Annons
Debatt

Vänstern, sluta flirta med den radikala islamismen

Amanj Aziz, America Vera-Zavala och Carlito. Anosh Ghasri är frilansskribent och kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande.
Amanj Aziz, America Vera-Zavala och Carlito. Anosh Ghasri är frilansskribent och kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande. Foto: Hanna Ukura & privat

När America Vera-Zavala sätter Amanj Aziz på Dramatens scen når vänsterns olämpliga flirtande med radikal icke-demokratisk islamism nya höjder. Det skriver Anosh Ghasri.

Under strecket
Publicerad

Efter pjäsen ”Svenska hijabis” ägnar sig America Vera-Zavala åt ännu ett kontroversiellt, men ack så samtidsspeglande, projekt. Denna gång ställer Vera-Zavala den muslimske mannen på scen för att lyssna på vad han har att säga och för att se om ”våra” ögon förmår att upptäcka den rasifierade muslimens upplevelser.

Fokus är även denna gång den pyrande islamofobin som i en passionerad tango med den obotliga rasismen dansar sig fram genom det svenska samhället. Det är ett bestämt postulat med en skräddarsydd ideologisk lösning; Sverige lider av rasism och botemedlet är rasifierade muslimers upplevelser.

Rollen som muslim förlänas den för sina antidemokratiska åsikter ökände Amanj Aziz. I egenskap av chefredaktör för den radikala webbtidningen ”Ummah Observer” argumenterade han, som Sofie Löwenmark påpekat i Timbros nättidning Smedjan, för att muslimer inte ska rösta i demokratiska val. Under sin tid i den nedlagda föreningen TUFF bjöd Aziz in predikanten Bilal Philips, känd för sin antisemitism och sitt förakt för homosexuella.

Annons
Annons

Azizs omättliga behov att skuldbelägga den vite mannen för muslimers problem varit ett återkommande tema.

Som en flitig skribent på nyansmuslim.se, en sajt med ambitionen att bekämpa ”den strukturella rasismen där vithetsnormens hegemoni fortfarande anses vara tabubelagt att kritisera”, och där skribenterna inte behöver ”stå till svars för majoritetssamhällets krav och normer”, har Azizs omättliga behov att skuldbelägga den vite mannen för muslimers problem varit ett återkommande tema. Efter terrordåden i Paris menade han att vita opinionsbildare i Sverige ”gör allt i sin makt för att bevara vit överhöghet”, vilket ”sker med olika, men högst medvetna strategier”.

Vera-Zavalas projekt visar hur vänsterns sedan länge pågående olämpliga flirtande med radikala icke-demokratiska islamistiska krafter nu når nya höjder, i Dramatens salonger. Att Vera-Zavala, själv en gång en del av vänsterrörelsen Attac – en av de organisationer som deltog i protesterna i Göteborg under EU-toppmötet 2001 – omger sig med andra som befinner sig på den politiska ytterkanten är kanske inte så konstigt.

Tvåmannaensemblen på Dramaten kompletteras dessutom med rapparen Carlito, som delar Azizs lidelse. I en debatt om antisemitismen i svensk hiphop menade han att Jan Guillou, som en vit man från kultureliten, spydde galla över de redan bespottade ”icke-vita minoriteterna i samhället”.

Den vänster som en gång såg rättvisa och jämlikhet som en materialistisk klasskamp, är idag så förlamad av kontextlösa och till absurdum drivna akademiska tankegods.

Annons
Annons

Kaka söker maka. Ytterligheterna finner varandra i Vera-Zavalas famn på Dramaten. På teaterns hemsida presenteras Aziz som en socialt engagerad röst, aktiv i ”diskussioner som berör dekolonialitet i Sverige”. Inte ett ord nämns om hans världsbild och förehavanden. Varför? Jo, för att han enligt vänsterns nya dramaturgi betraktas som en förtryckt, rasifierad muslim som slår underifrån mot en förtryckande vit överhet.

Den vänster som en gång såg rättvisa och jämlikhet som en materialistisk klasskamp, är idag så förlamad av kontextlösa och till absurdum drivna akademiska tankegods att den står lika handfallen i försvaret av jämställdhet mot förorternas moralpoliser som rådvill när Kaplan-gate begav sig eller när Omar Mustafa sånär valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse. Istället för radikala idéer om skatter och revolution, tilltalas idag många inom vänstern av radikala idéer som dekolonialitet och vithetsnormens ondska.

Vänstern har dragit modernismens självkritik till sin spets, och låter allt passera. När detta nu kombineras med en radikalislamistisk världsbild, utan erfarenhet av upplysningen, uppstår en olycklig symbios – och det är där ”Muslim ban” utspelar sig. De intresserade kan med fördel läsa Eli Göndörs ”Självspelande kulturkonflikt” (Fokus 12/10 2017) för denna symbios idéhistoriska utveckling.

Kärnfrågan i den här debatten är inte censur, vilket vänsterskribenten Daniel Suhonen vill få det till och samtidigt avfärdar Aziz förehavanden med att ”mannens eventuella islamism är inte det primära” (Expressen, 24/10), utan att ickedemokratiska krafter fördöms eller rättfärdigas beroende på avsändare.

Anosh Ghasri

Frilansskribent och kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons