Annons

Jayne Svenungsson:Vänstern vill göra Paulus till revolutionär

På senare tid har Paulus fått en renässans bland vänsterintellektuella filosofer som vill plädera för en radikal universalism. Men nytolkningarna av aposteln balanserar på gränsen till anakronistiska övergrepp.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Ett av de starkast närvarande motiven i den judiska bibeln, tillika kristendomens Gamla testamente, är vad vi med ett modernt ord skulle benämna minnespraktiker. ”Men jag minns Herrens gärningar, jag minns dina forna under” skriver psalmisten som svar på sin egen modfälldhet (Ps. 77:12). Och när skräcken lamslår och hoppet sinar manar profeterna gång efter annan folket att inte glömma den Gud som i historiens gryning förlöst dem ur slaveriets bojor och som svurit dem sin trohet intill tidens yttersta dagar.

De bärande bjälkarna i denna bibliska minnespraktik är två. Den ena är förbundstanken, föreställningen om ett band av ömsesidiga löften och förpliktelser mellan Gud och Israels folk. Den andra är övertygelsen om att denne Guds självaste väsen stavas i orden rättvisa och trofasthet. Därav profeternas trosvisshet att Gud står fast vid sina löften om upprättelse även om den förhandenvarande historiska situationen ger sken av det motsatta. Därav, också, grunden för det okuvliga hopp som når sitt starkaste uttryck i idén om en kommande messiansk befrielse.

Annons
Annons

Detta hopp om att den Gud som visat sig trofast och rättvis i det förflutna också ska komma till undsättning i nuet har inte minst varit stark i tider då nuet tett sig allt annat än rättvist. Så var exempelvis fallet vid tiden för romarnas ockupation av Judéen och Samarien, då judendomen präglades av återkommande messianska urladdningar. Den för eftervärlden mest bekanta av dessa är förstås den som med tiden kom att utkristallisera sig till en ny religion, kristendomen.

Nyckelgestalten bakom detta skeende, det vill säga det skeende som ledde till att den avgränsade judiska rörelse som uppstått i kölvattnet av den karismatiske förkunnaren Jesus från Nasaret på sikt skulle utvecklas till en imperiereligion med världsomspännande ambitioner, anses för det mesta vara aposteln Paulus.

Detta är inte helt taget ur luften. Paulus, själv övertygad om att Jesus var den messianske förlösare som utlovats åt det judiska folket, ägnar stor möda åt att intyga att Israels Gud är så stor i sin rättvisa och nåd att även icke-judar som kommit till tro på Kristus ska få del av förlossningen. Mest elegant är argumentationen i Romarbrevet, där Paulus brukar bilden av ett olivträd för att ge liv åt sitt argument: det judiska förbundet är som en djupt rotad olivstam och på denna stam har Gud i sin storhet nu också tillåtit grenar från vildoliver att ympas in.

Vad Paulus här säger är alltså att det judiska förbundet, i och med Kristi ankomst, vidgats till att omfatta även andra folk. Tanken var en följd av hans starka monoteistiska övertygelse och låg även i linje med befintliga universaliserande tendenser inom judendomen. Vad Paulus däremot inte säger, ja inte ens kunde föreställa sig, är att Gud därmed skulle ha upphävt sitt förbund med Israel till förmån för ett nytt folk, ett nytt ”testamente” eller, än mer främmande, en ny religion.

Annons
Annons

Varför vore detta så främmande Paulus föreställningsvärld? Ett svar ligger i att denna föreställningsvärld var radikalt apokalyptisk. Kristi uppståndelse var ett tecken så gott som något på att de yttersta tiderna inletts och Paulus hyste en stark tro på att den slutgiltiga förlossningen väntade om hörnet. I denna knappa tidsplan fanns helt enkelt inte utrymme för några beständiga världsliga ambitioner.

Men det finns också ett mer väsentligt svar, om vi för ett ögonblick återvänder till minnespraktikerna. Hur spektakulära Paulus apokalyptiska visioner än kan förefalla, så är dessa aldrig lösryckta från de berättelser, traditioner och gudomliga löften som Paulus insupit med sin judiska modersmjölk. Paulus minns profeternas ord, han minns sin Gud och han minns att denne Gud är rättvis och trofast. Att Gud skulle vända på kappan och visa sig trolös i sina löften mot Israel vore därför otänkbart.

Så stark är Paulus övertygelse om Guds trohet mot Israel att den stundvis till och med överskuggar hans Kristustro – som när han i direkt anknytning till metaforen om olivträdet försäkrar att den ”förstockade” del av Israel som inte delar hans övertygelse att Jesus var den utlovade Messias likväl ska omfattas av förlossningen, ty ”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse”.

I ljuset av denna upptagenhet med det egna folkets unika position i Guds ögon kan det förefalla aningen besynnerligt att just Paulus blivit galjonsfigur för en ny filosofisk universalism. Bland de åtskilliga tänkare inom den europeiska vänstern som under det gångna dryga decenniet låtit sig inspireras av aposteln är det i synnerhet Alain Badiou – och i förlängning av honom Slavoj Žižek – som i de paulinska epistlarna funnit själva matrisen för en ny radikal universalism: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” (Gal. 3:28).

Annons
Annons

Är detta inte precis vad filosofin behöver påminna sig om efter decennier av sofistisk upptagenhet med skillnader och annorlundahet? Sett i ljuset av havererade identitetspolitiska projekt och en cynisk marknad som villigt profiterar på våra allt längre drivna särintressen kan man vara benägen att svara ja. Därmed kan man också vara benägen att känna sympati för nämnda filosofers strävan att återupprätta tron på någon form av övergripande visioner om sanning och rättvisa.

Frågan är bara om Paulus verkligen är rätt man i sammanhanget. För att framalstra den politiske revolutionär man vill se i Paulus nödsakas man nämligen skyla över decennier av historisk forskning som ägnat sig åt att återföra Paulus texter på den antika judiska kontext i vilken de tillkommit. En kontext, bör det tilläggas, som man till följd av arkeologiskt grävande och idogt arbete med att rekonstruera återfunna skrifter och inskriptioner idag har en fördjupad kännedom om.

Å andra sidan kan man fråga sig varför historieforskningen ska lägga hämsko på den filosofiska föreställningskraften. Om Badiou nu finner en radikal universalism i Paulus texter, spelar det då någon roll att Paulus ärende i själva verket var att ympa in icke-judar på sitt eget högst partikulära etniska träd? Ligger inte storheten i klassiska texter precis i deras förmåga att generera fram meningar som vida överskrider författarintentionen? Dock, var går gränsen för vilka friheter vi kan ta oss med historiska texter?

Inte oväntat kom just dessa frågor att drivas till sin spets när den filosofiske eldsjälen
John Caputo 2005 bjöd in Badiou och Žižek tillsammans med eliten inom den historiska Paulusforskningen till sitt hemuniversitet Syracuse i New York State. Med några års fördröjning har Caputo tillsammans med kollegan
Linda Martín
Alcoff nu redigerat och givit ut dokumentationen under titeln
St Paul Among the Philosophers (Indiana University Press, 208 s).

Annons
Annons

Tonen från de historiska textforskarna är för det mesta entusiastisk och välkomnande inför den vitamininjektion filosofernas Paulusläsningar onekligen inneburit. Dock till en bestämd gräns. Tydligast markeras denna gräns av Paula Fredriksen som inleder med att erinra om jesuitmissionären Matteo Ricci som 1583 anländer till Kina för att frälsa själar. Begiven på lärdom kastar sig Ricci över de stora buddhistiska och taoistiska verken och finner till sin stora begeistring att dessa på det mest häpnadsväckande sätt uppenbarar den kristna treenighetsläran!

Anekdoten är en subtil anmärkning till Badious lycka över att i Paulus ha funnit en sann förelöpare till Lenin, ett inte helt lättköpt anspråk för en historiker. Helt visst ligger storheten i klassiska texter i deras rika tolkningspotential. Men lika visst är att det finns en bortre gräns som skiljer goda tolkningar från anakronistiska övergrepp.

Det är vid denna gräns som termer som intellektuell hederlighet och akademiskt ansvar aktualiseras. I fallet med Badious och Žižeks Paulustolkningar handlar det dessutom, som Dale Martin antyder i det efterföljande rundabordssamtalet, om att man aningslöst skriver in sig i ett tolkningsparadigm som historiskt sett är allt annat än oskyldigt. Utmärkande för detta lutherskt influerade paradigm – vilket den historiska forskningen med emfas tagit avstånd från – har varit att det genomgående ställt Paulus i motsats till den judiska tro och praktik som var hans.

Problemet med denna tolkning är inte bara att den går stick i stäv med vad vi i dag känner till om Paulus (och den antika judendomen). Problemet ligger också i den universalism som därmed understöds, en universalism som förstår sig själv som ett generöst erbjudande om nåd, men som gång efter annan under historiens lopp visat sig vara mycket ogenerös mot dem som avböjt nåden i trohet mot sin egen tradition.

Annons
Annons

Nu vore det förstås magstarkt att anklaga Badiou och Žižek för att befästa de stundom förhävande tendenserna hos den kristna universalismen. Ärendet för dessa post-kristna tänkare är ingalunda att förneka olikheter och avvikande uppfattningar. Tvärtom efterlyser de en universalism som i sin radikalitet höjer sig över partikulära identiteter – kön, religion, etnicitet, nationalitet – och riktar sig till varje enskilt subjekt: ”Nu är ingen längre jude eller grek …”

Likväl kan man fråga om särskilt mycket skiljer denna singulärt rotade universalism från dess kristna förlaga när allt kommer omkring. Som Daniel Boyarin påpekar utifrån sitt judiska perspektiv genomsyras i synnerhet Badious Paulusläsning av ett slags kristet-platonskt förandligande som i slutändan visar obefintligt intresse för de konkreta materiella omständigheter som till sist är det som gör oss till ”singulära” subjekt. Det är den revolutionära strukturen hos den händelse Paulus förkunnar som intresserar Badiou, inte den unika fond av minnen, övertygelser och förväntningar som gjorde att den förkunnade händelsen – Kristi uppståndelse – alls kunde äga mening för Paulus och hans åhörare.

Boyarins farhåga att en filosofisk intresselöshet inför konkreta identiteter lätt slår över i förakt eller i värsta fall förnekande av sådana identiteter blir befogad då man går utanför Badious bidrag i det aktuella verket. Mest remarkabel är Badious ansats att reda ut förhållandet mellan sin egenhändigt hopsnickrade paulinska universalism och ”predikatet jude” i den omdiskuterade essäsamlingen ”Circonstances 3: Portées du mot ’juif’” från 2005. Bland de många kallsinniga deklarationer som här serveras kan man bland annat läsa att ”[det faktum] att nazisterna och deras medskyldiga utplånade miljoner människor som de kallade ’judar’ ger i mina ögon ingen ny legitimering åt detta identitetsmässiga predikat”.

Annons
Annons

Nu må kontexten för denna oresonliga deklaration vara den infekterade franska diskussionen om Israel och Palestina. Läser man hela texten står det likväl klart att nageln i Badious öga – likt en gång i Luthers – är det envisa fasthållandet vid en partikulär identitet. Därav också den gränslösa beundran inför (den egenhändigt hopsnickrade) Paulus: tillsammans med värdiga efterföljare som Marx och Trotskij insåg Paulus att den emancipatoriska potentialen i judendomen endast kan förverkligas genom ett brott med judendomen. Revolutionen prisger traditionen, så att säga.

Innan man skänker sitt bifall åt denna nygamla uppbrottsromantik kan det som sagt vara värt att påminna sig om att det finns fler upplagor av Paulus än den som saluförs på den aktuella filosofiska marknaden. Kanske är vår samtid rentav mindre betjänt av den Paulus som basunerar ut att ingen av oss längre är vad vi synes vara och mer av den Paulus som minns. Och som brottas med att få ihop sina minnen, sina nedärvda berättelser och sin trohet mot den egna traditionen med en vision som sträcker sig utöver denna.

Historien har, när allt kommer omkring, visat att visioner som vet att de kommer någonstans ifrån tenderar att ha bättre insikt om att de är på väg någonstans och inte vart som helst. Sådana visioner tenderar också i mindre grad att förgripa sig på den som till äventyrs inte delar den aktuella visionen.

Jayne Svenungsson
Jayne Svenungsson är lektor i systematisk teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons