Annons

Anders Rydell:Vår tids politiker är redo att utnyttja folkets förakt

Nackas stadskreatör Fredrika Friberg har tagit fram vad hon kallar en ny dna-kod för konsten.
Nackas stadskreatör Fredrika Friberg har tagit fram vad hon kallar en ny dna-kod för konsten. Foto: Nacka kommun

Det har alltid funnits ett folkligt förakt för samtidskonsten. Skillnaden mot förr är att politiska krafter i dag är redo att utnyttja det.

Under strecket
Publicerad

Det omdiskuterade verket i Nässjö av Milu Correch, argentisk graffitikonstnär känd för sina stora muralmålningar.

Foto: Lennart Alves Bild 1 av 3

Programkoden som innehållet i arbetet med kulturfestivalen Wall Street Nacka.

Bild 2 av 3

Den omstridda väggmålningen i Rydebäck, Helsingborg, är gjord av Björn Svensson som har inspirerats av Smurfarnas svampar.

Foto: Björn Svensson Bild 3 av 3

I måndags röstades ett nytt handlingsprogram för kulturen igenom i Sölvesborg, där Sverigedemokraterna som största parti styr tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och det lokala Sölvesborg- och Listerpartiet. Enligt den nya riktlinjen ska kommunen inte längre köpa ”utmanande samtidskonst” utan konst som är ”klassisk och tidlös”.

”Det är klart att om du vill ha ’menskonst’ hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo”, sa Rolf Hans Berg (SD), ordförande för fritids- och kulturnämnden till SVT.

Att Sverigedemokraterna ligger bakom den nya inriktningen är inte förvånande. Partiets djupa aversion mot ”provocerande konst” är numera ett återkommande nyhetsämne. Från att Jimmie Åkessons svärmor Margareta Larsson under en riksdagsdebatt 2014 sa att hon ville kasta konstnären Carolina Falkholt i fängelse till fjolårets attack på Liv Strömquists bilder av menstruerande kvinnor i Stockholms tunnelbana.

För ett par år sedan ville en SD-politiker i Nässjö stoppa en väggmålning av den argentinska konstnären Milu Correch föreställande tre barn. ”Mörkhyade barn” skulle ersättas med något som bättre speglade samhällets själ, som ett ”motiv med järnvägsanknytning”.

Annons
Annons

Det omdiskuterade verket i Nässjö av Milu Correch, argentisk graffitikonstnär känd för sina stora muralmålningar.

Foto: Lennart Alves Bild 1 av 1
Det omdiskuterade verket i Nässjö av Milu Correch, argentisk graffitikonstnär känd för sina stora muralmålningar.
Det omdiskuterade verket i Nässjö av Milu Correch, argentisk graffitikonstnär känd för sina stora muralmålningar. Foto: Lennart Alves

Det som är nytt är att det som tidigare varit politiska luftslag och verbala attacker nu har blivit politisk verklighet. Sölvesborg lär inte heller vara ett undantag – fler kommuner kommer sannolikt att följa efter.

Mycket har redan skrivits om Sverigedemokraternas kultursyn – och dess bruna rötter. Kulturpolitiken är ett av de områden där Sverigedemokraterna inte förändrat eller mildrat politiken särskilt mycket sedan partiet bildades i slutet av 1980-talet.

Samtidigt vore det lite väl enkelt att ge Sverigedemokraterna hela skulden för det bredare angrepp som riktas mot samtidskonsten och den konstnärliga friheten i dag.

I Nacka pågår just nu en debatt om att gatukonstnären Huge portats från den kommunala konstfestivalen Wall Street Nacka. Enligt konstnären får han inte delta, eftersom han förknippas med graffiti. Nackas stadskreatör Fredrika Friberg menar att allt bara är ett misstag och att Huge inte passar in, eftersom han arbetar ”ganska mycket med text”. Ett märkligt uttalande, då Huge framför allt är känd för sitt fotorealistiska uttryck.

Förklaringen till att Huge nekas att delta återfinns mer sannolikt i de uppmärksammade riktlinjer för festivalen som har publicerats på Nacka kommuns hemsida. Friberg har själv tagit fram vad hon kallat en ny dna-kod för konsten, där dåligt ställs mot bra. Konsten ska inte vara en ”protest mot det dåliga samhället”, ”rebellisk” eller en ”subkultur”.

Annons
Annons

Programkoden som innehållet i arbetet med kulturfestivalen Wall Street Nacka.

Bild 1 av 2

Den omstridda väggmålningen i Rydebäck, Helsingborg, är gjord av Björn Svensson som har inspirerats av Smurfarnas svampar.

Foto: Björn Svensson Bild 2 av 2
Programkoden som innehållet i arbetet med kulturfestivalen Wall Street Nacka.
Programkoden som innehållet i arbetet med kulturfestivalen Wall Street Nacka.

Konstens goda gener är i stället: ”Fredligt, mjukt”, ”Vi är alla ett” och ”Folkligt”.

”Motivet ska passa platsen och det är viktigt att det signalerar hoppfullhet och framtidstro”, sade Mats Gerdau, kommunstyrelsens moderata ordförande i Nacka, när han försvarade riktlinjerna.

Att tala om en dna-kod för konsten är förmodligen bara en olycklig tankevurpa – men att använda biologiska termer för att klassificera bra och dålig konst ger ytterst dålig smak i munnen. I 1930-talets Tyskland delades konsten just upp i frisk och sjuk – där den moderna, provokativa konsten diagnosticerades som en missbildning, en sinnessjukdom.

Det är dessvärre inte bara Nacka kommun som tycks ha avskaffat den konstnärliga friheten. I Klippan stoppades nyligen en väggmålning av konstnären Tim Nedrup som skulle pryda det kommunalt ägda ungdomshuset Sågen. Problemet var att Nedrup ville måla maskrosor.

”Hade det varit någon annan blomma hade det gått bra”, sa plan- och byggnadsnämndens ordförande Kent Lodesjö (S) till SVT. Problemet enligt Lodesjö var att maskrosor var en symbol för Miljöpartiet, men enligt konstnären hade motivet ingen politisk anknytning.

 Den omstridda väggmålningen i Rydebäck, Helsingborg, är gjord av Björn Svensson som har inspirerats av Smurfarnas svampar.
Den omstridda väggmålningen i Rydebäck, Helsingborg, är gjord av Björn Svensson som har inspirerats av Smurfarnas svampar. Foto: Björn Svensson
Annons
Annons

I ett liknande fall ville Helsingborgs stad nyligen tvinga konstnären Björn Svensson att måla om ett offentligt konstverk i en gångtunnel. Verket föreställer färgglada svampar, vilket av kommunen ansågs kunna föra tankarna till narkotika.

Det oroande med utvecklingen är att ingreppen i den konstnärliga friheten numera sker så lättvindigt och fullständigt ogenerat. Det tycks vara självklart för många kommunala tjänstemän och politiker att konst ska beställas enligt samma principer som matlådor och strumpor till vården. Passar inte motivet, färgen eller budskapet så får konstnären korrigera.

Principen om armlängds avstånd mellan politiken och kulturen tycks befinna sig under upplösning i många kommuner.

Det finns ett intressant samband i flera av de nämnda fallen – de konstnärliga ingreppen motiveras nämligen på samma grund: folklig förankring.

”Det skulle vara bra att fokusera på vad Nackaborna säger. Det här är en festival för dem – och vad jag har hört gör de flesta tummen upp och gillar det här”, försvarade sig Nackas stadskreatör Fredrika Friberg mot kritiken.

”Vi kommer köpa in sådan konst som tilltalar det stora flertalet medborgare”, förklarade Rolf Hans Berg (SD) i Sölvesborg.

När Sverigedemokraterna kritiserade Liv Strömquists verk i Stockholms tunnelbana föreslog man att folk i stället skulle rösta om vilken konst som skulle synas i det offentliga rummet. Andemeningen var att en helt annan slags konst då skulle pryda staden.

Det sorgliga är att de delvis har en poäng. Trots att det gått ett sekel sedan det moderna genombrottet har den provokativa modernismen aldrig gått hem i stora delar av samhället. Det finns, och har alltid funnits, ett utbrett folkligt förakt för modernismen – och den moderna konsten i synnerhet. Samtidskonsten har å sin sida knappast ansträngt sig för att nå ut i de breda folklagren – snarare motsatsen. Studier pekar på att andelen studenter från arbetarklassen som går på konsthögskolor är lika låg i dag som för hundra år sedan (omkring 10 procent). Konsten är i första hand fortfarande ett privilegium för den bildade medel- och överklassen.

Det utbredda konstföraktet har ofta varit harmlöst och slentrianmässigt tagit sig utryck i klyschor såsom ”Det där kan vem som helst måla” eller ”Konst kan vara vad som helst i dag”.

Det som är annorlunda nu är att det finns ett växande intresse att i ren populistisk anda utnyttja detta förakt i politiska syften. Genom att uppmuntra ett gammalt ryggmärgsreflexartat konsthat går det att vinna politiska poänger. ”Provocerande” samtidskonst får helt enkelt klä skott för mycket av det som är fel i samhället – mångkultur, feminism, laglöshet (graffiti) och slöseri med skattemedel. Och främst får konsten symbolisera en politisk korrekt kulturelit som har förlorat kontakten med folkdjupet.

De senaste exemplen är bara ännu ett tecken på en tendens där den ”provocerande”, rebelliska och destruktiva samtidskonsten ska tyglas och tämjas. Konsten ska inte uppröra – den ska vara fredlig, folklig och mjuk. Om det är något som ger mig mardrömmar så är det konstens nya gensträng.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons