Planerat nybygge i Växjö. Ett 1800-talsliknande hus som ofta får symbolisera dagens retrovurm.
Planerat nybygge i Växjö. Ett 1800-talsliknande hus som ofta får symbolisera dagens retrovurm. Foto: Spridd

Längtan till 1800-talshus bakom arkitekturuppror

”Folket” mot ”eliten”: är hatet mot ”moderna lådor” del av en nykonservativ våg? Och varför är många så missnöjda med det som byggs i dagens Sverige? Klassisk arkitektur tycks ha blivit tidens melodi.

Uppdaterad
Publicerad

Tinnar och torn. Spröjsar och krusiduller. Arkitekturdebatten verkar allt mer handla om att blicka bakåt.

Ett av de senaste årens mest uppmärksammade nybyggen i Sverige liknar ett 1800-talspalats. Huset finns visserligen ännu bara på ritbordet. Ändå har det fått stor symbolisk betydelse.

Bort med moderna lådor. In med hus i klassisk stil. Så låter det i den högljudda debatten.

Här finns mycket som känns tidstypiskt: ”folket” mot ”eliten”. En Facebookgrupp med stort genomslag. Hätskt språkbruk, grunda analyser och en uppfattning om att det var bättre förr.

Föreningen Arkitekturupproret började som en Facebook-grupp 2014. Syftet är bland annat att ”ifrågasätta det rådande elitistiska smakmonopolet” som arkitekterna påstås inneha. Det fräser av ilska när gruppen beskriver det som byggs, och ilskan fångas upp i nyhetsrapportering och på ledarsidor runt om i landet.

– Jag tror det beror mycket på att det finns en uppdämd frustration, säger ordföranden Sigvald Freylander när han ska förklara Arkitekturupprorets genomslag.

Enligt Arkitekturupproret handlar frustrationen till stor del om att arkitekterna ritar nymodernistiska lådor när folk vill ha något helt annat.

De senaste åren har byggandet gått på högvarv i Sverige. Allmänheten är inte alltid nöjd med resultatet. Stadsbyggnadsfrågor spelade en viktig roll i höstens kommunalval; i bland annat Göteborg, Knivsta och Vaxholm blev det stora framgångar för lokala partier som fångade upp missnöjet med det nya som byggs och planeras.

Kraftiga metalliska ljud skär genom den kyliga luften i centrala Norrköping. Ett betongelement svävar högt ovanför Bredgatan; det lyfts långsamt på plats av en stor kran. Här uppförs ett nytt bostadshus med prefabricerade element. Byggjobbare bankar och bearbetar betongen.

Annons

Så här ser en byggarbetsplats ut på 2000-talet. Vi befinner oss ljusår från den verklighet som gav oss 1800-talets omhuldade hus.

Då var det hantverkare som murade upp husen för hand. Stenhuggare högg fina detaljer. Stuckatörer gjorde utsmyckningar i gips.

Ibland blir det väldigt fyrkantigt. Och jag tycker det är lite lustigt att de bygger så tätt och högt

I dag har vi lyftkranar som lyfter byggelement på plats, och kanske klistrar man sedan på en tunn ”tegelfasad”. Byggprocessen är rationell, mycket prutas bort under resans gång.

En port öppnas på Bredgatan. Norrköpingsbon Anders Frisk kliver ut i oljudet med hunden Max. Vad tycker han om allt det nya som byggs?

– Ibland blir det väldigt fyrkantigt. Och jag tycker det är lite lustigt att de bygger så tätt och högt, säger han.

Fyrkantigt, tätt och högt. Så låter det ofta när dagens byggande kritiseras. Det är en kritik som kan höras från både lekmän och proffs.

Vissa tror kanske att arkitekterna sitter belåtna i ett elfenbenstorn och bestämmer hur städer ska byggas. Men sanningen är ju att arkitekterna inte heller är nöjda med sakernas tillstånd.

Annons
I Växjö vill en lokal IT-entreprenör bygga paradbyggnader à la sent 1800-tal.
I Växjö vill en lokal IT-entreprenör bygga paradbyggnader à la sent 1800-tal. Foto: Spridd

En vinterkväll i Stockholm samlas ett 100-tal personer i en gammal industrilokal vid Sankt Eriksbron. Ett arkitektföretag har bjudit in till arkitektursalong. En vegetarisk buffé är framdukad på ett långt bord. Kvällens tema formuleras i tre frågor: ”Vad är god arkitektur? Har modernismen kommit in i en återvändsgränd? Arkitekternas smak kontra folkets?”.

Moderatorn, arkitekten Robert Lavelid, har lejonfärgade glasögonbågar och sjal runt halsen. Efter lite mingel i värmeljusens sken inleder han med en snabb exposé genom arkitekturhistorien. Det börjar i 1800-talets stenstad, fortsätter i funkis och övergår i storskalig modernism. Därefter kommer 1980- och 90-talens postmodernism och 2000-talets nymodernism.

Annons

Den här historiska dräkten kopplar man till hantverkskunnande och kvalitet

Så slutar allt i en bild av ett 1800-talsliknande bygge som nu planeras i Växjö. Ett hus som ofta får symbolisera dagens retrovurm.

Hur hamnade vi här?

– Jag tror vanliga människor sätter likhetstecken mellan fyrkantiga boxar och dålig, modern byggnadsteknik. Den här historiska dräkten kopplar man till hantverkskunnande och kvalitet, säger en röst i publiken.

Kanske handlar det om ett behov av att återkoppla till kvaliteter som försvunnit i och med det industrialiserade byggandet. 1800-talet ligger dessutom så långt tillbaka att det är lätt att romantisera. Det är lätt att glömma att 1800-talet innebar dasslängor på gården, och att kvaliteten kunde skifta även i det gamla.

Är återblickarna ett utslag av konservatism och nostalgi? Eller handlar det om ett befogat missnöje med det som byggs i dag?

Många i det stora rummet verkar överens om att det samtida byggandet inte håller måttet. Martin Rörby, arkitekturhistoriker och tidigare sekreterare i Stockholms skönhetsråd, efterlyser mindre slentrian, mer uppfinningsrikedom och fingertoppskänsla. Men i den upprörda nätdebatten ligger tyngdpunkten på stil, formspråk och historiska referenser.

Annons
Nybygge i Norrköping som uppskattas av både arkitektkåren och Arkitekturupproret.
Nybygge i Norrköping som uppskattas av både arkitektkåren och Arkitekturupproret. Foto: Staffan Löwstedt

Sverigedemokraterna är det parti som på riksnivå drivit frågan om klassisk arkitektur. Sverigedemokrater har bland annat motionerat om en förändrad arkitektutbildning, med mer arkitekturhistoria. I vissa kommuner har partiet lanserat idén om att göra det klassiska till norm.

I Stockholm skrev moderaterna Joakim Larsson och Sten Nordin 2016 en motion om nya bostäder med klassisk stil. De tyckte att kommunen tillsammans med byggbranschen skulle ”planera flera områden utifrån en mer klassisk byggnadsstil som efterfrågas av många stockholmare”.

Liberalernas Björn Ljung har talat om att bygga nytt i gammal stil.
Den grönblåa alliansen, som styr Stockholm sedan i höstas, vill nu se ”både modern och klassisk arkitektur, även i nyproduktion”.

Annons

Frågan är vad som avses med klassisk stil. När Joakim Larsson kliver fram på scen, i egenskap av stadsbyggnadsborgarråd, försöker Robert Lavelid få besked.

– Ingen vet vad man menar, erkänner Joakim Larsson med ett lätt skratt.

Han blir allvarlig och tillägger att för honom handlar klassisk arkitektur om att ta större hänsyn till sammanhanget. Men en och annan i publiken ser förvånad ut när stadsbyggnadsborgarrådet, apropå klassisk arkitektur, lyfter fram ett kontroversiellt nybygge i Stockholms city: ett kontorshus som planeras bakom NK och innebär rivning av arkitekten Bengt Lindroos orangefärgade och kulturklassade Passagenhuset.

Handlar detta om ett nybygge i klassisk stil? Frågan är om det överhuvudtaget är meningsfullt att diskutera dagens byggande utifrån stil.

I stildiskussionen hamnar modernismen ständigt i skottgluggen. Modernismen präglade en stor del av 1900-talets stadsbyggande, från 1930-talets funkis till 60- och 70-talens miljonprogram. I Sverige förknippas den med folkhemsbygge och social ingenjörskonst. Men modernismen började som en internationell stil fylld av framtidstro. Dess formspråk kom tillbaka i 2000-talets nymodernism med släta fasader.

Annons
Bostadshuset Väv, i centrala Norrköping, med böljande betongelement som anspelar på stadens historia som textilstad.
Bostadshuset Väv, i centrala Norrköping, med böljande betongelement som anspelar på stadens historia som textilstad. Foto: Staffan Löwstedt

Jag tror det handlar om skala, monotoni.

Modernismen döms ofta ut med svepande argument. Men ligger felet i formspråket? Ingen hackar ju på 50-talets modernistiska miljöer, påpekar en kvinna i publiken som menar att Arkitekturupproret inte bara ska tolkas som en längtan tillbaka till det som byggdes på 1800-talet. Kanske handlar kritiken om annat än modernismens fasader och fyrkantighet.

– Jag tror det handlar om skala, monotoni, otydliga gränser mellan privat och offentligt och hus som byggs med dålig kvalitet och inte åldras vackert, säger hon och pekar på brister som kan göra både lekmän och arkitekter bekymrade.

1950-talets miljöer är omsorgsfullt planerade. Husen uppfördes med materialkunskap och hantverksskicklighet. Sverige byggdes av engagerade, mindre byggherrar. Arkitekterna hade ännu en central roll.

Annons

Det modernistiska 50-talet är på många sätt en guldålder som fortfarande kan inspirera. Det ser man bland annat i nybyggda bostadshus i Stockholmsförorten Blackeberg, uppförda av ett mindre bolag som säger sig ha ambitionen ”att föra en god byggmästartradition vidare”.

Nybygge inspirerat av 1950-talet.
Nybygge inspirerat av 1950-talet. Foto: Staffan Löwstedt

Men något hände med denna byggmästartradition när bostadsbristen skulle byggas bort på 1960-talet. En storskalig produktionsapparat tog över.

”Sverige var på många sätt unikt i den snabba moderniseringen av byggsektorn, den starka politiska tilltron till den stora skalan och den åtföljande marginaliseringen av arkitekterna”, skriver arkitekturhistorikern Claes Caldenby i en essä i tidskriften Arkitektur.

I 1950-talsförorten Blackeberg i Stockholm ligger detta hus, ritat av Dinell Johansson och byggt av Primula med omsorg om detaljerna.
I 1950-talsförorten Blackeberg i Stockholm ligger detta hus, ritat av Dinell Johansson och byggt av Primula med omsorg om detaljerna. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

I dag har vi ett storskaligt byggande där börsbolag manglar ut sina produkter på ett ofta slentrianmässigt sätt, med politikernas goda minne. Vinstkrav och politiska mål om att få fram ett visst antal bostäder styr. Många kommuner saknar stadsarkitekt. I andra kommuner anar man att stadsarkitekten är en ganska bakbunden figur.

Husen och miljöerna som byggs är bland annat ett resultat av produktionsmetoder, vinstmaximering och kommunala beslutsprocesser. Det handlar om entreprenadformer, markanvisningsförfaranden och byggbranschens struktur.

För både proffs och lekmän kan det vara svårt att förstå varför den byggda miljön blir som den blir, och var ansvar ska utkrävas.

Kanske är det därför som debatten tenderar att fastna i frågor om yta och stil, och vad som är fint och vad som är fult.

Efter temakvällen ringer jag upp Robert Lavelid. Hur ser han på den rådande arkitekturdiskussionen?

I Sverige har vi ju också en, internationellt sett, extrem oligopolmarknad där 3–4 byggföretag helt dominerar.

– Debatten har blivit väldigt polariserad, med en hård ton. Men vi arkitekter måste visa lite ödmjukhet och ta diskussionen. Kritiken finns och det har ett värde att sätta sig in i kritiken.

Annons

Men hur mycket handlar det här om arkitektur, och hur mycket handlar det om annat?

– Det handlar om mycket. Det handlar om stadsbyggande och om politiska beslut om hur många lägenheter som ska fram. I Sverige har vi ju också en, internationellt sett, extrem oligopolmarknad där tre–fyra byggföretag helt dominerar, säger Robert Lavelid.

Han tycker å ena sidan att arkitekterna kan hamna i skottgluggen på ett orättvist sätt, och tillmätas en makt de inte har. Å andra sidan tycker han att arkitektkåren borde ta ett större ansvar för att få en mer saklig debatt, och tydligare visa att den står upp för kvalitet i både bostadsbyggande och stadsplaneringsfrågor.

– Jag kan tycka att när man nu bygger och säljer lägenheter för mer än 100 000 kronor per kvadrat, då borde kvaliteten i detaljer och annat vara tip top. Men det är den ju inte. Då kan man undra: ska vi arkitekter sitta och acceptera det?

Karin Milles, stadsarkitekt i Norrköping.
Karin Milles, stadsarkitekt i Norrköping. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

I Norrköping är det bitande kallt. Snön lägger sig som florsocker i Karin Milles mörka hår när vi rör oss genom den gamla industristaden, där strömmen forsar fram.

Vi har de här stora företagen som bygger för att tjäna pengar, de struntar i platsen.

Karin Milles är vad man kan kalla en stridbar stadsarkitekt i Norrköping. Hon hymlar inte med att det är svårt att få fram bra nybyggen.

Men hon ser helt andra problem än att arkitekterna befinner sig på kollisionskurs med ”folket”.

– Jag hävdar att dagens arkitekter i själva verket är bakbundna och helt styrda av de stora byggföretagens enda intresse: att göra så stor vinst som möjligt, på bekostnad av arkitekturen och kvaliteten. Vi har de här stora företagen som bygger för att tjäna pengar, de struntar i platsen. De ska bygga sina typhus på löpande band, oberoende av plats.

Att måla upp en konflikt mellan arkitekter och allmänhet är ointressant, menar hon. Vi stannar till vid ett av Norrköpings nytillskott. I ett triangulärt kvarter ligger bostadshuset Väv, som gillas av både Arkitekturupproret och arkitektkåren.

Annons

Det resliga huset har en ljus fasad och franska fönster med guldanodiserad aluminium. Fasadens böljande betongelement för tankarna till tygdraperier, och anspelar på Norrköpings historia som textilstad.

– Här är det en byggherre som lagt manken till. Han kanske inte nått hela vägen fram, men på det stora hela finns här en jättehög ambitionsnivå, säger hon om huset som byggts av en lokal byggherre och ritats av arkitektkontoren Spridd och Etat.

Börjar man tillåta olämpliga byggnader på känsliga platser har man till slut byggt sönder staden. Och vem vill då bo, besöka eller långsiktigt investera i den?

En gång tillverkades nästan allt ylletyg i Sverige i Norrköping. Vi går vidare mot den pampiga gamla yllefabriken som ska omvandlas till bostäder. Här ska det också byggas ett nytt, högt bostadshus; Karin Milles beskriver det hela som ett av stadens mest spännande projekt just nu.

Men så blickar hon bort mot rådhuset och gamla stans låga bebyggelse. Där sticker ett nytt högt kontorshus upp. Karin Milles gör en missnöjd min.

Annons

– Det är ju vårt Waterfront, säger hon och förklarar att kontorshuset förhåller sig lika respektlöst till rådhuset som Stockholm Waterfront till Stockholms stadshus.

Det är inte huset i sig som är problemet, utan beslutet att släppa fram det på en känslig plats.

– Hade det stått på den här sidan, då hade det funkat finfint. Men inte där intill rådhuset, säger hon och förklarar att både hon och stadsantikvarien blev överkörda i detta ärende.

Politikerna i byggnadsnämnden lät byggherren få som han ville, i en ambition att vara ”näringslivstillvända”. Ett kortsiktigt beslut, enligt Karin Milles, och ett exempel på beslut som i längden kan missgynna näringslivet som kollektiv.

– Börjar man tillåta olämpliga byggnader på känsliga platser har man till slut byggt sönder staden. Och vem vill då bo, besöka eller långsiktigt investera i den?

Politiker som krokar arm med företagare. Byggbolag som bara vill bygga så billigt som möjligt för att sälja så dyrt som möjligt. Stora aktörer som struntar i det lokala sammanhanget. Okänsliga förtätningar i historiska miljöer.

Annons

Under sina år som stadsarkitekt, först i Sundbyberg och sedan i Norrköping, har Karin Milles sett mycket som gjort henne luttrad. ”Det går inte” är en fras hon hört till leda. Så brukar det låta när de stora drakarna inte vill göra något annat än enklaste lösning.

– Det är alltid samma svar: ”Det går inte, det får vi inte ekonomi i”. Det betyder att de har så enormt höga vinstkrav så de kan inte göra burspråk eller terrass, för då förlorar de si och så många kronor och därför kommer de inte att lägga manken till och göra det.

”West sida Solna” under uppbyggnad invid Råsundavägen i augusti 2018
”West sida Solna” under uppbyggnad invid Råsundavägen i augusti 2018 Foto: Tomas Oneborg

Hon visar på några nya bostadshus med 450 lägenheter, uppförda intill det historiska industrilandskapet. Karin Milles är inte helt nöjd. Hon beskriver hur kommunen tillsammans med fastighetsägaren planerat de nya husen i industrilandskapets anda, med butikslokaler och bostadsportar ut mot gatan för att få ett levande stråk.

Annons

Men så dök det upp nya ritningar i bygglovsskedet. Den ursprungliga arkitekten var avpolletterad. Ritningarna var istället framtagna av entreprenören som skulle bygga huset. Teglet var ersatt av puts, viktiga detaljer var borta och i hela bottenplanet låg garage. Karin Milles blev förskräckt.

Det hela räddades hjälpligt av att Norrköpings Tidningar började skriva om projektet, säger hon.

– Det blev bättre än det höll på att bli. Men det är fortfarande...ja, det är OK, säger hon och tillägger att hon i alla fall inte mår direkt dåligt av att se det.

Annars händer det ibland att Karin Milles vill titta bort när hon går förbi nybyggen i staden. Och hon tycker att det är hennes ansvar att vara öppen med att allt inte blir bra.

– Det är mitt jobb att inte hålla tyst om sådana saker. Jag ska belysa problemställningar och se till det allmännas intresse, säger stadsarkitekten som ofta hörs i den lokala debatten. Hon lyckas uppenbarligen vara en stark professionell röst utan att bli obekväm för chefer och politisk ledning.

Annons

– Det vore ju absurt om man skulle få sparken för att man lyfter problem som alla borde vara medvetna om, säger hon och talar om olika sätt för att höja nivån i framtidens byggande.

Ovanligt nytillskott. Ny institutionsbyggnad på KTH Campus i Stockholm, ritad av AIX. Teglet, från Haga tegelbruk, har handmurats på plats.
Ovanligt nytillskott. Ny institutionsbyggnad på KTH Campus i Stockholm, ritad av AIX. Teglet, från Haga tegelbruk, har handmurats på plats. Foto: Staffan Löwstedt

Karin Milles menar att kommunerna måste våga ställa krav på dem som ska bygga. Hon ser också att kommuner runt om i landet söker nya sätt för att höja kvaliteten; i Norrköpings fall handlar det bland annat om att få byggherrar att redan i tidiga skeden tänka till kring ambitionsnivån.

Karin Milles talar hellre om omsorg än stil. Hon menar att byggandet måste gå mot större omsorg om allt från detaljer till stadsbild. Kommunerna måste få till bättre planprocesser. Däremot tror hon inte alls att lösningen ligger i att kopiera gamla stilar.

Annons
Nytt möter gammalt på KTH Campus.
Nytt möter gammalt på KTH Campus. Foto: Staffan Löwstedt

”Låt oss bygga vackert igen” skriver Arkitekturuppropet på Facebook. Föreningen vill att ”tidlösa skönhetsvärden med inspiration från den klassiska byggtraditionen åter ska dominera stadsbyggandet”.

Karin Milles och Arkitekturupprorets ordförande Sigvald Freylander har helt olika uppfattningar om vad som är vägen framåt.

Det sker ett uppvaknande.

Men på vissa punkter kan de ändå förenas. Båda ser för många trista lådor stämplas ut över landet. Båda tycker att byggandet styrs för mycket av kortsiktighet och vinsttänkande. Sigvald Freylander, som suttit fyra år i Danderyds byggnadsnämnd för MP, säger att byggherrar och fastighetsbolag betraktar fastigheter som slit- och slängprodukter.

– De vill smälla upp något som ska vara snabbt och billigt och sen ska de dra in pengar på det. Det blir dålig kvalitet, säger han.

Men båda tycker sig se en viss ljusning.

– Det sker ett uppvaknande, säger Sigvald Freylander som tycker att allmänheten blivit mer uppmärksam på vad som händer.

– Det är mer diskussion om kvalitet i dag än för några år sedan, det är bra, säger Karin Milles.

I Växjö vill en lokal IT-entreprenör bygga paradbyggnader à la sent 1800-tal.

Foto: SpriddBild 1 av 9

Nybygge i Norrköping som uppskattas av både arkitektkåren och Arkitekturupproret.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 9

Bostadshuset Väv, i centrala Norrköping, med böljande betongelement som anspelar på stadens historia som textilstad.

Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 9

Nybygge inspirerat av 1950-talet.

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 9

I 1950-talsförorten Blackeberg i Stockholm ligger detta hus, ritat av Dinell Johansson och byggt av Primula med omsorg om detaljerna.

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 9

Karin Milles, stadsarkitekt i Norrköping.

Foto: Staffan LöwstedtBild 6 av 9

”West sida Solna” under uppbyggnad invid Råsundavägen i augusti 2018

Foto: Tomas Oneborg Bild 7 av 9

Ovanligt nytillskott. Ny institutionsbyggnad på KTH Campus i Stockholm, ritad av AIX. Teglet, från Haga tegelbruk, har handmurats på plats.

Foto: Staffan LöwstedtBild 8 av 9

Nytt möter gammalt på KTH Campus.

Foto: Staffan LöwstedtBild 9 av 9