Därför är det dags att män börjar gråta

Varför har många män så svårt att gråta? När SvD:s Adam Svanell söker svar finner han dem i början av 1800-talet. Dagens man har dock allt att vinna på att låta tårarna flöda – om han överhuvudtaget kan.

Uppdaterad
Publicerad
Binyam Haile.
Binyam Haile. Foto: Adam Wrafter

Vad är manliga tårar? Om du frågar Google får du två olika svar: 1. När en man tycker synd om sig själv utan anledning. 2. Sperma.

Internetfenomenet male tears uppstod för fem år sedan på bloggplattformen Tumblr och är en del i den feministiska strömning som brukar kallas ironiskt manshat. Idén är att driva med den eviga beskyllningen om att feminister hatar män genom att faktiskt låtsas göra det. Ironiskt manshat kan exempelvis uttryckas genom en tårta där kill all men står skrivet i glasyren eller en rosa knapp med ordet misandry (manshat).

Det absolut vanligaste temat är dock gråtande män: foton av tårögda Hollywoodskådespelare, illustrationer av kvinnor i baddräkt som simmar i vätskan som strömmar från mäns kinder eller selfies där någon dricker ur en kaffemugg, plunta eller ölflaska med trycket male tears. Bilderna postas vanligen som svar på antifeministiska inlägg från män i sociala medier.

Självfallet kunde detta inte pågå länge förrän internets så kallade mansaktivister gick till motattack. Under parollen that means semen – det där betyder säd – skapade de egna mem och sociala medier-kampanjer som hävdade att ”manliga tårar” egentligen var slang för utlösning (vilket i så fall är mansfientligt på riktigt).

Annons

Den som i dag undrar vad male tears är och googlar på saken hamnar följaktligen hos slangordboken Urban Dictionary, där alla de fem förklaringar som rankats högst definierar uttrycket som sperma. (Exempel på användning: ”Igår kväll sprutade jag mina manliga tårar över hela Jennifers ansikte”.) Den lägst rankade definitionen är "när män, i synnerhet mansaktivister, gnäller över triviala saker”.

På sitt sätt säger det en del om både mäns och kvinnors komplicerade förhållande till den manliga gråten.

Första gången jag såg min pappa gråta var jag elva år gammal. Det var på en restaurang i Grekland och så vitt jag kan minnas hade jag innan dess aldrig anat att det fanns några problem i mina föräldrars relation. Nu var min spontana reaktion att fråga om de skulle skiljas.

Jag tänker att det var så vi barn på den tiden lärde oss att tolka en mans gråt: som ett varsel om katastrof, ett utlysande av undantagstillstånd. Min far är ingen avstängd machotyp, men han tillhör den generation svenska män som enligt historikern och akademiledamoten Peter Englund ”hellre ertappas med stånd än i tårar”. Och min tolkning var korrekt. Några månader senare separerade mina föräldrar.

Annons

Vi talar om en kroppslig reaktion som triggas av känslor, som är svår att kontrollera och som visar sig mitt i den del av kroppen som alltid är naken: ansiktet.

När man läser texter om maskulinitet finns det nog ingen symbol som återkommer oftare än tårarna. Mannen som inte kan eller vill gråta är en så självklar bild. Vi talar om en kroppslig reaktion som triggas av känslor, som är svår att kontrollera och som visar sig mitt i den del av kroppen som alltid är naken: ansiktet. Kanske är det det tydligaste sätt som vårt yttre röjer vad som rör sig i vårt inre. Och vad bottnar så många av den samtida manlighetens problem i om inte en bristande kontakt med insidan?

I ”Göra män”, en av de senaste årens många böcker om mansfrågor, skriver författaren Mats Söderlund om hur han skäms inför sina barn när han blir tårögd av en familjefilm. Söderlund är feminist och anser det självklart att män kan och ska gråta. Ändå kommer han på sig själv med att hejda sina tårar för att ”det ser löjligt ut” och när hans dotter frågar om han har gråtit svarar han först nej.

Annons

Jag är arton år yngre än Mats Söderlund och känner inte riktigt igen mig i hans beskrivning. Tvärtom har jag ibland haft en närmast motsatt upplevelse. Jag har befunnit mig i situationer där jag har velat gråta, känt att jag skulle må bra av det, kanske rentav tyckt att det vore pinsamt att inte göra det – och likväl inte kunnat. Snarare än att skämmas över mina tårar önskar jag att jag visste hur man släpper fram dem.

Män är sämre på att gråta än kvinnor, där är forskningen entydig. Vi gråter inte lika ofta, inte lika länge och inte lika djupt.

En nederländsk studie, där över 5 000 personer i 37 länder intervjuades, konstaterade att män i allmänhet gråter mellan sex och sjutton gånger per år, medan kvinnor gör det mellan 30 och 64 gånger. Enligt en annan studie övergår kvinnors tårar i 65 procent av fallen i hulkande, jämfört med bara sex procent för män. I ytterligare en undersökning fick brittiska män uppge hur ofta de gråter inför andra människor. Den genomsnittliga siffran blev fjorton gånger under ett helt vuxenliv. Omkring hälften av de intervjuade uppgav att de brukade skylla tårarna på att de hade fått något i ögat.

Annons

Det finns olika teorier om vad den här skillnaden beror på. Vissa forskare tror att testosteron hämmar gråt, andra att kvinnor har grundare tårkanaler. Psykologiprofessorn Ad Vingerhoets, som står bakom den nederländska studien och i The Telegraph presenteras som ”ledande tårforskare”, säger till tidningen att mycket ”kan förklaras av att kvinnor oftare ser tårdrypande filmer och läser sentimental litteratur”.

Sådana förklaringsmodeller rimmar dock dåligt med det faktum att pojkar gråter lika mycket som flickor när de är småbarn – eller med det konstaterade sambandet mellan gråtmönster och socioekonomiska förhållanden under uppväxten. (Ju rikare land, desto större är skillnaden mellan hur ofta män och kvinnor gråter.)

Joel Dannerup.
Joel Dannerup. Foto: Adam Wrafter / Svenska Dagbladet
Annons

Claes Ekenstam är docent i idéhistoria och lektor i vårdvetenskap vid Högskolan i Borås och har studerat hur mäns gråtande har beskrivits genom historien i Nord- och Västeuropa. Hans förklaring handlar inte om utformningen av tårkanaler.

– Visst kan det finnas en genetisk dimension, men att det bara skulle handla om det är struntprat. I andra kulturer än vår är det betydligt vanligare att män gråter. Och när man tittar på det historiskt finns det många perioder då män har gråtit väldigt mycket, väldigt ohämmat och väldigt starkt.

Några av den västerländska kulturens äldsta bevarade skrifter skildrar manlig gråt. I ”Illiaden” drabbas Akilles gång på gång av häftiga gråtanfall över egna och andras sorger. När vännen Patroklos dör rider han och hans mannar tillsammans gråtande runt liket: ”Våt av tårar blev sanden, och våt blev krigarnas rustning.”

Medeltiden var en särskilt gråtrik period, då det sörjdes vilt och högljutt inom alla samhällsklasser. Peter Englund beskriver i ”Förflutenhetens landskap” hur den franske krigarkungen Karl den store då han finner en släkting stupad på slagfältet ”skakar, omfamnar kroppen, dånar och faller ned på liket, kvicknar till en smula, sliter sitt hår, river i sina kläder och snyftar hejdlöst: ’Jag vill inte leva längre’.” Den medföljande armén på 100 000 män blir alla tagna och ”det är inte en som inte gråter våldsamt”.

Annons

Många djur fäller visserligen tårar, men då mest som en sorts smörjmedel. Människan är ensam om att använda gråt för att uttrycka känslor.

Tårar sågs som bevis på moral, lojalitet och ärligt uppsåt, och inte sällan som något specifikt manligt. Den som inte kunde gråta betraktades som sinnessjuk. En persons själva mänsklighet ansågs ligga i förmågan att gråta – en idé som naturvetenskapen senare på sätt och vis har bekräftat. Många djur fäller visserligen tårar, men då mest som en sorts smörjmedel. Människan är ensam om att använda gråt för att uttrycka känslor.

Under upplysningen fanns det inget som ansågs finare inom aristokratin än att vara sensibel. David Hume och Adam Smith slog fast att moralen inte kom ur förnuftet, utan ur känslan. ”Vad som är slående i 1700-talets känslospråk är tårarnas mängd. De fälls överallt, blandas och beskrivs som delad njutning”, skriver idéhistorikern Karin Johannisson i boken ”Melankoliska rum”.

Skalden och riksmarskalken Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok ger en talande inblick i tidens gråtkultur. När han som tjugoåring ska göra en utlandsresa och tar farväl gråter hela grannskapet, inklusive hans far och tonåriga bröder. Själv fäller han tårar så fort han skiljs från sin vän och mentor Olof Bergklint, varje gång han skriver brev till denne och ibland bara han kommer att tänka på mannen ifråga. När Bergklint skänker honom ett par dikter blir Oxenstierna så tagen att han ägnar en hel kväll åt att bara gråta.

Annons

Tårarna hade kommit att ses som ett uttryck för kärlek och uppskattning. De förde människor samman. Oavsett om det gällde romanser eller vänskap så togs ens gråt som intäkt för att man menade allvar med en relation.

– Till och med Rousseau och Diderot gråter medan de skriver brev till varandra. De talar om att de gör det, och när det upphör blir den andre upprörd och undrar ”tycker du inte om mig längre?”. Och det är stora filosofer som vi senare snarare har förknippat med rationalitet, säger Claes Ekenstam.

Enligt historikern Anne Vincent-Buffault kulminerade denna kollektiva snyftfest i och med franska revolutionen – där varenda avgörande händelse ackompanjerades av gråt från antingen kung, drottning, soldater eller aristokrater. I Sverige förklarade författaren Johan Henric Kellgren med en tidstypisk formulering att han grät ”som ett barn – som en Man” när han nåddes av nyheterna från Paris.

Men med 1800-talet kom industrialisering, individualism, demokratisering och viktoriansk prydhet. Samhället, produktionen och medborgaren skulle rationaliseras. Immanuel Kant predikade att den moderna människan måste bortse från sina känslor och drifter.

Annons

I Sverige förklarade författaren Johan Henric Kellgren med en tidstypisk formulering att han grät ”som ett barn – som en Man” när han nåddes av nyheterna från Paris.

Här uppstod vad man kallar den moderna manliga stereotypen, ett ideal som snävade in vad manlighet kunde vara och som anses prägla västerländska män än i dag. Den industriella erans man skulle likna en maskin mer än en människa, vara hård och arbeta hårt, agera måttfullt och behärskat. Genom boxning, brottning och gymnastik manades han att härda sin kropp. Herrmodet blev mindre färgstarkt och mer uniformt. Från medicinskt håll initierades kampanjer mot onani.

Och när skillnaderna mellan könen framhävdes mer och mer blev kvinnan allt det mannen inte var: känslig, klen, omhändertagande och med hemmet, inte offentligheten, som sin arena. ”När 1800-talets populärroman vände sig till ’sömmerskor och modister’ var syftet att framkalla just de söta tårar av identifikation som eliterna ditintills förbehållit sig själva. Men nu var tårarna degenererade”, skriver Karin Johannisson.

Annons

Gråten hade feminiserats och förknippades därmed med helt nya värden. Istället för sedlighet och mänsklighet: svaghet. Istället för ärlighet: falskhet och tillgjordhet. För däri ligger ju gråtens paradox – samtidigt som den kan vara ett uttryck för våra djupaste känslor har den också en performativt inslag och kan lika gärna utnyttjas för manipulation och teater.

Binyam Haile och Aurelia Le Huche.
Binyam Haile och Aurelia Le Huche. Foto: Adam Wrafter / Svenska Dagbladet

På en scen i Kärrtorp står Binyam Haile barfota och med ögonen slutna. Han mumlar snabbt:

– Att ge efter för latheten är lika med misslyckande, förfall och döden för all självrespekt. Du behöver inga förebilder längre. Du är…

När han tystnar är det svårt att avgöra om han spelar eller har glömt pjästexten.

– Det är jättebra att du blundar, att du tar dig inåt, säger regissören Aurelia Le Huche.

Annons

Fyra kuber i trä står utplacerade i de tejpade kvadratmönster som täcker scengolvet. Binyam Haile ställer sig på en av kuberna, vänder sig med ryggen mot oss och viskar något ohörbart. Sedan höjer han rösten.

– Sluta snacka så jävla mycket skit! Gå ut och gör nånting istället! Lös problemet!

Hur många manliga kompisrelationer har jag egentligen där det är okej att man tar ett glas vin och gråter över något och den andre säger ”gråt bara, det är ett styrkebesked”?

Det är förmiddag i Turteaterns lokaler och Unga Tur repeterar ”Boys don’t cry”, en föreställning om pojkars svårigheter att bejaka och kommunicera sina känslor. Pjäsen ska bland annat spelas för högstadie- och gymnasieelever, och tillsammans med organisationen MÄN har teatergruppen tagit fram ett pedagogiskt material som lärare kan använda för att diskutera vidare i klassrummet.

I den aktuella scenen spelar Binyam Haile – som tillsammans med Joel Dannerup utgör hela ensemblen – en kille som försöker vara stark och vuxen i skuggan av en frånvarande pappa. Det är åtminstone tanken nu, pjäsen utvecklas fortfarande. Man arbetar med devising, en metod för kollektivt skapande där manuset omarbetas löpande i ett samarbete mellan regissör och skådespelare.

Annons

För Binyam Haile innebär det att han också väver in egna erfarenheter i pjäsen – en upplevelse som tvingat honom att granska sig själv.

– Jag har insett att jag kanske inte hade så mycket distans till de här manliga stereotyperna som jag trodde. Att jag ibland missriktar min frustration och tänker att jag vill slå någon istället för att våga vara sårbar. Och hur många manliga kompisrelationer har jag egentligen där det är okej att man tar ett glas vin och gråter över något och den andre säger ”gråt bara, det är ett styrkebesked”?

För att få underlag till manuset har Aurelia Le Huche intervjuat unga killar från bland annat Fryshusets fotbollslag och Kärrtorps gymnasium. En sak hon tyckt sig se hos många är en sorts glapp hos mellan vad de känner och vad känslorna resulterar i.

– När jag frågade ”vad gör du när du är ledsen?” var det flera som svarade ungefär ”då slår jag sönder mitt tangentbord”. Det är något som haltar lite där och som jag tror påverkar kommunikationen med andra människor. Av alla som hör av sig till Bris är det bara femton till tjugo procent som är pojkar. Det är inte självklart för dem att de behöver prata om saker på samma sätt som det är för flickor.

Annons
Foto: Adam Wrafter / Svenska Dagbladet

Jag frågar Binyam Haile när han senast grät.

– Det var ett extremt dilemma där jag kände att jag inte hade kontroll över situationen. Jag var sur, ledsen och frustrerad. Till slut bröt jag ihop, det var så intensivt att jag inte ens hann reflektera över att det var förödmjukande. Det var bara en lättnad. För mig är tårar ett tecken på att man ger upp och accepterar att man är maktlös.

Det känns som en bekant bild av manlig gråt: det okontrollerade flödet som inte nödvändigtvis kommer när man är som ledsnast, utan när kroppen inte längre kan bära det.

Det känns som en bekant bild av manlig gråt: det okontrollerade flödet som inte nödvändigtvis kommer när man är som ledsnast, utan när kroppen inte längre kan bära det. Istället för att vara en naturlig impuls i ögonblick av sorg exploderar det, antingen i stunder av extrem desperation och upplevd kontrollförlust eller vid tillfällen då gråt är sanktionerat (läs: när någon föds eller dör).

Annons

I Henrik Bromanders roman ”Vän av ordning” lever den ensamme Joel ut all sin frustration genom att hetsa mot invandrare och muslimer på nätet. Men när hans mammas katt måste avlivas blir det för mycket och han gråter för första gången på sju år: ”Sju år utan tårar är en lång tid. Det finns mycket att ta igen.”

Flera av killarna som Aurelia Le Huche intervjuade beskrev att de inte klarade av att gråta, att det tog stopp och att gråten ”fastnade i halsen”. Claes Ekenstam, som arbetar som samtals- och kroppspsykoterapeut vid sidan av forskningen, har mött många klienter som söker hjälp för att de inte kan gråta.

– Det kan bero på medvetna och omedvetna föreställningar i stil med ”boys don’t cry” eller ”om jag visar svaghet så rasar allt”. Men det handlar också om rent fysiska blockeringar som man har lagt till med någon gång för att hindra gråten, som spänningar i strupen eller käken. Ofta har det med andningen att göra. Då jobbar vi för att öppna upp för de känslouttrycken. Det tar lång tid, men det går, säger han.

Annons

Vänta, kanske du som läser tänker nu, varför lägga massor av dyra terapitimmar på att försöka lära sig lipa? Är det verkligen så viktigt?

Forskningen har ett svar till dig: Ja, det är det.

Gråt hör fysiologiskt sett till det parasympatiska nervsystemet, som ser till att kroppen får vila. Amerikanska biokemister har visat att tårvätska innehåller dels endorfiner som ger välbefinnande och lindrar smärta – ungefär samma typ som utsöndras när vi tränar, skrattar eller har sex – dels stresshormoner, som man tror att kroppen ”städar ut” när vi gråter.

Personer med magsår och andra stressrelaterade sjukdomar gråter mer sällan än genomsnittet. I studier uppger en övervägande majoritet av alla deltagare att de mår bättre efter att de har gråtit, och när det gäller män har man rentav påvisat en korrelation mellan psykiskt välmående och gråt.

Gråter du väldigt grunt eller inte alls så kan du inte heller skratta på det där djupa, befriande och härliga sättet.

– Alla känslomässiga uttryck fyller en funktion, det finns skäl till att evolutionen har försett oss med dem. Gråtens funktion är att ge uttryck för sorg och förlust. Men känslor har dessutom en polär tendens, de är ihopkopplade med varandra. Det betyder att om man blockerar en så blir det mindre även av en annan. Gråter du väldigt grunt eller inte alls så kan du inte heller skratta på det där djupa, befriande och härliga sättet, säger Claes Ekenstam.

Annons

Att vi män kan gråta är också en angelägenhet för fler än oss själva. Jag tänker på ett citat av författaren Margaret Atwood: ”Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män ska döda dem.” Det är träffande för att det både illustrerar vilket ofattbart högt pris kvinnor får betala för mäns sätt att agera ut sina känslor – och att detta agerande ofta beror på osäkerhet och oförmåga, inte på att män är empatistörda eller tycker att de har rätt att utsätta kvinnor för vad som helst.

– Titta på våldsbrottsstatistiken, missbruksstatistiken och självmordsstatistiken. Män är överrepresenterade i allihop. Om du alltid ska vara stark och handlingskraftig, inte får älta, inte får gråta, hur ska då negativa känslor kunna komma ut? Där är våld ett naturligare uttryck för många män, det de tar till för att de inte vet något annat. Om de fick verktyg för att hantera sina känslor så tror jag att det skulle synas stor skillnad också i statistiken, säger Aurelia Le Huche.

Foto: Adam Wrafter / Svenska Dagbladet
Annons

Fast vänta lite. Det kanske är på sin plats med en reservation. Jag skrev nyss att forskning visar att de flesta av oss mår bättre när vi gråtit. En mer precis beskrivning vore att vi mår bättre – om andra visar förståelse när vi gör det. Den som gråter öppet men inte möts av stöd och uppmuntran mår inte alls lika bra efteråt.

Detta öppnar onekligen för frågor. Både antifeministernas och feministernas male tears-hån bygger ju någonstans på idén att det är genant för en man att gråta. Är problemet att vi män stympar oss känslomässigt för att vi felaktigt tror att det förväntas – eller kan sanningen vara att omgivningen faktiskt inte vill se oss snörvla och hulka?

– Det är klart att det är enkelt för oss vuxna som gör en pjäs att säga att man ska våga gråta inför andra, men egentligen vet jag inte om man kan kräva det av tonårskillar. En man som gråter befinner sig alltid i riskzonen att bli förödmjukad, han bryter ju helt med myten om mannen som tycker att ingenting är för tungt att bära, säger Binyam Haile.

Annons

Den moderna manliga stereotypen var en produkt av industrialiseringen. I dag lever vi i ett postindustriellt samhälle och man kan tycka att det borde finnas plats för ett nytt, mer tårögt mansideal.

En populär samtidsanalys är att det finns en känslo- och sårbarhetskult, med reality-tv som frossar i det privata och kändisar som gråter ut om sina brister offentligt. Men man kan lika gärna påstå att vi lever enligt samma normer som under industrialismen – individualism, produktivitet, självbehärskning och styrka. Historikern Peter Stearns, som studerat känslornas historia, har rentav hävdat att vi i dag har en mer avvisande och kontrollerande attityd till vårt känsloliv än under den viktorianska eran.

Jag kan tycka att de ideal som vi förknippar med industrialismens manlighet i dag präglar hela samhället.

– Jag tror att acceptansen för manlig gråt har ökat, i varje fall vissa delar av västvärlden. Ni journalister kan fråga ”när grät du senast?” ungefär som man frågar ”vilken bok har du på nattduksbordet?”. Men på djupet finns det starka tabun mot okontrollerad, stark känsloutlevelse, och på många områden ser vi mer och mer självkontroll. Vi har aldrig ätit mer psykofarmaka och adhd-läkemedel. Terapin blir allt mer kognitivt inriktad. Man ska vara effektiv och jobba hårt och ha höga krav på sig själv att vara lyckad. Jag kan tycka att de ideal som vi förknippar med industrialismens manlighet i dag präglar hela samhället, säger Claes Ekenstam.

Annons

Här börjar vi emellertid närma oss frågor som går bortom manligt och kvinnligt. En man kan kanske inte gråta okontrollerat med värdigheten i behåll, men det kan inte en kvinna heller. Otyglat hulkande av desperation eller självömkan kommer nog aldrig att anses lika vackert som behärskade droppar av rörelse.

Så länge det gäller stillsamma tårar tyder allting faktiskt på att män har mer att vinna på att gråta offentligt än vad kvinnor har. I en amerikansk studie undersöktes hur människor reagerar när någon gråter. Försökspersonerna hade som väntat en mer positiv uppfattning om fuktiga ögon än om hejdlöst snyftande – men de var även mer negativt inställda till gråtande kvinnor än till gråtande män.

Det är inte svårt att hitta exempel som bekräftar den bilden. När en tår kanade ner för Barack Obamas kind efter valsegern 2012 blev han hyllad som genuin och human. När Åsa Romsons röst stockades under en presskonferens om asylpolitiken sågs det däremot främst som pinsamt och oprofessionellt. Lena Adelsohn Liljeroth har berättat att hon tränade så hårt på självbehärskning under sina år som kulturminister att hon numera har svårt att gråta överhuvudtaget.

Annons

Något oväntat händer under dagarna då jag arbetar med den här texten. Med ens tycker jag mig se manlig gråt överallt. Björn Skifs ögon blir blanka när han hyllas av sina artistkollegor i ”Allsång på Skansen”, Mattias Hargin berättar om hur han grät mellan slalomåken i VM-backen, vid finalen i Wimbledon snyftar både förloraren Marin Cilic och vinnaren Roger Federer, och prins Daniel kan inte hålla tillbaka tårarna när han talar om sin fru i en intervju med SVT.

Expressens artikel om prinsens gråt dyker upp av en slump i mitt Facebookflöde. När jag klickar vidare ser jag att 7 200 personer har tryckt på symbolen som betyder gilla, 1 700 på älska och en (1!) på arg.

Kommentarerna – de är hundratals – är alla skrivna av kvinnor och klingar välbekant för en som just läst på om gråtens historia. ”Inget fel i det Daniel bara ett bevis att du verkligen är mänsklig” anser Chatarina. ”En riktig man” skriver Kerstin. Åsa kommenterar att ”det Daniel och Victoria har tillsammans känns väldigt genuint” medan Maria tror att gråten ”vittnar om en sann äkta kärlek”.

Fast nej, nu är jag orättvis. Ett fåtal män har faktiskt också kommenterat. Som Björn som kommer med uppmaningen ”Skärp dig!!!”, John som tycker ”VILKEN TÖNT” och Janne som skriver ”Pajasprinsen”.

Binyam Haile.

Foto: Adam WrafterBild 1 av 5

Joel Dannerup.

Foto: Adam Wrafter / Svenska DagbladetBild 2 av 5

Binyam Haile och Aurelia Le Huche.

Foto: Adam Wrafter / Svenska DagbladetBild 3 av 5
Foto: Adam Wrafter / Svenska DagbladetBild 4 av 5
Foto: Adam Wrafter / Svenska DagbladetBild 5 av 5