Annons
Krönika

Karin Thunberg:Varför säger vi inte till våra vänner att vi älskar dem?

Inte tror jag på något heligt systerskap. Vänskap är lika komplicerad som alla andra kärleksrelationer. Men när ens bästis är död, då behöver man en plats att gå till för den sorg som saknar både ord och utrymme.

Under strecket
Publicerad
Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1
Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Du har en plats nu; det var du som lärde mig att det är viktigt. Den dag allt är över ska det finnas en sten med vårt namn – och årtalen som berättar om vår stund på jorden. Inte för att sorgen går att koncentrera till en kyrkogård men dit kan man gå för att prata och minnas, gråta eller dricka en kopp kaffe. Allt det där man en gång gjorde tillsammans. När döden krossar vardagen är det i vanlighetssituationerna som förlusten blir mest påtaglig. Sorgen som ett hugg i magen; ja visst ja ...

Det tog två månader efter din död innan jag ens kunde köpa de där kardemummabullarna som du älskade mest. In i de sista morfindimmorna.

Nu sitter jag på den lilla gräsplätt som är blivit din. Du är hemma, jag lovar. En gång var det här vi bredde ut våra filtar och pratade oss igenom lediga eftermiddagar. Läste böcker och jagade barn. Skrattade. Tätt intill kyrkan fanns ditt sommarvardagsrum – och tidigt bestämde du att just här skulle din gravsten också finnas. Döden var så lätt att tala om medan vi fortfarande var mitt i livet, när det gick att avhandla hädanfärden som en weekendresa till Barcelona.

Annons
Annons

Varför stannar vi inte upp och talar om för våra vänner vad de betyder för oss? Snälla, gör det nästa gång ni träffas.

Inte sorglig ett smack. Sån förblev du, i ärlighetens namn. Osentimental. Med förmågan att skruva tillvaron det snäpp som krävs för att vi ska få perspektiv – också på oss själva.

Mot slutet ritade du en karta för att förklara att det var till vänster om kyrkogången du ville ligga.  Där var döden.  Det blev så, kan jag berätta. Kanske lite högre upp än ditt kryss på kartan men jag tror du får mer sol så. Dessutom – det tror jag du uppskattar – har du en kvinna bakom ryggen. Och runt er verkar det finns hur många Bajen-fans som helst. Flaggorna vajar runt deras gravstenar. Säkert kan ni tala fotboll när ingen hör.

Jag har tänkt så mycket på vänskap denna kalla, långa vinter. Uppmanat alla som fortfarande har sin bästis i livet att glädjas åt det. Värna relationen. Varför säger vi bara till barn och partners att vi älskar dem. Varför stannar vi inte upp och talar om för våra vänner vad de betyder för oss.

Snälla, gör det nästa gång ni träffas.

Sen står man där ensam med hängande armar framför en gravsten.

Därmed inte sagt att vänskap är fri från tjafs eller kriser, svek eller konflikter. Att ta vänskap på allvar betyder att stå pall när det blåser. Uthärda att vänner kan göra slut och försvinna ur ens liv, tillfälligt eller för gott. Och då, ja då återstår den svidande ensamheten.

När kärleksrelationer går i stå eller kras finns professionell hjälp att tillgå.  När vänskapsband brister finns ingenting. Var hittar man terapeuterna som är specialiserade på vänner i nöd? Det borde vara ett strålande framtidsyrke med tanke på hur våra liv ser ut. Inte minst i ensamhushållens storstäder där vänner allt oftare får ersätta familjer.

Du och jag bråkade inte så mycket, kanske för att vi från början lärde oss uppskatta varandras olikheter. Såg dem som en styrka och en outsinlig källa till inspiration. Utan dig blev livet inte bara gråare, jag blev också en tristare sort. Och sen … Förlåt, förlåt. Jag hör din suck, att du tycker jag ska snyta mig, skärpa mig. Din röst redan förväntansfull genom gräset: Men hallå, har du inget bra skvaller i stället för att sitta där och mala?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons