Annons

”Varför nekas EU-medborgarna vård?”

En orättvisa i hemlandet reproduceras och förstärks i andra länder dit EU-medborgare reser, skriver debattörerna.
En orättvisa i hemlandet reproduceras och förstärks i andra länder dit EU-medborgare reser, skriver debattörerna. Foto: Maja Suslin/TT

Sverige är skyldigt att stå upp för den allmänna rätten till vård, för alla som vistas i vårt land. Det skriver företrädare för Amnesty International Sverige, Läkare i Världen och Vårdförbundet.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | RÄTTEN TILL VÅRD

I dag är det den internationella dagen för rätten till heltäckande sjukförsäkring, utropad av FN. Inga problem i Sverige, eller hur? Har har vi det bra, här är alla täckta av sjukförsäkring, oavsett anställning, inkomst och boendeort.

Nja. Det beror på vad vi menar med ”alla”. I dag anordnar Amnesty och Läkare i Världen ett seminarium i riksdagen där vi ställer just den frågan. Har ”alla” i Sverige verkligen tillgång till vård?

År 2006 besökte FN:s dåvarande rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, Sverige. Han skrev i sin rapport att även om standarden för hälso- och sjukvård i Sverige generellt måste anses vara god är det en källa till stor oro att vissa grupper faller helt utanför sjukförsäkringsskyddet. Han påpekade att asylsökande och papperslösa inte hade rätt till sjukvård, och att Sverige därför bryter mot sina folkrättsliga förpliktelser att göra sjukvård tillgänglig för alla som är i landet, oavsett medborgarskap och juridisk status. Paul Hunt skrev att ”rätten till hälsa ska åtnjutas av alla utan diskriminering. Det är särskilt viktigt för utsatta individer och grupper. Asylsökande och papperslösa är bland de mest utsatta i Sverige. De är precis den sortens missgynnad grupp som internationell människorätt är till för att skydda.”

Annons
Annons

År 2013 antog så Sverige lagen om rätt till viss sjukvård för ”personer som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd”, alltså de som i folkmun brukar kallas för papperslösa. En rättighetsbaserad lagstiftning som svarar på en stor del av den kritik Paul Hunt framförde. Det är utmärkt. I den praktiska tillämpningen finns problem, vilket många vårdgivare och organisationer vittnat om, men att rätten till vård är så central för mänskligt liv och mänsklig värdighet att den inte kan villkoras av legal status är nu fastslaget.

Problemet är bara att det fortfarande finns de som faller utanför. Den grupp som kallas utsatta EU-medborgare – mycket marginaliserade och fattiga rumänska eller bulgariska medborgare, oftast romer, som lever i utanförskap under längre tid i Sverige – har de facto ingen tillgång till sjukvård i de flesta regioner i Sverige. Paul Hunts kritik 2007 om asylsökande och papperslösa kan i dag tillämpas direkt på dem.

Hur kan det ha blivit så? Om vi nu har en rättighetsbaserad lagstiftning om rätt till vård, varför omfattas inte alla? Jo, för att de här människorna faller utanför alla kategorier. De är inte papperslösa – för de är EU-medborgare, som får vara här tack vare den fria rörligheten. EU-medborgares rätt till vård här ska tillgodoses genom att de visar upp det europeiska sjukförsäkringskortet. Men just de här människorna saknar nästan alltid EU-kortet. Och det är för att Rumänien och Bulgarien inte har en heltäckande sjukförsäkring. Människor utan anställning och inkomst har inget sjukförsäkringsskydd om de inte själva betalar in varje månad, vilket den som saknar mat för dagen och försörjer sig genom att tigga knappast har möjlighet att prioritera.

Annons
Annons

Så här var det ju inte tänkt. EU-samarbetet bygger på fiktionen att det är ungefär likadant överallt inom unionen, och då kan EU-medborgare ta med sig sina rättigheter de har hemma till andra länder. Men verkligheten ser helt annorlunda ut. En orättvisa i hemlandet reproduceras och förstärks i andra länder dit EU-medborgare reser. Konsekvensen blir att fattiga EU-medborgare förväntas betala hela beloppet för vård i Sverige, eller att de nekas vård här helt och hållet.

Amnesty och Läkare i Världen får vittnesmål från kvinnor som fått räkningar på 6 000 kronor efter ett besök på gynakuten. Vi har hört om kvinnor som efter ett stort antal aborter nekas att sätta in en kopparspiral. Vi hör om personer som blir avvisade i kassan på akuten för att de å ena sidan inte har EU-kortet och å andra sidan inte kan ses som papperslösa för att de har en rumänsk legitimation. Vi hör förtvivlade representanter för hjälporganisationer säga att enda anledningen till att inte människor i den här gruppen dör eller får men för livet är att det finns frivilliga läkare och organisationer som tar emot dem utanför det officiella systemet.

Så här kan det inte fortgå. Sverige är skyldigt att stå upp för den allmänna rätten till vård, för alla som vistas i vårt land. Sverige kan inte fortsätta att förstärka den diskriminering och de kränkningar som människor lever med i andra länder. EU:s fria rörlighet är ett teoretiskt bygge som inte är anpassat för alla människor av kött och blod som lever inom unionen. Men där EU-rätten brister träder de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter in. EU-rätten sätter inte folkrätten ur spel. Tvärtom. För, med en parafras på Paul Hunt: utsatta EU-medborgare är precis den sortens missgynnad grupp som internationell människorätt är till för att skydda.

Annons
Annons

Stadskontoret påpekade 2016 i en utvärdering av 2013 års lag att oklarheten om huruvida EU-medborgare ska omfattas av rätten till vård för papperslösa eller inte är orimlig. Samma år fick Sverige kritik från både FN-kommittén om mänskliga rättigheter som FN:s kommitté om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter för att utsatta romer från andra EU-länder systematiskt utesluts ur rättighetsskyddet här. Amnesty har upprepade gånger försökt få regeringen att svara på vad de avser att göra med denna mycket allvarliga kritik. Vi har försökt få socialministern eller hennes representanter att förklara vad de tänker att göra i vårdfrågan. Tystnaden vi mött är monumental.

Fokus för FN-dagen om rätt till sjukförsäkring riktas främst mot utvecklingsländer. Men vi vill påminna om att vi knappast är i hamn i Sverige heller. Inte förrän alla människor här omfattas av skyddet lever Sverige upp till sina folkrättsliga skyldigheter. I dag lyfter Amnesty och Läkare i Världen detta i Sveriges riksdag. Därefter förväntar vi oss att regeringen äntligen tar bladet från munnen och åtgärdar situationen omedelbart.

Anna Lindenfors
generalsekreterare, Amnesty International Sverige
Johanna Westeson
sakkunnig i diskrimineringsfrågor, Amnesty International Sverige
Eliot Wieslander
generalsekreterare, Läkare i Världen
Ann Johansson
vice ordförande, Vårdförbundet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons