låga och förutsägbara. Fackens representanter framhåller en låglönesatsning för löner under 24 000 kronor som en framgång. Om både fack och arbetsgivare är nöjda är väl allt frid och fröjd? Tyvärr är det inte så enkelt.

Lönebildning i Sverige sker genom den svenska modellen, som bygger på den goda tanken att arbetsmarknadens parter själva ska komma överens. Rent förhandlingstekniskt fungerar det oftast bra. Sverige drabbas sällan av långvariga strejker. Parterna har blivit bra på att komma överens genom att hitta acceptabla kompromisser. Men dessa kompromisser är inte alltid det bästa för hela samhället. Ett exempel på detta är hur lönerna utvecklas under karriären.

Eftersom facken gärna prioriterar höjda lägstalöner och arbetsgivarna vill hålla nere de totala lönekostnaderna, har resultatet av många års kompromissande blivit en arbetsmarknad där höga lägstalöner kombineras med dålig löneutveckling under karriären. För många arbetstagare kommer lönelyftet de fick när de fyllde 18 att vara det största de någonsin kommer att få. Signalen är tydlig: Ålder spelar större roll än erfarenhet, kompetens och ansträngning. På lång sikt kan detta naturligtvis vara problematiskt ur samhällsekonomiskt perspektiv. Höga lägstalöner gör det dessutom svårt för arbetskraft med lite sämre kvalifikationer att konkurrera på arbetsmarknaden.

Den svenska lönebildningen har också varit anmärkningsvärt okänslig för vad som händer på arbetsmarknaden i stort. Sverige har länge haft både hög ungdomsarbetslöshet och hög arbetslöshet bland nyanlända flyktinginvandrare. Trots detta har lägstalönerna faktiskt inte rört sig alls i förhållande till medianlönen. År 2000 motsvarade lönerna för de 10 procent sämst betalda ungefär 70 procent av medianlönen. Så var det 2005, 2010 och 2015 också. Nu ser det alltså ut som om lägstalönerna kommer att vara fortsatt höga på den svenska arbetsmarknaden. Det gör det knappast lättare för de senaste årens nyanlända flyktingar att få jobb.

Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin. Även här är tanken god: Med industrin som ankare undviks kostnadskris och inflation. På lång sikt är dock problemet ett annat: Outsourcing och automatisering gör att industrin behöver mindre personal, medan välfärdstjänsterna behöver mer.

Industriavtalet visar att lönebildningen tuffar på som vanligt. Det lugnar nog många. Den svenska modellen brukar försvaras med att den ger förutsägbarhet och stabilitet. Men när det som kan förutsägas är sysselsättningsproblem för mängder av lågkvalificerade, och när vi har stabil personalbrist inom välfärden, då kanske det är läge att fundera på något nytt?

Avslutar med denna artikel sin tid som kolumnist i SvD.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons