Annons

Varför ser den klassiska musiken så tråkig ut?

Omslaget till Beatles ”Sgt Pepper’s Lonlely Hearts Club Band” formgavs av konstnären Peter Blake.
Omslaget till Beatles ”Sgt Pepper’s Lonlely Hearts Club Band” formgavs av konstnären Peter Blake. Foto: Lebrecht Music & Arts/IBL

Höstlöv och oljemålningar. Har du sett det förut? Omslagen på skivor med klassisk musik är extremt förutsägbara. Sofia Lilly Jönsson efterlyser visuell äventyrlighet i den klassiska musikvärlden.

Under strecket
Publicerad

Andrea Tarrodi.

Foto: Louisa Sundell

Kongero.

Foto: Sara Björkegren

Jonathan Plowright.

Foto: Ceri Wood

Leif Ove Andsnes.

Foto: Rob Latour/IBL

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn på ”Skeppet", 1970.

Foto: Jan Collsiö/TT

Det är inte så ofta som utgivarna av klassisk musik utnyttjar tillfället att använda omslaget och skivhäftet till någon mer konstnärlig gestaltning av den musik som är inpressad på skivan. Mycket är det säkert en ekonomisk fråga, men också en fråga om kompetens. På skivbolagen jobbar en del kamrerstyper som kan rabbla Soltis och Bernsteins klassiska tagningar som ett rinnande vatten och tala en timme om vilken studiomikrofon som är bäst till vad, men kanske inte excellerar i kunskap om styling och färglära.

Klassiska skivhäften brukar vara ganska beklämmande historier konstnärligt sett, med neutrala pressbilder på tonsättare och musiker. På omslagen kan man se saker som höstlöv, eller en oljemålning. Jaha.

Klassiska skivhäften brukar vara ganska beklämmande historier konstnärligt sett.

Jag kommer bara på ett par ganska nutida exempel på skivor där man gått något längre. Mats Bergströms ”Dadodado” innehåller en affisch av collagekonstnären Jockum Nordström, vikt som i en Beatlesskiva, och så Cecilia Bartolis superpåkostade foto- och videoverk med hennes forensiska undersökningar i barockens okända mästares spår, där hon själv framträder utklädd till både präst och detektiv.

Annons
Annons

De första skivorna som såldes låg i smutsgrå kartong och hade inga bilder alls. Sedan dess har det exploderat. Madonna släppte en skiva, ”Like a prayer”, som var indränkt i parfymen patchouli. Mitt exemplar i skivhyllan doftar fortfarande svagt när jag sticker ner näsan i det. Och på den tiden då jag själv brände skivor var pysslandet med omslagen halva nöjet, om inte mer. Ett skivomslag hade en ros med bård målad i glitterlim och ifylld med rosa akvarellfärg, en annan var svept i ett murrigt engelskt ylletyg. Besvärligt att ha i bokhyllan men desto roligare att tillverka. Till viss del är det promotion. En artist berättade för mig om gruppen som släppte en platta med vad de hoppades skulle vara en sommarhit och hällde ner sand i kuverten med recensionsexemplar, som när de kom fram hade repat alla skivor till oigenkännlighet.

Jag tycker inte att jag behöver veta vad som slog gnistan i konstnärens huvud.

Men även om bilder inte är den klassiska musikutgivningens starkaste gren, är lite mer förvånande inte heller ord det. På en ny skiva med Andrea Tarrodis stråkmusik för kvartett, duo och solocello redogör tonsättaren själv för sina influenser och strukturella val. Stycket ”Miroirs” (franska för ”speglar”) är till exempel inspirerat av en målning i Grünewaldsalen där två människor befinner sig i en konversation. Teman imiterar varandra över en återkommande enkel, homofon figur. Men samtal är ett ganska platt tema och ingenting som jag tycker motsvarar uppfinningsrikedomen i stycket. Behövs verkligen något program alls? Jag tycker inte att jag behöver veta vad som slog gnistan i konstnärens huvud.

Annons
Annons

Andrea Tarrodi.

Foto: Louisa Sundell

Göran Greider liknar i sin essäsamling ”Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi” (1999) – som verkligen rekommenderas – Brahms vid en tystlåten general i den tyska kejserliga armén som utan att göra filosofi av det tjänar sitt nyskapade fosterland vid skrivbordet, där han genialt analyserar den militära strategi som bäst lämpar sig för att överta Europa, och sedan, klockan fem, lunkar hemåt som vilken kontorist som helst.

Kanske kan man här ta intryck av popkulturen.

Brahms fick bli den som utgjorde motvikt till wagnerianernas programskapande, även om han aldrig valde själv att bli någon härförare. Andreas Tarrodis beskrivningar av sin musik påminner mig om en Brahms som motvilligt lockats att ”säga nåt om musiken”. Hon skulle kanske protestera mot den här beskrivningen själv. Men som jag hör hennes musik finns något mer impressionistiskt som skulle tjäna på en vidare gestaltning än ord.

Om jag får önska återkommer skivbolagen i framtiden med fler konstnärliga uttryck i sina visserligen oklanderligt klassiska skivhäften. En lång biografi över tonsättaren vunna priser säger egentligen inte så mycket (den informationen kan finnas på nätet). Kanske kan man här ta intryck av popkulturen. Som Tori Amos märkliga skiva ”Boys for Pele” där hon sitter på en veranda med ett gevär. Eller Sgt Peppers fantasieggande klassfoto med kända och okända personer. I fotografiets tidevarv kan en enkel teckning räcka långt, för en bild säger mer än tusen ord.

Lyssna på det här! Sofia Lilly Jönssons musiktips

Andrea Tarrodi.
Andrea Tarrodi. Foto: Louisa Sundell
Annons
Annons

Kongero.

Foto: Sara Björkegren

1. The Dahlkvist Quartet – Andrea Tarrodi String Quartets (dB)

En viktig förbindelselänk mellan konstmusik och folkmusik var Rickard Dybecks folkmusikaftnar i huvudstaden 1844–70. På nya skivan med stråkmusik visar Andrea Tarrodi en ny riktning i nationalromantiken genom att väva samman fragment av ungerska och svenska folkmelodier. Hennes musik är också ämnet för nästa års tonsättarhelg på Konserthuset i Stockholm.

Kongero.
Kongero. Foto: Sara Björkegren

2. Kongero – Kom (Dimma)

Vokalkvartetten Kongero med sina ljuva flickröster ligger ibland nära gränsen för det sockriga, men för mycket av det goda kan som bekant vara en underbar sak. Visor i tradition och nyskrivna arrangemang som delvis tillhör de folkmusikaliska hitsen som ”Lova lova leini” och ”Kling klang”, och delvis gör mycket fint av nytt som kärleksbomben ”Din tanke i min”.

Annons
Annons

Jonathan Plowright.

Foto: Ceri Wood

Leif Ove Andsnes.

Foto: Rob Latour/IBL
Jonathan Plowright.
Jonathan Plowright. Foto: Ceri Wood

3. Jonathan Plowright – Brahms Piano Works vol. 5 (BIS)

Den sista skivan i en kritikerrosad men lite lågmält okänd serie med Brahms pianomusik med sympatiske brittiske pianisten Jonathan Plowright. Spelet tycks kongenialt med den ödmjuke tonsättare Brahms, som rentav mycket orätt kallats ”den tråkige”, och i Plowrights övriga arbete märks ett intresse för underskattade kompositörer.

Leif Ove Andsnes.
Leif Ove Andsnes. Foto: Rob Latour/IBL

4. Leif Ove Andsnes – Sibelius Piano Works (Sony)

Ovanligare pianomusik är Sibelius, vars symfoniska arbete ju annars står i fokus. Leif Ove Andsnes talar om dolda juveler som inte så ofta spelas, och driver projektet ur ett personligt engagemang för musiken. Det är en enklare musik än man brukar höra från de stora pianisterna, inte så pianistisk, och absolut hörvärd.

Annons
Annons

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn på ”Skeppet", 1970.

Foto: Jan Collsiö/TT
Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn på ”Skeppet", 1970.
Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn på ”Skeppet", 1970. Foto: Jan Collsiö/TT

5. Folksångerskan Malta Lindeman (Spotify)

När jag hör hur Hasseåtage inte kunde sluta fnittra i en av sina hundra ikoniska roller (”Mamma var sömmerska. Hon spelade sax och pappa spelade hammondorgel”) påminns jag om hur det där att vuxna kan larva sig och leka som nog var det mest lockande i hela konsten för mig som ett litet barn. Tack Hasse, du var bäst.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons