Annons
Kommentar

Yavuz Baydar:Vänstern och högern går samman i häxjakt

Den turkiska författaren Elif Shafak.
Den turkiska författaren Elif Shafak. Foto: Rii Schroer/TT

Vänstersekulära och konservativa turkar är i normala fall fiender, men har förenats i en lynchjustis på jakt efter ”pedofilförfattare”. Häxjakten har nått fram till den internationellt erkända författaren Elif Shafak, vars romaner nu granskas av åklagare.

Under strecket
Publicerad

Allt tog fart i förra veckan. Några twitter-glada sekulära storstadsbor trodde att de hade hittat propaganda för pedofili i en roman med titeln ”Zümrüt Apartmani” (Smaragdhuset) och tvekade inte ett ögonblick att sprida detta budskap i sociala medier. Det fick viral fart. På bara några timmar hade bokens författare, Abdullah Şevki, blivit smutskastad som pedofil, ett öde som också drabbade förläggaren Alaattin Topçu på förlaget Kurgu.

Jag följde själv nättrafiken och det var som att bevittna ett trähus som brinner ner på några minuter. Det som överraskade var att de som ”tände gnistan” var välkända figurer inom den vänstersekulära oppositionen – och att de snabbt fick sällskap av det som brukar vara deras motståndare: Erdoğan-anhängare och strängt konservativa ultranationalister.

Brasan stod i ljusan låga och följande dag rasade anmälningarna in. Först hörde socialdepartementet av sig till åklagaren. Därpå kulturdepartementet. Sedan gjorde det välkänt sekulära och kemalistiskt inriktade Advokatsamfundet entré genom att lämna in klagomål mot boken, med tillägget att ”vi alla bör vara uppmärksamma på övergrepp mot barn”.

Annons
Annons

Dagen därpå satt både författaren och förläggaren bakom galler.

Dagen därpå satt både författaren och förläggaren bakom galler. Det underliga var att boken inte ens var ny; den gavs ut 2013. När förläggaren Topçu förhördes av polisen sa han: ”Jag minns inte innehållet. Det var så länge sedan och jag har gett ut elva böcker av samme författare. Jag anser inte att boken uppmanar till pedofili, tvärtom är avsikten att väcka avsky mot sådant...” Författaren själv uppgav för polisen att romanen var skriven i genren dirty realism – troligen i samma anda som Bukowski, Cormac McCarthy och Raymond Carver.

Det hjälpte inte. Romanen gick numera under namnet ”pedofiliboken” och detta spreds i rasande takt på sociala medier. De som hatar boken tuggar fradga: islamisterna menar att allt material av den här typen ska bannlysas, medan den sekulära vänstern tycker att felet står att finna hos liberaler som ständigt överskrider gränser med sin överdrivna individualism.

Jag har inte läst boken och vid det här laget har den försvunnit från bokhandelsdiskarna. Så jag frågade en bokmal till vän vad han ansåg om den: ”En mindre bra efterföljare till Nabokovs ’Lolita’ – om man uttrycker sig snällt”, var hans svar.

Nu hade en massiv jakt på andra turkiska författare som hade skrivit ”pedofilböcker” inletts.

Dag 5 inleddes en ny fas. Nu hade en massiv jakt på andra turkiska författare som eventuellt hade skrivit ”pedofilböcker” inletts. Snart dök två namn upp: Ayşe Kulin, en mycket respekterad 77-årig kvinna som skrivit uppemot 25 böcker. Och ja, det kungjordes att hon i en 14 år gammal bok hade lovprisat pedofili. Och ja, även Elif Shafak, en turkisk författare med internationell stjärnstatus, anklagades för att i sin bok ”Mahrem” (Blicken, 1999) ha ”uppmuntrat” till pedofili. Sedan dess bombarderas Shafak med hatiska meddelanden. I helgen berättade hon i ett par intervjuer att åklagare har inlett en förundersökning mot boken, liksom mot en annan av hennes romaner.

Annons
Annons

Vad jag vet är det första gången i mänsklighetens historia som två kvinnliga författare anklagas för pedofili.

Shafak, som känner sig ansatt av denna häxjakt, har uppmanat till internationell solidaritet för att skydda författare, akademiker och journalister i Turkiet. Landet ”rusar baklänges i en makalös hastighet, alla spår av demokrati har sopats bort”, säger hon i en intervju med engelska The Observer.

En lynchningskultur har spritt sina metastaser tvärs över samhällets sociala gränser.

Şevki och Topçu har nu släppts, men måste kontinuerligt anmäla sig hos polisen i väntan på rättegång. Vansinnet fortgår. Uppfattningen att det är rätt att på moraliska grunder sätta in polis mot litteratur och konst breder ut sig.

Massorna i Turkiet har förenats med sina förtryckare i en strävan att åstadkomma enhetlig ordning. En lynchningskultur har spritt sina metastaser tvärs över samhällets sociala gränser. Det påminner på många sätt om 1930-talets Tyskland, då nazisternas krav på en ”ny, ren moral” ledde till bokbål. Det skulle inte förvåna mig om Shafaks eller Kulins böcker inom kort inte längre får tryckas Turkiet.

Översättning från engelska: Anders Q Björkman

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons