Annons

Monica Braw:Vardag i skuggan av atombomben

I Los Alamos och Oak Ridge levde och arbetade tusentals människor för att framställa atombomben. De flesta var ovetande om vad deras arbete ledde till. Än i dag präglas städerna av sitt nukleära förflutna.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Atomstäderna dök upp från ingenstans och växte snabbt. 1945 hade Oak Ridge 75 000 invånare.

Bild 1 av 1

Atomstäderna dök upp från ingenstans och växte snabbt. 1945 hade Oak Ridge 75 000 invånare.

Bild 1 av 1
Atomstäderna dök upp från ingenstans och växte snabbt. 1945 hade Oak Ridge 75 000 invånare.
Atomstäderna dök upp från ingenstans och växte snabbt. 1945 hade Oak Ridge 75 000 invånare.

**Den 6 augusti 1945 **släpptes den första atombomben över Hiroshima. 69 år senare visar amerikansk tv en ny dramaserie, ”Manhattan”. Andra avsnittet sändes i söndags. Den hyllas som ”en story om hemligheter” och ”Mad men under andra världskriget”. Enligt förannonseringen handlar det om ”kärlek och förräderi, sekretess och spioneri”. Scenen är Manhattanprojektet i Los Alamos som resulterade i att USA kunde tillverka kärnvapen. Trailern talar om ”en stad som inte existerade” och i en av scenerna lyder de rappa replikerna: ”Ni bygger en atombomb!” ”Vi föredrar att kalla det en manick (gadget).”

Det är inte första gången Manhattanprojektet är föremål för skildringar. Robert Jungks ”Starkare än tusen solar” (1957) och bestsellerförfattaren Martin Cruz Smiths ”Stallion gate” (1986) är två exempel, men atombomben har skildrats på många sätt under olika perioder och intresset har gått i vågor.

Annons
Annons

Omedelbart efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki väckte de förutom amerikansk segerglädje också förfäran, även i USA. Vetenskapsmän hade redan omedelbart efter det första och enda testet i Los Alamos vädjat till president Harry S Truman att företa en demonstrationssprängning för att varna Japan för följderna om man inte kapitulerade. I stället bombades Hiroshima och presidentens stabschef amiral William Leahy var en av de kritiska. Han skrev efteråt att ”genom att vi var de första som använde [atombomben] anammade vi en etisk måttstock som liknade barbarernas under medeltidens mörkaste århundraden”.

Intervjuer med överlevande i de atombombade städerna publicerade utanför Japan gjordes av William Burchett för brittisk press och av John Hersey för The New Yorker. De skakade om läsarna. Men de amerikanska ockupationsmyndigheterna i Japan gjorde genom sträng censur ögonvittnesskildringar omöjliga. I Japan fick näst intill ingenting publiceras. Först efter censurens upphörande 1949 ledde överlevandes berättelser och inte minst fotografier från städerna till förnyad uppmärksamhet.

På 1950-talet uppstod en ny genre, monsterfilmer av typ Godzilla, efter provsprängningarna på Bikini i Stilla havet då ett japanskt fiskefartyg kom in i testzonen med dödliga strålskador som följd. Bland tidiga skönlitterära skildringar blev ”The flowers of Hiroshima” (1959) av svenska Edita Morris hyllad.

Sedan dess har inte minst faktaskildringar getts ut, både om de överlevande, om Manhattanprojektet som sådant och i form av biografier om de ledande vetenskapsmännen. Den karismatiske och kontroversielle ledaren för projektet J Robert Oppenheimer har ägnats många böcker, bland dem Kai Birds och Martin J Sherwins omfattande ”American Prometheus. The triumph and tragedy of J Robert Oppenheimer” (2005). Han har till och med blivit föremål för en opera, ”Doctor Atomic” (2005), av den amerikanske kompositören John Adams.

Annons
Annons

Men nu är det alltså varken de överlevande eller de berömda fysikerna som står i fokus. I stället är det de ”vanliga” människorna, fiktiva eller ej, som var med om att förändra världen genom sitt oglamorösa arbete och därmed också gjorde kärnvapen möjliga. Speciellt kvinnorna lyfts fram. Bland forskarna fanns det mycket få kvinnor. Och även om många av deras hustrur hade hög utbildning reducerades de till hemmafruar i Los Alamos. Det är ämne för den aktuella romanen ”The wives of Los Alamos” av Tara Shea Nesbit.

Av större betydelse är journalisten Denise Kiernans ”The girls of Atomic City. The untold story of the women who helped win World War II” (Touchstone, 400 s), en välgjord dokumentation av Oak Ridge, titelns Atomic City. Vad man tillverkade där var hemligt. Liksom Los Alamos var det en för utomstående okänd stad, belägen i Tennessee. Den byggdes upp från ingenting sedan marken exproprierats med sex veckors varsel för dem som bodde där. Till skillnad från Los Alamos, där den avslutande forskningen och provsprängningen ägde rum och där de ledande vetenskapsmännen levde, utgjorde Oak Ridge vardagen i det superhemliga projektet. För ett fiktivt företag med täcknamnet Clinton Engineering Works uppfördes enorma anläggningar för en enda uppgift: att anrika uran, råvaran för atombomben.

Det skedde med olika metoder. En av dem sysselsatte 22 000 personer, huvudsakligen unga kvinnor, och för en annan krävdes en byggnad som var lika stor som 44 amerikanska fotbollsplaner och fyra våningar hög. De låg för säkerhets skull nära tre mil från varandra. Inga kringboende visste vad som tillverkades på platsen. De skojade om att materiel i all oändlighet fördes in på området men att aldrig någonting fördes ut därifrån. Det var nästan sant: allt emellanåt skickades en hemlig kurir till Los Alamos med produkten: några gram anrikat uran. Oak Ridge växte till en stad med 75 000 invånare enbart för att framställa detta.

Annons
Annons

Att skaffa så mycket arbetskraft mitt under brinnande krig var en utmaning. Det behövdes bland annat tusentals byggarbetare, elektriker och rörläggare samtidigt som de flesta arbetsföra män kallades ut i krig. En del som trodde sig vara på väg till fronten omdirigerades till sin förvåning till Oak Ridge. Medan de arbetade där häcklades de ofta av ovetande utomstående för att osolidariskt smita från krigstjänst.

Tusentals unga kvinnor arbetade i anrikningsanläggningen Y-12. Deras enda uppgift var att övervaka mätare som hela tiden måste kalibreras. På foton ser man långa rader av dem sitta på stolar framför mätinstrument, vridande på små rattar under de åttatimmarspass som löpte dygnet runt. Lika lite som någon annan i Oak Ridge visste de vad deras arbete ledde till.

Alla i staden var enbart kuggar i arbetet med att ta fram atombomben. Arbetarna fick höra att de inte var där för att förverkliga sig själva eller för att lära sig något utan för att göra sitt jobb. Säkerhetskontrollerna var rigorösa och all information kategoriserad. Den som gissade sig till något som låg alltför nära sanningen och diskuterade det skickades därifrån. Totalt förbjudet var ordet uran. Det kallades tube alloy.

Samtidigt blev anläggningen ett socialt experiment eftersom så många människor, och främst unga, levde tillsammans under så exceptionella förhållanden. Det blev ett slags lägerliv som många av de deltagande hade gått in i frivilligt för att tjäna pengar eller för att det verkade spännande. Ofta var det också med förhoppningen att på något vis kunna bidra till ett slut på kriget, speciellt med tanke på bröder, män och fäder vid fronten i Europa och Stilla havet.

Annons
Annons

Miljön var inte bara sluten, den var också strängt segregerad. Svarta tvingades leva för sig och under sämre förhållanden än vita. Arbetet med uran ledde till ständiga kontroller på grund av riskerna för att utsättas för radioaktiv strålning. Men det företogs även experiment på människor för att se vad injektioner av plutonium skulle leda till. Flera sådana fall är dokumenterade, ett i Oak Ridge.

I Kiernans bok möter vi människor som i och för sig inte är exceptionella, men vars öden är hopkopplade med en historisk händelse och därför blir fascinerande. ”The girls of Atomic city” har också en egen hemsida, där man bland annat kan höra deras autentiska röster berätta om livet i Oak Ridge, köpa böcker som anknyter till ämnet och lyssna till musik från den tiden, till exempel den svängiga ”Atomic Power”: ”You remember two great cities/ in a distant foreign land/Scorched from the face of Earth/… /Atomic power, it was given/ by the mighty hand of God”.

Författaren Denise Kiernan är knuten till The Manhattan Heritage Foundation, en stiftelse som verkar för att Los Alamos, Oak Ridge och övriga platser som ingick i Manhattanprojektet ska bli nationalparker. Kampanjen började egentligen redan för tio år sedan inom Energidepartementet, tidigare Atomenergikommissionen. År 2012 lade kongresspersoner från delstaterna ifråga fram ett lagförslag för att förverkliga idén. Chefen för USA:s nationalparker Jonathan B Jarvis sade i en intervju till New York Times att han vore stolt över ”att tolka dessa [platser] och ge nyckeln till deras berättelser”.

Annons
Annons

Förslaget är mera kontroversiellt än hans förhoppning antyder. Oak Ridge motiverar ännu sin existens med kärnvapen. Här pågår omfattande och ofta hemlig forskning inom bland annat kärnfysik, biologi och energi och här finns en av världens starkaste superdatorer. Det är också i Oak Ridge som komponenter till dagens amerikanska kärnvapen tillverkas och uran till dem lagras. Medlemmar av den kristna Plogbillsrörelsen, som den 82-åriga nunnan Megan Rice, har protesterat här och dömdes i våras till fleråriga fängelsestraff efter att ha trängt in i Y-12, fortfarande en nyckelinstallation.

Att beskriva USA:s kärnvapenhistoria är ytterst känsligt. När USA:s nationalmuseum Smithsonian 50 år efter Hiroshima ville ställa ut Enola Gay, planet som släppte atombomben över staden, ledde det till så starka protester från personer som misstänkte att bombningen skulle problematiseras att projektet förkastades och museichefen avgick.

Ansträngningar att överbrygga det utbredda hatet mot Japan under krigstiden har gjorts i Oak Ridge genom att knyta vänortsförbindelser med japanska orter. Men när en fredsklocka av buddistisk typ ställdes upp överöstes lokaltidningen med insändare som ansåg att japaner kunde tro att man därmed bad om förlåtelse för atombombningen.

En eventuell nationalpark till minne av Manhattanprojektet väcker frågan om man främst kommer att hylla vad dåvarande krigsminister Henry L Stimson kallade ”historiens främsta prestation genom de kombinerade ansträngningarna inom vetenskap, industri, arbete och militär” eller snarare ger stöd åt de nedrustningssträvanden som president Barack Obama i början av sin ämbetsperiod talade sig varm för.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons