Annons

Vänsterpartiet i diktaturernas tjänst

Lenin och Stalin. Båda är delar av Vänsterpartiets historiska arv.
Lenin och Stalin. Båda är delar av Vänsterpartiets historiska arv. Foto: Alexander Zemlianichenko / TT
Under strecket
Publicerad

Vad innebär det att ett parti gör upp med sin historia? För en sådan process finns ingen checklista, ingen tydlig slutpunkt. Betydligt lättare är det att se när ett parti inte har gjort det.

Förra året firade Vänsterpartiet sitt hundraårsjubileum. ”100 år av vänsterpolitik är 100 år av internationell solidaritet” var en slogan när partiet firade. När man läser författaren och journalisten Magnus Utviks nyutkomna bok, ”Partiet på kant med (V)erkligheten” (Carlssons bokförlag, 2018), är det ord som skaver genom varje sida.
För de som behövde Vänsterpartiets solidaritet som bäst fanns den nämligen aldrig där.

Utviks viktigaste bidrag är att visa hur Vänsterpartiet aktivt och konsekvent valde att inte stötta de som staten trampade på i Sovjetunionen och dess satellitstater. Polen är bokens mest slående exempel.

Där hände just precis det som Vänsterpartiet alltid längtat efter i världen. Arbetare som under åratal förtryckts och sugits ut av staten reste sig i spontan kamp för bättre villkor. En strejkvåg svepte över landet 1980, och samma år bildades fackförbundet Solidaritet under ledning av Lech Walesa.

Annons
Annons

En gyllene chans för Vänsterpartiet att stötta arbetare som kämpade för sin rätt, dessutom i Sveriges närområde. Men Vänsterpartiets ungdomsförbund, Kommunistisk ungdom, var inte intresserade. ”Vi upptar inte förbindelser med grupper eller individer som är i opposition. Det skulle strida direkt mot våra och våra broderförbunds principer om kontakter mellan broderorganisationer”.

På Vänsterpartiets kongress 1981 lade dåvarande medlemmen Per Kågesson fram en motion om att man skulle avbryta relationerna med diktaturerna i öst. Den röstades ned med förkrossande majoritet. Samme Kågesson försökte, tillsammans med sin partiförening i Stockholm, väcka engagemang för Solidaritet och Polens arbetare våren 1980, under strejkerna. Partiledningen vägrade. Man kritiserade förvisso våldet mot demonstranterna, men bröt aldrig kontakten eller ifrågasatte systemet i sig.

Linjen gällde så sent som 1988, bara ett år före Berlinmurens och Sovjetkommunismens fall. Stellan Hermansson, nu rådgivare hos Vänsterpartiet i Europarlamentet och då ordförande för Kommunistisk ungdom, vägrade fortsatt samarbete med oppositionen i broderländerna: ”Inte med sådana som förespråkar kapitalism! [...] Vi lämnar inget materiellt stöd till oppositionella grupper i Östeuropa.”

Men alla oppositionella, enligt den regim som Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund lyssnade på, sades förespråka kapitalism. För så ser den leninistiska världsbilden ut. Alla som var kritiska till det totalitära styret bara måste ha varit fiender, på kapitalismens sida.
Alltid på de kommunistiska staternas sida. Aldrig solidaritet med de som verkligen behövde den.

Annons
Annons

Det fanns mycket som Vänsterpartiet hade kunnat göra. Genom att bryta med Sovjetunionen hade man både kunnat rädda en del av sin egen heder, och dessutom hjälpa de tystade i öststaterna genom sitt ställningstagande. Det skedde aldrig. Så sent som 1989 skickades Vänsterpartiets partisekreterare Bertil Måbrink till Östtyskland för att hylla diktatorn Honecker vid landets 40-årsjubileum. Kontakterna bröts först vid Berlinmurens fall, då kommunistregimerna upphörde att existera.

Utviks bok är nödvändig inte minst därför att Vänsterpartiet så ofta hävdar att man faktiskt gjort upp med sin historia. Jonas Sjöstedt har varit betydligt ärligare än sina företrädare om Vänsterpartiets skamliga förflutna. I en intervju med Expressen förra året sade Sjöstedt att inget annat parti har varit så självkritiskt och öppet om sin historia (5/4 -17).

Saken är bara den att det beror på att inget annat parti, med undantag för Sverigedemokraterna, har så mycket mörkt i sin historia att tala om. Partiet pekar ofta på vitboken ”Lik i garderoben?”, som skrevs strax efter Sovjetkommunismens fall och handlar om Vänsterpartiets internationella kontakter, som en tydlig uppgörelse.
I Utviks bok intervjuas några av författarna till vitboken, och de håller inte med.

En av dem, Ulf Nymark, säger: ”Vitboken skulle vara en början på uppgörelsen med öststatskommunismen men det kom ingen fortsättning. Den grundläggande uppgörelsen har fortfarande inte skett.” En annan av författarna, Sven-Eric Liedman, instämmer: ”Vänsterpartiet kan inte bara skaka av sig obehaget av minnena av sin egen okritiska inställning till Sovjetunionen och andra reellt existerande socialistregimer.”

Annons
Annons

I grund och botten var det ideologisk övertygelse som fick Vänsterpartiet att så länge hålla fast vid banden till totalitära regimer. Vad är lite blodsspillan jämfört med det stora målet, total rättvisa under socialism?

Den inställningen lever delvis kvar. Lenin, som mördade otaliga i klasskampens namn och upprättade Sovjetunionens Gulag-arbetsläger, finns fortfarande med i demonstrationstågen på första maj. När Utvik besöker Ung vänsters lokaler hänger en affisch av Lenin på väggen. Ung vänsters ordförande, Henrik Malmrot, tvivlar på de historiska bevisen kring Lenins brutalitet i en intervju i boken, och hans logik låter nästan som en förintelseförnekare när han talar om att ”det är svårt att veta exakt hur, när och var saker och ting skedde” angående Gulag-systemet.

I grund och botten bekänner sig Vänsterpartiet än i dag till samma ideologi och världssyn som fick dem att gå i Sovjetunionens ledband under flera decennier. Ledande röster inom partiet försvarar fortfarande diktatur och förtryck i länder som Kuba och Venezuela med precis samma motivering nu som då, att information om förtrycket är borgerlig smutskastning, och att oppositionella egentligen är köpta av USA.

För så ser ideologin ut, och den säger någonting om synen på politiska motståndare överlag. Om de arbetande massorna inte inser att det ligger i deras klassintresse att stödja revolutionen, då bara måste de vara duperade eller betalda spioner.

Kanske kan man säga att man gör upp med historien först då man genuint gör vad allt för att lära av den, och inte relativiserar sin egen skuld. Det har Vänsterpartiet ännu inte gjort.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons