Annons

Andres Lokko:Varför lyssna på musik när man kan läsa om den?

Vi lever i en guldålder när det gäller djuplodande text om musik – men inte alla lyckas med sina böcker. Debbie Harrys bidrag till rockjournalistiken hade mått bra av att av sig solglasögonen.

Under strecket
Publicerad

Har du också noterat att jag på sistone har skrivit oproportionerligt mycket om rockjournalistik?

Och att det kanske framstår som om jag hellre läser om musik än lyssnar på den?

Det förstnämnda är alldeles sant. På sätt och vis är även det sistnämnda sant (jag har ju aldrig riktigt förstått kolleger som lever i villfarelsen att musik skulle vara mer intressant än musikjournalistik).

Annons

Skälen till det är att vi genomgår en aldrig tidigare skådad guldålder för både teoretisk musikjournalistik i bokform och en lavinartad utgivning av artistbiografier.

Det är några av de mest tilltalande bieffekterna av den fysiska skivans bortgång och också bristen på moderna internationella poptidskrifter. Det finns förstås ett gäng utmärkta nätpublikationer men de flesta av dem tampas fortfarande med sin ekonomiska överlevnad och de papperstidskrifter som fortsätter ges ut som om ingenting har hänt behandlar uteslutande The Who, Led Zeppelin och Judy Collins och riktar sig till vinylsamlande tanter och nostalgiska farbröder.

Eller så handlar de om ”musikbranschen” och det gör ju ingen genuint musikintresserad människa glad.

Två biografier som ges ut just den är veckan speglar båda sidorna av den uppkomna situationen.

Debbie Harry.
Debbie Harry. Foto: David Levene/TT

Den ena faller – aningen oavsiktligt – rakt ner i nostalgiindustrin, den andra har ingen aning om varför den ens existerar.

Debbie Harrys ”Face it” – på förhand omtalad som den definitiva och utlämnande självbiografin – är egentligen en oändlig intervju med subjektet (av den brittiska journalisten – och underskattade trubaduren – Sylvie Simmons); den muntliga berättelsen om den 74-åriga Harrys liv.

Musiken hon skrev och framförde med Blondie kräver ingen om- eller uppvärdering; den står ju redan dokumenterat jämsides – eller strax ovanför – vad och vem du än vill framhålla som pophistoriens viktigaste.

”Face it” av Debbie Harry.
”Face it” av Debbie Harry.

Men i ”Face it” vill Harry nästan mekaniskt och utmejslat repeterat framstå som New York-coolt distanserad med resultatet att den hela tiden håller läsaren på en armlängds avstånd. Ingenstans tar den av sig solglasögonen. Det är rollfiguren Debbie Harry som framför rollfiguren Debbie Harrys svalt axelryckande version av händelser ur den riktiga Debbie Harrys liv.

Anekdoterna är i och för sig mestadels fantastiska, hela hennes liv är ganska makalöst, sorgligt och bitvis en smula chockerande.

Vid en ytlig anblick uppfyller ”Face it” alla krav och kriterier men när jag kommer ut på andra sidan är jag märkligt oberörd. Som om jag bara har läst ett oändligt tjock specialnummer av, säg, Mojo eller Uncut om Debbie Harry.

Författaren och New Statesman-skribenten Adelle Stripes tunna pamflett ”Sweating tears with The Fat White Family” – med småmakabert vackra illustrationer av konstnären Lisa Cradduck – är den diametrala motsatsen till ”Face it”.

”Sweating tears with The Fat White Family”
”Sweating tears with The Fat White Family”

På blott trettio sidor intervjuar hon de två huvudsakliga kompositörerna i den dysfunktionella brittiska rockorkestern The Fat White Family, Saul Adamczewski och Lias Saoudi. Hon möter dem var för sig eftersom de (givetvis) knappt går att ha i samma rum utan att de börjar slåss.

Debbie Harry berättar med en lätt och överraskande nonchalans hur ”härligt det var med heroin” i några rockromantiska passager i ”Face it”, The Fat White Family har ingen kännedom om hur man ens skulle överleva dagen utan knark eller alkohol.

”Sweating tears” befinner sig mitt i nuet, framtiden är inte skriven och det finns ännu inget att ens försöka retuschera.

När jag var femton älskade jag Pete Doherty”, säger Saul Adamczewski. ”Han var den coolaste, min förebild. Så på ett tragiskt vis har väl mina drömmar gått i uppfyllelse”.

Två vrak: Saul Adamczewski och Lias Saoudi.
Två vrak: Saul Adamczewski och Lias Saoudi. Foto: Richard Isaac/TT

De två missbrukande vraken i ”Sweating tears” rinner på varje sida bokstavligen ner på golvet som kvicksilver från cigaretthålsmönstrade plyschsoffor.

Det förklarar också med fascinerande tydlighet varför The Fat White Familys musik låter som den gör.

Något som nästan undantagslöst förblir en sanning är hur alla former av popdokumentation förstärks av att utspela sig ett absolut nu. Då blir det nästan omöjligt att omgärda den med noggrann ståltråd för att odla sitt eftermäle.

När den retroaktivt ska plockas isär för att monteras ihop på ett nytt sätt av den åldrande artisten själv så förlorar den så lätt, så ofta, sin ursprungliga själ.

Annons
Annons

Debbie Harry.

Foto: David Levene/TT Bild 1 av 4

”Face it” av Debbie Harry.

Bild 2 av 4

”Sweating tears with The Fat White Family”

Bild 3 av 4

Två vrak: Saul Adamczewski och Lias Saoudi.

Foto: Richard Isaac/TT Bild 4 av 4
Annons
Annons
Annons