Annons
Kommentar

Margit Richert:Vår vän sa till oss: Ni måste bränna sängen

Hätska protester utanför biografen som visar ”And then we danced” i Tbilisi, Georgiens huvudstad i fredags.
Hätska protester utanför biografen som visar ”And then we danced” i Tbilisi, Georgiens huvudstad i fredags. Foto: Zurab Tsertsvadze/TT

När det gällde homosexualitet kunde vår vän inte dölja sin olust. Med georgiska mått mätt var han ändå progressiv. Protesterna har varit hätska mot det svenska Oscarsbidraget – en dansfilm om kärlek mellan två unga män.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Levan Gelbakhiani och Bachi Valishvili spelar huvudrollerna i Sveriges Oscarsbidrag.

Foto: Carolina Byrmo/TTBild 1 av 2

Levan Akin är regissören bakom "And then we danced".

Foto: Carolina Byrmo/TTBild 2 av 2

Vår tolk och vän skruvade på sig i soffan i vår paradvåning i de armeniska kvarteren i Tbilisi. Vi hyrde möblerat, tre rum och kök, fem trappor upp utan hiss med utsikt över Mtsminda, det heliga berget.

Han tog sats, svettades. Vred sig lite till. Efter många år som Nato-tolk var hans engelska felfri. Men nu svek honom orden – tills de forsade ut. Enligt grannkvinnan han talat med på väg upp till oss hade lägenheten vi hyrde förr tillhört en schlagersångare. ”Han är ... homosexuell”, förklarade han med ödesmättad stämma. ”Ni måste bränna sängen.”

Med georgiska mått mätt var vår vän mycket progressiv. Han retade sig på den georgiskortodoxa kyrkans inflytande, och på barnens klasskompisars föräldrar som fick dåndimpen av den tämligen tama sexualundervisning som läroplanen påbjöd. Han var stolt över att ha varit i väst – i New York, till och med! Men när det gällde homosexualitet kunde han inte dölja sin olust.

Att vara sexuellt avvikande i Georgien kostar.

I dagarna går den flerfaldigt prisbelönta filmen ”And then we danced” av den svenskgeorgiske regissören Levan Akin upp på biografer runt om i Georgien. Filmen, som utspelar sig i landets kulturella hjärta, den berömda dansskolan Georgiska nationalensemblen, handlar om homosexuell kärlek.

Annons
Annons

Levan Gelbakhiani och Bachi Valishvili spelar huvudrollerna i Sveriges Oscarsbidrag.

Foto: Carolina Byrmo/TTBild 1 av 1

Regissören stötte genast på patrull: filmen fick spelas in med livvaktsskydd. Den georgiske koreografen, vars fantastiska dansscener är en av många behållningar med filmen, medverkade under pseudonym.

Levan Gelbakhiani och Bachi Valishvili spelar huvudrollerna i Sveriges Oscarsbidrag.
Levan Gelbakhiani och Bachi Valishvili spelar huvudrollerna i Sveriges Oscarsbidrag. Foto: Carolina Byrmo/TT

Premiären har präglats av protester. Svartklädda ortodoxa unga män försöker hindra människor från att bevista visningarna, påeggade av element inom kyrkan, affärsmän med ryska kontakter, och stora delar av en allmänhet som räknas som en av världens mest homofoba. Den kända hbtq-aktivisten och journalisten Ana Subeliani fick föras till sjukhus efter att ha fått en sten kastad i huvudet, och på internet är hatkommentarerna många och förskräckande grova.

Georgien är ett mycket patriarkalt land, och den georgiskortodoxa kyrkans inflytande är enormt. Med sina täta band till Ryssland är den en stark och väldigt populär motvikt till den ekonomiska liberalisering – och den västtillvända elit som velat vara bäst i IMF-klassen – som skapat stora klyftor i landet. En läkare tjänar i vissa fall bara 2 000 kronor i månaden, en pension kan ligga på 450 kronor i månaden. Priserna däremot – de närmar sig de västerländska.

Lägg till detta det motstånd mot globaliseringen som sveper över snart sagt hela världen: mot upplevd normupplösning, dekadens och urbanisering. Alla driftiga har flyttat utomlands, är en av de vanligaste klagovisorna.

Annons
Annons

Levan Akin är regissören bakom "And then we danced".

Foto: Carolina Byrmo/TTBild 1 av 1

Att vara sexuellt avvikande i Georgien kostar. I ett land där barn anses vara livets mening, och där en kvinnlig ogift försvarsminister med självklarhet bor hemma hos mamma (att leva ensam anses fortfarande både egoistiskt och djupt asocialt) är det heterosexuella familjebildandet inte bara norm, utan det enda godkända.

Det gick inte en dag utan att någon tyckte synd om mig för min barnlöshet, och de oombedda fertilitetsråd jag fick var allt från kalla bad och kaukasiska bergsörter till botgöring vid Sankta Ninos grav.

Levan Akin är regissören bakom "And then we danced".
Levan Akin är regissören bakom "And then we danced". Foto: Carolina Byrmo/TT

Men något håller sakta på att ändras. Trots protesterna ringlade köerna långa till biograferna. De yngre, välutbildade georgierna börjar sakta acceptera att homosexualitet inte är en synd. Gayscenen är livlig, trots att man besöker klubbarna med fara för sitt liv. En transkvinna vi lärde känna i Georgien berättade att hon brukade få stryk av sina bröder dagligen under uppväxten, men att hon ändå allt oftare vågar vara sig själv.

Och det finns ingenting som georgierna är så svultna på som internationell uppmärksamhet. Trots motståndet anas en begynnande stolthet över att filmen är utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Vinner den kommer den inhemska hbtq-rörelsen att ha vunnit en liten, men symboliskt viktig seger. Jag håller tummarna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons