Annons

Je sus (eller hur ska man leva)Var Jesus den värsta narcissisten av dem alla?

Efter succén med ”Berättelse om ett äktenskap” ges nu en personlig essä av norrmannen Geir Gulliksen ut på svenska. Kristoffer Leandoer har läst om en barnslig Jesus med storhetsvansinne – i en bok som kanske säger mest om författaren själv.

Under strecket
Publicerad

I Geir Gulliksens ”Je sus” är Jesus en barnslig person med storhetsvansinne.

Foto: IBL

Geir Gulliksen, född 1963, är en av Nordens mest uppmärksammade författare. För ”Berättelse om ett äktenskap” blev han nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Gulliksen arbetar på Oktober förlag och fungerar där han är förläggare för bl a Karl Ove Knausgård.

Foto: Baard Henriksen

I Geir Gulliksens ”Je sus” är Jesus en barnslig person med storhetsvansinne.

Foto: IBL
I Geir Gulliksens ”Je sus” är Jesus en barnslig person med storhetsvansinne.
I Geir Gulliksens ”Je sus” är Jesus en barnslig person med storhetsvansinne. Foto: IBL

Je sus (eller hur ska man leva)

Författare
Geir Gulliksen
Genre
Sakprosa
Förlag
Aglaktuq

Övers: Eva Ström 64 s.

Varje generation har sin Jesusbild. År 1971 kom Sven Wernströms ”Kamrat Jesus”, om en gerillaledare med drag av Che och en retorik som klippt från FNL-rörelsen. Den gestalt som möter oss hos norrmannen Geir Gulliksen har mycket gemensamt med Wernströms – vreden, patoset, engagemanget, lusten till konfrontation – men tolkningen blir den rakt motsatta. Det revolutionära 1970-talets idealgestalt framstår år 2018 för en välbeställd norsk medelklassman enbart som en psykopat och narcissist.

Gulliksens Jesus använder i stället världen för att få självbekräftelse. Han skaffar sig lärjungar just därför. Han stöter bort sin familj för att de stör hans grandiosa bild av sig själv som gudomlig. Som alla narcissister har denne Jesus kvar barnets känsloliv, den typiska ilskan mot själlösa ting när de inte gör som han vill – Gulliksen gör en stor affär av Jesu vredesutbrott mot fikonträdet som inte bar frukt – och hans gränslösa vilja att bli erkänd och älskad ger honom en språklig energi och kraft som får honom att förvandla världen med språkets hjälp. En författare alltså, kommer Gulliksen fram till. En narcissistisk, storhetsvansinnig författare av känd nordisk typ (Strindberg eller kanske Karen Blixen). Det är ingen originell tanke, men ändå: Jesus är först och främst en spegel.

Annons
Annons

Geir Gulliksen utgår helt och hållet från Markusevangeliet i sin ekonomiska lilla bok om Jesus. En annan icketroende som skrivit om kristendomen och Jesusgestalten – fransmannen Emmanuel Carrère, vars betydelsefulla kristendomsessä ”Himmelriket” jag gissar att Gulliksen läst – beskriver evangelisten med termer som ”oborstad” och ”grov”, och sammanfattar Markusevangeliet med följande ord: ”Ingenting i Markus redogörelse förskönar händelserna eller gör personerna mer älskvärda. När man läser det i denna brutala notisform känns det som om man är så nära det bara går”.

Samma kvalitet – det korthuggna, okonstlade – som för Carrère är ett äkthetsintyg, leder Gulliksen till att beskriva Markusevangeliet som en roman, en skönlitterär text, och han väljer att läsa som om textens litterära stil egentligen är en egenskap hos dess huvudperson; som om det är Jesus själv och inte texten som är korthuggen och brutalt abrupt. Liksom alla som skriver i detta ämne är det något han är ute efter: jag kan inte påminna mig någon enda text om Jesus som inte har ett ärende. Alla påstår att de kommer med frågor men jag kan inte påminna mig någon som inte redan från början sitter med färdiga svar.

Gulliksens prosa andas mer belåtenhet över den egna intelligensen: vad smart han är som genomskådat allt!

Vad Gulliksen är ute efter?

År 1994 gav Michel Houellebecq en hittills oöverträffad samtidsdiagnos redan i titeln på sin debutroman ”Extension du domaine de la lutte”, som på svenska koncentrerades till ”Konkurrens till döds”, men i den franska titeln ingår att konkurrensen utvidgats, att vi tvingas slåss för allt större delar av livet. Man kan aldrig känna sig trygg, aldrig slappna av, konstaterade Houellebecq. På jobbet byts vi mot yngre, mer välutbildade och anpassningsbara. I den moderna kärleksrelationen är vi också konkurrensutsatta livet ut: man kan alltid bli utbytt mot någon sexigare, snyggare, yngre.

Annons
Annons

Geir Gulliksen, född 1963, är en av Nordens mest uppmärksammade författare. För ”Berättelse om ett äktenskap” blev han nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Gulliksen arbetar på Oktober förlag och fungerar där han är förläggare för bl a Karl Ove Knausgård.

Foto: Baard Henriksen
Geir Gulliksen, född 1963, är en av Nordens mest uppmärksammade författare. För ”Berättelse om ett äktenskap” blev han nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Gulliksen arbetar på Oktober förlag och fungerar där han är förläggare för bl a Karl Ove Knausgård.
Geir Gulliksen, född 1963, är en av Nordens mest uppmärksammade författare. För ”Berättelse om ett äktenskap” blev han nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Gulliksen arbetar på Oktober förlag och fungerar där han är förläggare för bl a Karl Ove Knausgård. Foto: Baard Henriksen

Gulliksens roman ”Berättelse om ett äktenskap” från häromåret omsatte Houellebecqs idéer på norsk botten. I stället för glåmiga och håglösa fransmän var det rödkindade norska skidåkare som levde ut sin gränslösa narcissism på ett energiskt sätt, med siktet inställt på världsrekord även i kärlek. Det är en av de mest deprimerande böcker jag läst.

Skillnaden mellan Houellebecq och Gulliksen är förtvivlan. Houellebecq är genuint förtvivlad över sakernas tillstånd, hans ironier är skärande protester. Gulliksens prosa andas mer belåtenhet över den egna intelligensen: vad smart han är som genomskådat allt! Han störs inte av sin utbytbarhet, han litar på sin konkurrenskraft. Vad han gör i ”Je sus” är att använda samma tankefigur på den gestalt som vi västerlänningar använt för att slippa vår självupptagenhet. Haha, Jesus var den värsta narcissisten av alla! säger nu Gulliksen på sin outhärdligt mjuka, finslipade prosa. När man slår igen boken efter avslutad läsning tycker man sig höra ljudet av en fängelseport som slås igen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons