X
Annons
X
Krönika

Andres Lokko: Välklädd, snobbig, stenad och packad: så här ska man ju göra!

"Beastie Boys Book" är en manual till hur man förvandlar sin kärlek till musik och kläder till en alldeles egen världsomspännande klubb, en egensinnig idévärld och svängig tankesmedja med hemliga koder – som aldrig är det minsta exkluderande.

Läs mer om Musikveckan med SvD
Mike Diamond, Adam Yauch och Adam Horovitz, 2004
Mike Diamond, Adam Yauch och Adam Horovitz, 2004 Foto: Kristin Callahan, Everett Collection/IBL

I want to say a little something that’s long overdue/ the disrespect to women has got to be through

(Beastie Boys, "Sure shot", 1994)

Det här är en av de mest älskvärda böcker om popmusik jag har läst.

Annons
X

Under de nästan 600 sidor "Beastie Boys Book" pågår får Mike Diamond och Adam Horovitz, de två överlevande medlemmarna från den omåttligt framgångsrika New York-trion, mig att brista ut i "just så här ska man ju göra!" fler gånger än vad jag trodde en bok om musik borde förmå.

"Beastie Boys Book" är rörande, inspirerande, ursäktande, analytisk, smart, rolig och lika autonomt intellektuell som den samtidigt vågar vara dum i huvudet.

Den är stenad, packad, välklädd, snobbig och ständigt sökande.

Det är något av en manual hur man förvandlar sin kärlek till musik (och kläder) till en alldeles egen världsomspännande klubb, en egensinnig idévärld och svängig tankesmedja med hemliga koder och signaler som samtidigt aldrig är det minsta exkluderande.

"Beastie Boys Book" är också – eller kanske till och med framför allt – en ytterst modern lektion i anständighet.

Beastie Boys Book

I maj 2012 gick Beastie Boys tredje medlem, Adam "MCA" Yauch bort i cancer. Han blev 47 år.

Mer än något annat är "Beastie Boys Book" ett vackert griftetal till Adam Yauch av hans två bästa vänner.

De tre hade försökt skapa musik tillsammans sedan det allra tidigaste 1980-talet. Först små hardcore-konstellationer tills de sakta men oundvikligt förälskade sig i hiphop.

Och mer än något annat är "Beastie Boys Book" ett vackert griftetal till Adam Yauch av hans två bästa vänner.

Så mycket har jag lärt mig av livet att jag accepterar hur det finns en tid och en plats för nostalgi. Det faller sig ju mer naturligt för en kritiker, kanske i synnerhet just en musikkritiker, att förakta alla former av nostalgi och sentimentalitet.

Men när någon, som man – i det här fallet – tagit över hela världen med, går bort i förtid och inte kan ersättas, vare sig privat eller professionellt, så är det helt i sin ordning. Mer än så: det är det enskilt viktigaste skälet till den här bokens existens.

1/2

Adam Yauch 1997.

Foto: Everett Collection/IBL
2/2

Adam Yauch 2010.

Foto: Dave Allocca/IBL

Jag levde i flera år i övertygelsen att jag, hade jag nu fötts i New York, skulle ha blivit Beastie Boys DJ eller på något vis i alla fall ingå i deras värld.

Beastie Boys var – och är – mer eller mindre i min egen ålder, alla tre födda i slutet av 1960-talet, och jag följde dem minutiöst från deras första singlar för den då nystartade etiketten Def Jam via det – med facit i handen – fånigt chauvinistiska debutalbumet, skivsamlarexperimentet "Paul’s Boutique" och den textmässiga frigörelse som "Check your head" och "Ill Communication" utgjorde.

Jag levde i flera år i övertygelsen att jag, hade jag nu fötts i New York, skulle ha blivit Beastie Boys DJ eller på något vis i alla fall ingå i deras värld.

Beastie Boys, 1996. Foto: Rex Features/IBL

Kanske som chefredaktör för trions egna tidskrift Grand Royal? Eller som butiksbiträde i deras butik för klädmärket X-Large på Lafayette, snett över gatan från Supreme, bara ett knappt kvarter söderut mot Chinatown.

I bakhuvudet, genom hela boken, ekar den insiktsfulla texten till LCD Soundsystems "Losing my edge": hur tuff du än har varit för länge sedan så kommer du att tappa din kant till kidsen.

Ingen accepterar den sanningen med en finare uppriktighet än Ad-Rock och Mike D.

Boken är på många vis uppbyggd efter samma logik som just tidningen Grand Royal. Deras egna minnen och samtal bryts, när det behövs, upp av essäisten och kritikern Ada Calhoun som – mejlledes – förklarar hur det som feminist är fullt möjligt att älska tidiga Beastie Boys.

Mike D, Michael Diamond, och Ad Rock, Adam Horovitz, 2018. Foto: SplashNews.com/IBL

Teddy Santis, designern bakom klädmärket Aimé Leon Dore, recenserar trions alla sartoriella faser. Komikern och skådespelaren Amy Poehler analyserar deras videor, regissören Spike Jonze öppnar sitt privata fotoarkiv från tiden då han gjorde just gruppens videor.

Någonstans där längst inne förblir Ad-Rock och Mike D två åldrande modernister.

Författaren Jonathan Lethem skriver en utmärkt essä om appropriering av svart hiphop-kultur och den kände New York-kocken Roy Choi bidrar med ett knippe munchies-recept.

De gör allting rätt – deras feministiska agenda och politiska engagemang år 2018 är genuint imponerande – men någonstans där längst inne förblir Ad-Rock och Mike D två åldrande modernister som fortfarande inget hellre önskar än att någon som i dag är exakt där de befann sig 1994 bara ska säga att de har snygga strumpor.

Eller att det var Beastie Boys som fick dem att upptäcka Os Mutantes, Minor Threat eller Prince Jazzbo.

Det är både väldigt rörande och för några av oss kanske inte så svårt att identifiera sig med.

"Beastie Boys Book" av Micheal Diamond och Adam Horovitz publiceras av Faber&Faber den 30 oktober.

Beastie Boys 2010 Foto: Eyevine/IBL
Annons
X
Annons
X

Mike Diamond, Adam Yauch och Adam Horovitz, 2004

Foto: Kristin Callahan, Everett Collection/IBL Bild 1 av 7

Beastie Boys Book

Bild 2 av 7

Adam Yauch 1997.

Foto: Everett Collection/IBL Bild 3 av 7

Adam Yauch 2010.

Foto: Dave Allocca/IBL Bild 4 av 7

Beastie Boys, 1996.

Foto: Rex Features/IBL Bild 5 av 7

Mike D, Michael Diamond, och Ad Rock, Adam Horovitz, 2018.

Foto: SplashNews.com/IBL Bild 6 av 7

Beastie Boys 2010

Foto: Eyevine/IBL Bild 7 av 7
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X