Annons

Varför tiger alla om Afrikamiljarderna?

Författaren Bengt G Nilsson har i en uppmärksammad bok om det svenska Afrikabiståndet visat hur miljarder under decennier gick till gerillornas våldsutövning. Men ingen ansvarig vill försvara sig. Tystnaden ska dölja vår största biståndsskandal, konstaterar Nilsson.

Under strecket
Publicerad

Pierre Schori tiger över 700 hundra sidor om hur svenskt bistånd gick till våldsutövning i Afrika. Här är han mer aktiv, på kampsportsuppvisning i Hanoi.

Bild 1 av 1

Pierre Schori tiger över 700 hundra sidor om hur svenskt bistånd gick till våldsutövning i Afrika. Här är han mer aktiv, på kampsportsuppvisning i Hanoi.

Bild 1 av 1
Pierre Schori tiger över 700 hundra sidor om hur svenskt bistånd gick till våldsutövning i Afrika. Här är han mer aktiv, på kampsportsuppvisning i Hanoi.
Pierre Schori tiger över 700 hundra sidor om hur svenskt bistånd gick till våldsutövning i Afrika. Här är han mer aktiv, på kampsportsuppvisning i Hanoi.

När den arabiska våren slog ut i blom i Libyen 2011 gjorde ledaren Muammar Khadaffis son och tilltänkte tronarvinge Seif-al Islam ett uttalande som i efterhand har kommit att betraktas som profetiskt. ”Det blir inbördeskrig i Libyen”, sade han. ”Vi kommer att döda varandra på gatorna. Hela Libyen kommer att gå under. Det kommer att ta 40 år att nå en överenskommelse om hur landet ska styras eftersom alla vill bli president eller emir i dag, och alla vill styra landet”.

Förklaringen till denna utveckling låg enligt Seif al-Islam i att Libyens befolkning var organiserad i stammar och klaner. Nu när hans diktatoriske men även sammanhållande far var borta skulle tomrummet efter honom fyllas av rivaliserande klanledare, beväpnade till tänderna.

Annons
Annons

Utanför Libyen var det få som lät sig övertygas om detta. Det internationella samfundet levde då fortfarande i tron att demokrati skulle födas automatiskt om bara tyrannerna föll, inte endast i Libyen utan i hela arabvärlden. I efterhand kan vi konstatera att Seif al-Islam fick rätt. Omvärldens hållning utgjorde en triumf för den massiva okunnigheten om hur länderna i Mellanöstern och Nordafrika fungerar politiskt.

Den svenska regeringen visade prov på samma kunskapsbrist som alla andra ledare i västvärlden och beslutade att åtta JAS-Gripenplan med svenska piloter skulle ingå i den Natoledda styrka som bekämpade Khadaffi. Dåvarande utrikesministern Carl Bildt slog fast att det handlade om solidaritet med människor som kämpade mot diktatur. Och, underströks det, planen skulle inte fälla bomber, endast spana.

Det fanns ett välbekant mönster i detta. Sverige, som officiellt var neutralt och alliansfritt, ställde upp som partner till en stormakt – USA via Nato – som naturligtvis hade egna, oredovisade avsikter med sitt krig mot Khadaffi. För att motivera och försvara agerandet framhöll den svenska regeringen moraliska argument. Dödandet som Sverige bidrog till skulle ses som en ädel handling, finansierad via skattsedeln.

Så gick det också till i Afghanistan när den svenska insatsen där 2009 förvandlades från fredsbevarande till fredsframtvingande. En otvetydig krigsinsats där ett okänt antal människor dödades. Även då spelade regeringen på känslosträngarna och lät svenska folket förstå att dödandet skulle underlätta för afghanska flickor att få gå i skolan.

Annons
Annons

Svenska skattebetalare har länge tvingats stödja stormakter i deras krig utan att själva ha någon nytta av det, utan istället ekonomiska och moraliska kostnader. I min nyutgivna bok I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika berättar jag om hur Sverige under andra halvan av 1900-talet ägnade sig åt krigsstödjande insatser kamouflerade till humanitärt bistånd i Afrika, huvudsakligen i den södra delen men även i Etiopien och Guinea-Bissau.

Då var det Sovjetunionen som kunde glädja sig åt den svenska givmildheten. Det dödande som Sverige ställde sig bakom motiverades med moraliska argument och finansierades ur biståndsbudgeten.

Det hemliga, underförstådda och aldrig uttalade samarbetet mellan Sverige och Sovjetunionen inleddes 1969 efter en konferens i Sudans huvudstad Khartoum. Sedan flera år ägnade sig en mängd afrikanska rörelser åt väpnad kamp mot styret i Sydafrika, Rhodesia och Sydvästafrika samt i de portugisiska kolonierna. På Khartoumkonferensen, som sponsrades av Sovjetunionen, fastslog Moskva vilka militanta motståndsgrupper som skulle betraktas som erkända, legitima och därmed förtjänta av sovjetiskt stöd i form av vapen och andra militära resurser. Trohet mot de kommunistiska idealen var naturligtvis avgörande.

Som av en händelse blev det samma rörelser som vid den tidpunkten började erhålla svenskt bistånd, med ett enda undantag. Kreml såg rörelsen Zapu i Rhodesia som sin favorit, medan Sverige kom att satsa på Robert Mugabes Zanu istället.

Under de decennier som följde trappade Sverige upp sitt bistånd till Zanu, ANC, Swapo, Frelimo, MPLA och PAIGC medan Sovjetunionen på motsvarande sätt ökade vapenstödet och även bidrog med militära rådgivare. Kuba trädde in på scenen och fick en avgörande roll i framför allt Angola dit tiotusentals kubanska soldater skeppades för att hjälpa MPLA att vinna kriget. Samtidigt inkasserade även Kuba svenskt bistånd.

Annons
Annons

Samtliga dessa nämnda afrikanska rörelser som fick svenskt och sovjetiskt stöd triumferade över sina fiender och erövrade regeringsmakten. De förvandlades därefter till dåliga, i somliga fall urusla regeringar som har ägnat sig åt maktmissbruk och förföljelse av medborgarna. Värst är det i de tidigare portugisiska kolonierna och i Zimbabwe.

Sveriges skuld till detta har mig veterligt aldrig debatterats. De svenska politiker som fattade besluten på den tiden – fram till kalla krigets slut 1991 – är märkvärdigt tysta. I sina biografier och andra publikationer smyger de diskret förbi frågorna kring hur Sverige under så lång tid i praktiken var Sovjetunionens allierade i Afrika till en kostnad av minst 9,5 miljarder kronor, sannolikt mycket mer och tagna ur skattebetalarnas plånböcker. Torbjörn Fälldin, Ingvar Carlsson, Thage G Peterson, Ola Ullsten, Per Ahlmark, Mats Hellström och Birgitta Dahl - ingen har redovisat hur resonemangen gick, hur besluten togs.

Den senaste att mörka vad som hände i de högsta svenska politiska kretsarna är Pierre Schori, som i sin 700-sidiga självbiografi Minnet och elden helt undviker frågan om det tysta samförståndet mellan Sverige och Sovjetunionen i kalla krigets Afrika.

Det huvudsakliga problemet med detta är att den som inte lär av sina misstag riskerar att göra om dem. Sverige kommer att fortsätta fatta felaktiga beslut, låta sig bli den ena eller andra stormaktens nyttiga idiot och sannolikt precis som tidigare motivera det med moraliska argument. Vi är ”solidariska mot de förtryckta” och vi ”hjälper de fattiga”.

Annons
Annons

Jag har talat med flera av dem som var med och formade den svenska politiken gentemot afrikanska befrielserörelser under framför allt 1980-talet. Några av dem var högt uppsatta på Sida eftersom det var tjänstemännen där och på UD som styrde den svenska politiken gentemot Afrika. Andra var politiker, exempelvis Ingvar Carlsson som jag intervjuade i det här ämnet.

Alla har samma attityd. Ja, säger de, mycket gick snett. Vi visste inte då vad som skulle hända. Man måste se den svenska politiken i ljuset av den tid som rådde då. Men det handlade ju om att bekämpa onda politiska system så tanken var god. Vi ville väl!

Ja, vi ville väl i södra Afrika, i Etiopien, i Guinea-Bissau, i Libyen och i Afghanistan. Ändå blev det så fel. Det genomgående felet som löper som en röd tråd från stödet till Robert Mugabe via stödet till Hamid Karzai fram till kriget mot Muammar Khadaffi är oförmågan att analysera och rätt värdera den part man vill stödja.

Är det inte dags att tillsätta haverikommissioner och gå till botten med varför det blev så fel? Eller ska vi bara släta över och glömma och se tiden an till nästa tillfälle när vi återigen kan fatta felaktiga beslut med dödlig utgång på moraliska grunder?

BENGT G NILSSON är författare och journalist. Han publicerade nyligen den undersökande reportageboken I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika (Ethnopress).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons