Annons

Nicklas Berild Lundblad:Var är all vår kunskap?

Foto: Joanna Andreasson
Under strecket
Publicerad

Vet du hur ett kylskåp fungerar? Överraskande många personer skulle nog svara “ja” på den frågan, och sedan backa om vi frågade om de kunde bygga ett kylskåp. Så vad är det vi tror att vi vet när vi säger att vi vet hur ett kylskåp fungerar? Är det principen (kylskåpet fångar upp värme och avleder den så att det blir kallt i skåpet) eller är det bara att det är kallt i kylskåpet och att man lägger in mat där för att den inte ska bli dålig?

Vi skulle kunna skilja mellan grund kunskap och djup kunskap, och säga att vi har en översiktlig förståelse för en mängd saker, men ingen djupare insikt om dem. Vi vet att det finns någon som har denna djupare kunskap, eftersom det finns människor som arbetar med att tillverka kylskåp, men vi behöver inte ha det eftersom den moderna ekonomin bygger på en långt driven arbetsfördelning.

Denna arbetsfördelning medför med nödvändighet också en kunskapsfördelning. Alla kan inte ha kunskap om allt. Det vore opraktiskt och ett slöseri med tankemöda. Tänk om du var tvungen att kunna konstruera allt i ditt hem och förstå hur det fungerar på ett djupare plan – hur mycket tid skulle inte det kosta dig? Skulle det ens vara möjligt, eller är våra moderna hem i någon mening faktiskt oförståeliga? Vi skulle inte kunna lära oss allt som krävs för att kunna återskapa hemmet och alla redskap, all teknik och allt annat vi har daglig nytta av.

Annons
Annons

Detta är ett modernt fenomen. Fram tills för några hundra år sedan kunde nog de flesta konstruera eller reparera det mesta som man hade tillgång till i hemmet. Det är också ett fenomen som skapar nya intressanta risker: vad händer om vi förlorar tillgång till kunskap som ett litet fåtal har?

Det är inget teoretiskt problem, utan något som vi konfronteras med dagligen. Ta ett enkelt exempel: en arbetsplats där alla de som arbetade på ett visst datasystem har bytts ut över tiden, och datasystemet samtidigt har utvecklats. Vem vet i dag hur datasystemet fungerar? Det korta svaret är att ingen har fullständig kunskap om systemet, och för vissa delar av det kanske ingen vet hur man skaffar sig den kunskapen heller.

Komplexitetsforskaren Sam Arbesman skriver i sin utmärkta bok ”Overcomplicated” om hur vissa tekniker konstaterar att det finns mängder av kod i systemen som de inte förstår, men som de vet måste finnas där, eftersom systemen slutar fungera när man tar bort den koden.

Den finfördelade kunskapen försvann med person efter person som bytte jobb och idag är det ingen som har djup kunskap om hela systemet längre. Kunskapen fördelades – och försvann! Just detta – att kunskap faktiskt kan försvinna – är ganska oroväckande och leder till en mängd frågor om hur vi kan spara kunskap för framtida bruk.

I ett mer dramatiskt perspektiv kan vi fundera på hur vi skulle återuppbygga civilisationen om vi drabbades av en apokalyptisk katastrof. Vad är det som säger att de överlevande skulle ha en representativ fördelning av all den kunskap som behövs för att bygga upp civilisationen igen? Författaren Lewis Dartnell angrep den frågan i sin bok ”The Knowledge” för ett par år sedan, och försökte där samla all den kunskap som behövs för att börja om efter en pandemi eller asteroidkollision. Det är ingen enkel uppgift. Vad skulle du kunna bidra med efter katastrofen?

Annons
Annons

Ju mer fördelad kunskapen i ett samhälle är, desto mer sårbart är det. Samtidigt är det otvivelaktigt också så att kunskapsfördelningen är en förutsättning för effektivitet och utveckling. Så hur finfördelad bör kunskapen i ett samhälle vara? Låt oss förenkla litet: antag att vi hade ett särskilt mått här – k – som beskriver hur fördelad kunskapen är i ett samhälle. K räknas fram, exempelvis, genom att ta den gemensamma kunskap vi har med andra och dra bort den kunskap som bara vi har. De extrema fallen blir uppenbart orimliga – de samhällen där alla vet allt och där alla ensamma vet bara något som ingen annan vet – skulle inte överleva. Men var ligger balansen? Hur mycket gemensam kunskap behöver vi och hur mycket individuell kunskap krävs för att vi skall kunna fortsätta specialisering och utveckling?

Det är ingen akademisk fråga. Samhällen beror av gemensamma kunskapshorisonter och specialisering. Balansen mellan dem förtjänar nog mer uppmärksamhet än vi normalt ägnar den. Frågan om var kunskapen finns är frågan om hur vi säkrar en robust utveckling.

Till sist: i ett informationssamhälle inträder en annan intressant problematik: vi har tillgång till mer information än vi kan ha kunskap. Att översätta information till kunskap kräver nämligen uppmärksamhet, och det är den ytterst bristvaran. Alltså måste vi fundera på var vi lagrar informationen för att kunna förvandla den till kunskap när vi behöver den. Kunskapen är inte bara fördelad över oss människor, den är också fördelad över olika lagringsmedier. Allt från stentavlor till moderna lagringstekniker.

Frågan om arkivet – om lagringen av informationen – blir absolut central. Kunskapen finns i våra huvuden, informationen runt om oss i en mängd olika lagringsmedier. Hur länge håller de? En hårddisks medellivslängd är kanske så låg som 4 år. Om det gäller för all information vi lagrar så har vi byggt ett informationssamhälle med en inbyggd och obönhörlig amnesi. Den information som försvinner är förstås också potentiell kunskap. Så hur sparar vi vår kunskap över tid?

Ett svar på den frågan flyger just nu genom rymden i en Tesla. När Elon Musk sköt ut sin bil i rymden lät han ett företag lasta en liten lagringskristall som de kallar Arch. Denna kristall kan lagra information i 14 miljarder år. Det borde räcka tills vidare – men hur mycket av vår kunskap finns lagrad så? Och om du bara kunde välja en liten mängd kunskap, vad skulle du då välja att skicka ut i rymden gömt i en sådan kristall?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons