Annons

Daniel Schatz:Varför hyllas kommunismens medlöpare?

C-H Hermansson blev 98 år.
C-H Hermansson blev 98 år. Foto: JANERIK HENRIKSSON/ TT
Under strecket
Publicerad

"Ni skickas dit fåglarna inte kan nå", sa den ryske officeren till
farmor och farfar när de deporterades till Josef Stalins Gulagläger på flykt undan Förintelsen i Polen. De blev offer för den auktoritära ledare som C-H Hermansson, Vänsterpartiets nyligen avlidne partiordförande, betecknade som "hela den mänskliga historiens främsta personligheter".

Partiledaren som vigt sitt liv åt att i Sverige införa den kommunism som krävt miljoner människoliv, blir nu ihågkommen som en stor förnyare av såväl Vänsterpartiets ledning som på socialdemokratiska ledarsidor.

Jonas Sjöstedt (V) menar att Hermansson moderniserade partiet, ”bröt det politiska beroendet av Sovjetunionen och började kritisera inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter i socialistiska länder” (V 27/7). Han hävdar att “kritiken mot övergrepp i socialismens namn” utgör den tidigare partiordförandens arv (AB 27/7).

Aftonbladets ledarsida instämmer i hyllningskören. Hermanssons “lyssnande ledarskap” och “öppenhet mot nya politiska rörelser” lovordas. ”Före hans tid hade partiet, som då hette Sveriges kommunistiska parti, gått i Sovjetunionens ledband. CH Hermansson tog i stället avstånd och inledde förnyelsen, samma sak hände i andra västeuropeiska länder där eurokommunism blev ett begrepp”, får vi veta (AB 28/7).

Annons
Annons

Verkligheten ser annorlunda ut. Att minnas C-H Hermansson är också att minnas att han försvarade den ideologi och det samhällssystem som innebar slavarbetsläger, förtryck och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Han ansluter sig till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) 1941, en sektion i Komintern, den kommunistiska internationalen som lyder under Sovjetunionen. Den unge och talföre Hermansson avancerar snabbt. Han anställs på partiets tidning Ny Dag, vars politiska linje bestäms av Moskva och som under andra världskriget relativiserar nazisternas ockupation av såväl Norge som Danmark.

I en tid då den fria pressen i Västeuropa liksom dissidenter vittnar om systematiska MR-kränkningar i Östeuropa, tar SKP ställning för nästintill varje brott som makthavarna i Kreml begår.

Partiets centralkommitté gratulerar Stalin på 60-årsdagen som ”segraren över kapitalismen och över förrädarna och kapitulanterna, socialismens kloke byggmästare, världsproletariatets största nutida ledargestalt och vägvisaren till arbetarklassens seger i världsomfattning” (Ny Dag 21/12-39). På 70-årsdagen är Hermansson med och hyllar den man för vilken nackskottet var den naturliga metoden att bekämpa motståndare som ”fredssakens störste företrädare" (Ny Dag 21/12-49).

När Gulagarkipelagens fader avlider 1953 menar Hermansson vid en minneshögtid i Stockholms Medborgahus att "Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk, utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främste lärare” (9/3-53).

Annons
Annons

Efter avstaliniseringsprocessen hade anbefallts från Kreml 1956 svänger även Hermansson, inte minst efter tillträdet som partiordförande 1964. Under samma tid upprättas Berlinmuren 1961 vilket Ny Dags läsare aldrig får veta. Att han under denna tidsperiod skulle ha brutit med Sovjetkommunismen är en sanning med modifikation.

Protesten mot Sovjets inmarsch i Dubčeks och Svobodas Tjeckoslovakien 1968, som framhålls som ett föredöme av Sjöstedt, bör ses i ett sammanhang av svenskt valår med risk för socialdemokratisk parlamentarisk majoritet och en bred folklig opposition mot stridsvagnarna på Prags gator. Markeringen mot Sovjetunionen var i praktiken nödvändig för att hålla kvar kommunisterna i riksdagen.

Efter valet återgår vänsterprasslet med diktaturerna. Partimedlemmarna skickas till partiskolor i Honeckers Östtyskland medan enpartistater som Castros Kuba lyfts fram som politiska förebilder.

Rysslandskännaren Staffan Skott (2000) framhåller att VPK så sent som vid 1978 års partikongress beslutar att ”utöka vårt redan goda samarbete” med kommuniststaterna. 1981 års kongress röstar ner ett förslag om att bryta Öststatsförbindelserna efter att partistyrelsen förnekat att de ”socialistiska länderna” kan karaktäriseras som partidiktaturer. Längre än så hade Hermanssons uppgörelse med stalinismen inte gått.

Vänsterpartiet tog inte bort kommunisterna från sitt partinamn förrän 1990. Då hade Berlinmuren redan fallit. Partiledaren Lars Werner, som efterträdde Hermansson 1975, hade täta kontakter med Östtysklands ambassad i Stockholm. De kamratliga utbytena uppges, enligt SVT:s Uppdrag Granskning (2004), ha varat i timmar och inkluderat förtroliga samtal i bastun med DDR:s siste ambassadör i Sverige Erich Wetzl.

Werner svarade i en intervju 1990 på frågan om ordet "kommunism" blivit så befläckat att det inte gick att använda i Sverige: ”Nej, vi har inget att be om ursäkt för. Jag har ingenting jag behöver skämmas för när det gäller vårt parti” (EXP 13/1-13).

Att Sjöstedt och Aftonbladets ledarsida lyfter fram Hermansson som en reformist och påskyndare av de mänskliga rättigheterna visar på en svårighet att skilja demokrati från diktatur.

Om dagens demokratiska vänster vill dra lärdom av Hermanssons livsgärning är en god början ett erkännande av att historien är mer komplicerad än vad de glorifierade hjälteporträtten framhåller. Det är de skyldiga kommunismens offer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons