Annons

Anton Jansson:Var tid har sin egen Luther på axeln

Inför 500-årsjubileet av reformationen tycks bilden av Martin Luther förhållandevis nyanserad. Men synen på Luther har pendlat kraftigt, och han har i enlighet med tidens behov framställts som en förebild för såväl liberaler som nazister och kommunister.

Under strecket
Publicerad

Statyn över Martin Luther i födelsestaden Eisleben uppfördes vid 400-årsjubileet 1883.

Foto: IBLBild 1 av 1

Statyn över Martin Luther i födelsestaden Eisleben uppfördes vid 400-årsjubileet 1883.

Foto: IBLBild 1 av 1
Statyn över Martin Luther i födelsestaden Eisleben uppfördes vid 400-årsjubileet 1883.
Statyn över Martin Luther i födelsestaden Eisleben uppfördes vid 400-årsjubileet 1883. Foto: IBL

Den 31 oktober 1517 ska Martin Luther ha spikat upp sina 95 teser på Wittenbergs kyrkport. Spikningen av de här teserna, som vände sig mot den katolska kyrkans avlatshandel, brukar anges som startskott för den protestantiska reformationen, som satte snart sagt hela den europeiska kontinenten i gungning. Vi närmar oss därmed ett tungt jubileum, för om exakt ett år är detta 500 år sedan.

Det här halva millenniet ska uppmärksammas och jubileras runtom i världen, i alla fall i de lutheranska delarna av den. Men hur? Det kanske tycks vara en enkel fråga, men det här märkesåret är inte det första, och en blick tillbaka på tidigare jubileer, och andra Luther-minnen genom historien, ger snabbt vid handen att det inte finns bara en Luther att uppmärksamma, utan att han har blivit firad i många olika skepnader.

Annons
Annons

En som just har blickat tillbaka är den tyske historikern Hartmut Lehmann, som i sin bok ”Luther-Gedächtnis 1817-2017” samlat essäer han skrivit om hur man i Tyskland skrivit historia om och jubilerat Luther de senaste 200 åren. Och här framträder en brokig bild, en bred samling av varianter av Martin Luther, som fått symbolisera och stötta de mest olika ideal och projekt genom åren. Liberaler, nationalsocialister och DDR-kommunister, alla har de fört fram sin bild av reformatorn.

1800-talet har ofta ansetts vara nationalismens århundrade, så också i Tyskland, som ju enades som modern nationalstat först 1871. Under det tidiga 1800-talet var nationalismen här en rörelse underifrån, man satte sitt hopp till att liberala och demokratiska reformer skulle komma till stånd i ett enat Tyskland.

Och för den här tyska liberalismen var Martin Luther en symbol för tysk enhet och frihet. Han hade ju med sin bibelöversättning skapat det ­moderna tyska språket, han hade vänt sig mot det latinska och romerska inflytandet i Tyskland, han var en patriotisk frihetshjälte, en tysk medborgare som genomfört ett slags revolution i strid mot den gamla ordningen. Det här framhävdes bland annat av talare under den så kallade Wartburgfesten 1817. Festen var en samlingspunkt för just liberalt och demokratiskt sinnade studenter, som firade både segern över Frankrike i slaget vid Leipzig fyra år ­tidigare, och 300-årsjubileet av reformationen. Att Wartburg valdes som nationalistisk samlingsplats berodde just på Luther: att det var där denne hade gömt sig och översatt Nya testamentet på tidigt 1520-tal betydde att den ansågs vara en av de av­görande platserna för tysk enhet och frihet.

Annons
Annons

Visserligen fanns det många olika Lutherbilder under 1800-talet, men synen på Luther som nationalhjälte fortsatte vara viktig, även om han med ­tiden, liksom nationalismen i stort, antog mer konservativa drag. Många protestantiska historiker och teologer bidrog under århundradets gång till att understryka reformatorns världshistoriska roll som tysk hjälte. Att den här ofta anti-franskt konnoterade bilden var stark även vid 400-årsjubileet av tesspikningen, mitt under brinnande världskrig 1917, behöver knappt nämnas.

Så när nazisterna under Adolf Hitler kom till makten 1933 var Luther redan starkt konnoterad som en av de främsta symbolerna för Tyskland och det tyska. 1933 råkade också vara ett av många jubileumsår, det var då 450 år sedan Luthers födelse, och Lutherkännarna vilade inte på hanen utan tog till­fället att tolka Luther enligt den nya statsideologin.

Hans Preuß var inte bara en Lutherkunnig teologiprofessor, han var också en ivrig Hitleranhängare, deltog 1933 i nazisternas bokbål, men vägde upp brännandet med att själv publicera en bok lagom till Luthers födelsedag. Den boken, ”Luther und ­Hitler”, presenterade en inte särskilt finmaskig jämförelse mellan de här båda ledarna. Storslaget och marginellt blandas: båda framträdde som räddare och ledare för det tyska folket i oroliga tider, när de var i 30-årsåldern (som av en händelse även den ­ålder då frälsaren Jesus tog steget ut i offentlig­heten). Båda var en del av en medierevolution, boktryckandet respektive radiomediet. Båda var tvungna att försvinna iväg för att skapa sina viktigaste verk (Luther översatte alltså NT i Wartburg, Hitler skrev ”Mein Kampf” i fängelse). Båda älskade barn, djur och sitt fädernesland.

Annons
Annons

Mest förbluffad är Lehmann ändå inte över själva texten, utan över skamlösheten i Preuß nästa verk om Luther, publicerat 1946. För här understryks vikten av bön och bot, att den katastrof som drabbat tyskarna kunde ses som ett Guds straff. Men straff för vad, och bot för vad, undrar Lehmann? För inte med ett ord berör Preuß sin egen skuld, inte med ett ord Förintelsen. Det som Preuß är beklämd över är att tyskarna är ett armt och föraktat folk, inte vad Tyskland just gjort sig skyldigt till.

Lehmann understryker generellt hur lite självkritik det fanns bland tyska lutheraner efter kriget. Även en av 1900-talets främsta Lutherkännare, Heinrich Bornkamm, hamnar under luppen. Denne var inte lika ideologisk som Preuß, men publicerade enligt tidens normer: 1933 skrev han en text om folk och ras hos Luther, och däri uppmuntrande om reformatorns antijudiska skrifter. Den här texten kommer ut igen efter kriget, men i en ny version, som enligt författaren själv innehöll några mindre ändringar. Men ändringarna var inte särskilt marginella, vilket en kritisk Lehmann framhäver. Det antijudiska är borta, liksom begreppet ”ras”, och det mesta av det nazistiskt anstrukna adjektivet völkisch. Om det var ett försök till en egen avnazifiering, så framstår den i efterhand inte som särskilt lyckad.

Nästa år är det alltså 500 år sedan tesspikningen, men ett stort 500-årsjubileum är redan firat, näm­ligen det för Luthers födelse. Då, 1983, befann sig alla viktiga Lutherorter – Wittenberg, Wartburg, födelsestaden Eisleben – i DDR, vilket var något av ett delikat faktum för makthavarna där. I den traditionella socialistiska tolkningen av reformationen var det nämligen ledaren för bondeupproret Thomas Müntzer som så att säga var hjälten, medan Luther var en skurk.

Annons
Annons

Friedrich Engels skrev redan 1850 en bok om den här tiden där han framställde Luther som en svikare, eftersom denne först frammanade en protest mot det gamla feodalsamhället, men sedan ställde sig på furstarnas sida och stöttade den världsliga förtryckande auktoriteten. Luther skrev bland annat att man kunde slå ihjäl de stormande bondemassorna som hundar. Bilden av Luther som reaktionär fursteknekt och bondeslaktare återberättades i olika versioner i den socialistiska traditionen.

Det här var också bilden som rådde i alla fall i början av DDR:s existens. Men när man närmade sig 500-årsdagen för Luthers födelse skedde en rehabilitering av Luther, och en högst medveten sådan. ­Alternativa tolkningar av Luther lyftes nu upp, och blev med statschef Erich Honeckers välsignelse officiell politik. Till 1983 var det i en bred forsknings- och kulturpolitisk satsning en annan bild av Luther som framträdde: han var nu en progressiv kraft, en föregångare till senare revolutionärer, en karaktärsstark och tapper motståndsman mot feodalismen.

Men vadan detta skifte? Ja i Lehmanns tolkning framträder en form av pragmatism, eller, om man så vill, opportunism från den östtyska ledningens sida. En krass anledning var att statskassorna inte var välfyllda, och ett Lutherjubileum betydde då som nu köpstarka turister till Thüringen och Sachsen. Att omfamna Luther gav också Östtyskland en betydelse i världshistorien, det gav dem en trumf på handen i kampen mot Västtyskland om vilka som stod för den äkta tyska traditionen. Det var också ett sätt att binda den del av befolkningen som var troende lutheraner närmre till staten. Vill man vara elak kanske man till och med kan säga att det handlade om att en figur förknippad med flit och respekt för överheten passade in för statens syften just då.

Annons
Annons

Vad lär man sig då av en sådan här återblick? Ja, kanske att var tid har sin egen Luther, och var tids Lutherbild oundvikligen blir en spegelbild av sitt samhälle. För i lutherska ­sammanhang blir det ju svårt att inte så att säga vilja ha reformatorn på sin sida. Och då kan man förstås inte undvika reflektionen: Vilken Luther blir det då idag? Det ska man kanske egentligen utvärdera först efter 2017, men redan nu går det ju att peka på tendenser.

Ett genomgående tema i de senaste seklens tyska Lutherfirande är som vi sett nationalismen, även om den tagit sig olika uttryck. Det är man förstås medvetna om inför 2017. Medvetenheten syns redan nu bland annat i beskrivningarna av de ännu oöppnade nationella jubileumsutställningarna i Berlin, Wartburg och Wittenberg. I Wartburg är temat ”Luther och tyskarna”, men det lär inte betyda att man presenterar en nationalistisk hjälte-Luther, utan tycks snarare bli en form av metareflektion över tyskheten genom historien. Luther kommer även att så att säga globaliseras, och hans arv i Korea, Tanzania och Sverige(!) kommer vara en del av utställningen i Berlin.

Det blir således en nyansering i Tyskland, och en nyansering har vi sett tecken på även i Sverige. Luther ”på axeln”, svenskens glädjedödare, tycks vara i skottgluggen. Elisabeth Gerle har exempelvis i sin bok ”Sinnlighetens närvaro” (2015) skrivit om en Luther som står för lust och njutning, som inte förkastar kropp och sexualitet utan ger dem en viktig plats i det kristna livet. Birgit Stolt har tidigare gett ut en bok med titeln ”Luther själv. Hjärtats och glädjens teolog” (2004). Men den levnadsglada och liberala Luther kommer säkerligen inte vara den enda vi stöter på. I Luthers mångfacetterade liv och efterlämnade skrifter finns många potentialer, och vilka som kommer synas mest återstår att se. Men kanske kan vi i alla fall hoppas att jubileumsåret i Sverige kan bli en utgångspunkt för konstruktiva diskussioner om historia och religion.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons