Annons

Våra förfäder lika generösa som Karl-Bertil Jonsson

Karl-Bertil Jonssons jul
Karl-Bertil Jonssons jul Foto: Rolf Olsson/IBL

Hur gammal är egentligen seden att ge julklappar? Har vi alltid gjort det, eller var det något som började med kristnandet? Eller rör det sig om ett strikt modernt påfund, en följd av välfärdssamhällets framväxt?

Under strecket
Publicerad

I en tidigare blogg, för sex år sedan, redogjorde jag för den kulturella bakgrunden till givmildheten i juletid: det faktum att det gamla bondesamhällets medlemmar ställde till med festligheter och bjöd på ovanligt mycket mat. Därifrån var steget inte långt till att ge presenter, dels till fattigt folk som bjöds in till julmaten, dels till familjemedlemmar och andra närstående. I äldre svensk folkkultur brukade pojkar och flickor dessutom utnyttja helgen till bus: man sprang omkring, uppmärksammade folk i stugor och gårdar på att det hände saker utomhus och passade på att kasta in saker när dörrarna öppnades. Ibland stod en förklarande vers på presenten. Detta bruk gav oss ordet julklapp, som kommer av ”klappning” – man knackade på dörren eller fönstret innan man kastade in gåvan, som så småningom övergick till att bli ett inslaget paket.

Ovanstående avser alltså livet hos svensk allmoge på 1700- och 1800-talen. Men julklappsgivandet har äldre anor, vilket framgår om vi vänder oss till nordiska medeltidskällor. I isländska sagor, nedtecknade på 1200- och 1300-talen, finns redogörelser för fornnordiska gåvotraditioner. I Björn hitardalskämpens saga anges att Erik jarl gav gåvor till sina män på åttondedag jul, det vill säga nyårsdagen. Av Olav den heliges saga lär vi oss att kungen skänkte sina mannar presenter vid julen. I den kändaste av alla isländska sagor, Egil Skallagrimssons saga, som utspelar sig under förkristen tid på 900-talet (det vill säga medan julfirandet ännu var hedniskt), beskrivs seden på följande sätt:

Annons
Annons

”Arinbjörn hade ett stort julgille dit han inbjöd sina vänner och bönderna i häradet. Där var mycket folk och ett gott gille. Han gav Egil en kappa av silke i julgåva, med mycket guldbroderier och med guldknappar ända ned. Arinbjörn hade låtit göra den efter Egils kroppsväxt. Arinbjörn gav Egil en hel uppsättning nyskurna kläder till julen. De var gjorda av engelskt tyg med många färger. Arinbjörn gav under julen bort alla slags vängåvor till de män som kommit för att besöka honom, eftersom han var en mycket givmild och ädel man.”

Av detta framgår att julklappar, eller rättare sagt deras föregångare, var välkända företeelser i det västnordiska samhället senast på 1200-talet, då sagorna nedtecknades. Inget hindrar att de förekom redan under förkristen tid, vilket sagaförfattarna som synes gör gällande, men tidsavståndet mellan nedskrivande och de händelser som skildras gör att det inte kan bevisas. Gåvorna tycks ha fungerat som ett led i den kontinuerliga konstruktionen av sociala och psykologiska band i lokalsamhället: de gavs till mindre bemedlade, anställda och andra som utförde tjänster åt givaren, tjänster som blev ännu mer självklara och tvingande i och med att man inte kunde gälda gåvan med en motgåva.

Liknande sedvanor uppenbarar sig om vi analyserar senmedeltida räkenskaper. I Ivar Axelssons räkenskapsbok från 1480-talets Visby framkommer att han lät dela ut julgåvor i form av pengar. I biskop Hans Brasks hushållsbok från början av 1500-talet läser vi att julgåvor delades ut till husfolket på julaftonen. Erik Rosenkrantz, slottsherre i norska Bergen, delade år 1560 ut gåvor till 187 olika personer.

Så nog har julklapparna föregångare. Så långt tillbaka vi kan spåra företeelsen i skriftliga källor har folk haft för vana att bli extra generösa i juletid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons