Annons

Varför förhalar UD utredning om Wallenberg?

Susanne Berger och Vadim Birstein, om att tjänstemännen på UD inte pressar ryska myndigheter på nya svar om omständigheterna kring Raoul Wallenbergs öde.

Under strecket
Publicerad

27 augusti är Raoul Wallenbergs minnesdag.

Foto: Pressens Bild/TT Bild 1 av 1

27 augusti är Raoul Wallenbergs minnesdag.

Foto: Pressens Bild/TT Bild 1 av 1
27 augusti är Raoul Wallenbergs minnesdag.
27 augusti är Raoul Wallenbergs minnesdag. Foto: Pressens Bild/TT

I år är det 75 år sedan den svenske diplomaten Raoul Wallenbergs humanitära mission i Budapest inleddes i syfte att rädda nära 200 000 ungerska judar undan en säker död i nazisternas händer. Arvet efter Wallenberg, hans medkänsla och mod, har vunnit allt större erkännande, också i Sverige. Det innebär dock inte att allt står rätt till när det gäller Wallenbergfallet i hans eget hemland.

Den 26 mars 2018 lämnade Marie von Dardel-Dupuy, Raoul Wallenbergs brorsdotter, in en omfattande forskningsansökan till flera svenska historiska arkiv, inklusive det svenska utrikesdepartementets och familjen Wallenbergs arkiv, vilket förvaltas av Stiftelsen för ekonomisk forskning inom bank och företagande (SEHFBF).

Ansökan skedde i samarbete med The Raoul Wallenberg Research Initiative (RWI-70) som har dragit igång ett nytt forskningsprojekt i Wallenbergfallet. Syftet är att få fram en mer komplett bild av bakgrunden till Wallenbergs försvinnande – i både Sverige och Ryssland – och på samma gång försöka kartlägga vilka överväganden och motiv som vägledde de tjänstemän som utredde hans försvinnande.

Annons
Annons

Nu – nästan ett och ett halvt år eller 500 dagar senare – har UD äntligen indikerat att man är redo att släppa en uppsättning dokument som svar på ansökan. Wallenbergarkivet förblir tyst. 

Marie von Dardel är dotter till Raoul Wallenbergs bror professor Guy von Dardel, och grundare av den första internationella efterforskningskommissionen åren 1990–1991. Kommissionen följdes sedan av den bilaterala svensk-ryska arbetsgruppen (1991–2000) i vilken Guy von Dardel var medlem.

Den formella ansökan som skickades in till UD var omfattande och komplex. Ändå såg allt lovande ut till en början. I maj 2018 informerade utrikesdepartementet oss om att det på departementet fanns en hyllmeter med dokument som ännu inte sekretessprövats. Totalt rör det sig om cirka 40 000 handlingar. 

Sedan avstannade handläggningen; man var uppenbarligen inte intresserad av ett seriöst samarbete. När vi upprepade gånger exempelvis begärde att få till stånd ett möte för att i detalj diskutera ansökan och underlätta utlämningen, svarade UD:s rättsenhet att inget av våra föreslagna mötesdatum var lämpliga, samt att man inte avsåg att träffa oss under tiden som utvärderingen pågick.

Efter månader av tystnad ringde UD plötsligt den 12 augusti för att berätta att man schemalagt ett allmänt ”informationsmöte” om det kommande dokumentsläppet till den 27 augusti. UD-tjänstemännen vidtog inga åtgärder för att försäkra sig om det var möjligt för Marie von Dardel-Dupuy (eller någon av oss som alla bor utomlands) att delta med så kort varsel. Men sedan har man bett om ursäkt för detta. 

Annons
Annons

Svaret från Wallenbergarkivets förvaltare SEHFB har varit än mindre konstruktivt, för att inte säga oförskämt. Chefsarkivarien Pehr Hedenqvist har endast skickat två korta meddelanden med innebörden att det inte kan hållas något möte med Marie von Dardel-Dupuy eller några forskare under tiden arkivets översyn pågår och han kan heller inte uppge när den (om någonsin) kan bli färdig.

Den svenska grundlagen om rätten till informationsfrihet (inklusive regeln om skyndsam utlämning) gäller förvisso inte för privata arkiv som familjen Wallenbergs. Trots det innebär taktiken att förhala besked – som i fallet med UD:s 500 dagars vänteperiod – att den berömda svenska öppenhetsprincipen får ett cyniskt skimmer över sig. Agerandet liknar mer ett genomskinligt försök att vinna tid än ett seriöst sätt att hantera forskningsfrågor på i hopp om att de sökande ska få slut på tålamod, energi, pengar eller dö. Under tiden behöver handläggarna aldrig säga ”nej”.

Det går knappast att ta lätt på de centrala frågorna i Wallenberg fallet. Det står nu klart att ryska myndigheter i decennier medvetet undanhållit forskare och allmänhet avgörande dokumentation i Wallenbergfallet. Utöver detta tycks Ryssland också under 1990– och 2000–talet ha bedrivit en aktiv desinformationskampanj för att påverka Wallenbergutredning vid kritiska tillfällen. Ny kunskap visar att ryska myndigheter uppenbarligen vetat mycket mer om Wallenberg och vad som hände honom än de avslöjat.

UD:s agerande i den svenska Wallenbergutredningen väcker även det viktiga frågor. De största problemen som forskarna i den officiella svensk-ryska arbetsgruppens konfronterades med var kopplade till att tjänstemännen misslyckades att med kraft insistera på att få tillgång till ocensurerade originaldokument av avgörande betydelse i ryska arkiv – särskilt ifråga om underrättelsetjänsten FSB:s centralarkiv. 

Annons
Annons

Det innebar att ryska tjänstemän fick möjlighet att kontrollera utredningen och enbart tillhandahålla noga utvalt material. Det gjorde en oberoende verifiering av informationen som den ryska sidan lämnade ut i praktiken nästan omöjlig.

Ny kunskap gör det än mer angeläget för forskare och Raoul Wallenbergs familj att få direkt access och full tillgång nyckeldokumentation i både ryska och svenska arkiv. Den rör särskilt följande ämnen:

Svenska tjänstemän kände till att den sovjetiske generalen Pavel Sudoplatov, chef för det sovjetiska säkerhetsministeriet, ljög när han 1994 i sin brett publicerade självbiografi påstod att Raoul Wallenberg förgiftats av Grigorij Majranovskijs, chef för ministeriets toxikologiska laboratorium.

I själva verket medgav Sudoplatov frankt när han intervjuades av svenska tjänstemän att han inte hade någon personlig kännedom om Wallenbergfallet, och enbart baserade sina uppgifter på medierapporter från början av 1990-talet. Av hittills oförklarade skäl tog tjänstemännen i den svenska arbetsgruppen inte med Sudoplatovs klargörande i sin slutrapport som presenterades år 2000.

Det verkar som om Sudoplatovs primära syfte med att sprida den falska uppgiften var att indirekt bekräfta den officiella versionen av Wallenbergs död och vid denna tidpunktförsöka avleda Wallenbergutredningen. Sovjetiska myndigheter meddelade 1957 att Wallenberg plötsligt dött i sin cell den 17 juli 1947 av en förmodad hjärtinfarkt – ett scenario som är högst suspekt.

Tjänstemännen på UD pressade inte ryska myndigheter på viktig information om en oidentifierad Fånge nr 7 som kan ha varit Raoul Wallenberg.

Annons
Annons

Sovjetiska och även ryska tjänstemän undanhöll i decennier information om en oidentifierad person kallad Fånge nr 7, som var internerad i Lubjankafängelset i juli 1947. Den 23 juli samma år blev fången förhörd i över sexton och en halvtimmar tillsammans med Vilmos Langfelder, Wallenbergs chaufför. Arkivarier från FSB, efterföljaren till KGB, drog slutsatsen att Fånge nr 7 ”med stor sannolikhet” var den svenske diplomaten Raoul Wallenberg. Om det är sant levde han sex dagar längre än det av Sovjet angivna officiella dödsdatumet.

När UD:s tjänstemän fick den sensationella informationen 2009 gjorde de i allt väsentligt ingenting utan hänförde frågeställningen till forskare att reda ut. Oförmågan att inte följa upp den potentiellt viktigaste ledtråden som dykt upp i Wallenbergutredningen sedan 1957 är såväl överraskande som problematisk. 

Även om Fånge nr 7 inte var Raoul Wallenberg, skulle det ha varit av vitalt intresse för Wallenbergutredningen att få full kännedom om denna person.

Det är oklart om UD kände till Fånge nr 7 redan på 1990-talet. 1992 tilläts ambassadören Hans Magnusson, tidigare ordföranden i den svensk-ryska arbetsgruppen, att inspektera Lubjankafängelsets förhörsregister för åren 1945–1949. Uppenbarligen tog han ingen notis om eller rapporterade inte om Fånge nr 7 från den 22–23 juli 1947.

UD insisterade inte på att få tillgång till de ursprungliga, ocensurerade undersökningsdokumenten om den tyske diplomaten Willy Rödel som var Wallenbergs cellkamrat under lång tid i Moskvas fängelser, eller om andra fångar med nära kopplingar till Wallenbergfallet.

Annons
Annons

Ryska tjänstemän ljög i åratal om det faktum att en stor del av dokumenten i utredningen om Willy Rödel, Wallenbergs cellkamrat, bevarats. Att så skett reser frågetecken om det också finns liknande bevarade handlingar som rör Wallenberg och som aldrig lämnats ut.

Tjänstemännen på UD insisterade dock aldrig på att få tillgång till filen i vilken Rödel-dokumenten upptäcktes. Denna innehåller information om andra prominenta utländska diplomater som satt fängslade i Sovjet 1945–47 och skulle kunna tillhandahålla viktigt jämförelsematerial i förhållande till Wallenbergs fall. 

Sannolikt rapporterade Rödel och andra fångar om Raoul Wallenberg i deras roll som ”cellspioner”. Information från den kategorin av fångar förvarades i "Working Agent File"(rabochee agenturnoe delo). De strikt hemliga filerna är högst sannolikt bevarade men har aldrig offenliggjorts. Forskare har inte heller tillåtits att undersöka andra dokument som också rör den officiella undersökningen av fångar i Wallenbergs närhet.

UD krävde inte direkt access till fångregister med information kring Raoul Wallenbergs transport till Lubjankafängelset i början av mars 1947 och andra, relaterade handlingar.

Underrättelsetjänsten KGB, och senare FSB, har vägrat att släppa väsentliga detaljer kring flytten i februari-mars 1947 av Rödel och Wallenberg från fängelset Lefortovo till Lubjankafängelset. Wallenberg skulle från början ha transporterats tillsammans med Rödel den 26 februari 1947 men blev av okänd anledning kvarhållen i Lefortovo. Under åtminstone fyra dygn saknar vi kunskap om var han fanns eller om han fick utstå nya förhör.

Annons
Annons

FSB har inte heller tillåtit någon oberoende granskning av flera andra registerposter från Lubjankafängelset och särskilt inte ifråga om uppgifter om personliga tillhörigheter, något som annars skulle kunna bidra till att klargöra vad som hände Raoul Wallenberg under den avgörande våren och sommaren 1947.

Svenska myndigheter har ännu inte offentliggjort detaljer om underrättelseoperationer i Ungern 1943-45. 

Dokument från Musts arkiv visar att svenska underrättelseofficerare 1943 inledde ett hemligt samarbete med högt uppsatta kollegor inom ungerska underrättelse- och kontraspionageorgan avseende underrättelseoperationer utförda av lokala kommunister och Sovjetunionen. Den svenska inblandningen i sådana aktiviteter var mycket känslig eftersom Sverige sedan i juni 1941 officiellt representerade sovjetiska intressen i Ungern och i andra axelmakter.

Dessutom stödde den svenska legationen i Budapest – inklusive Raoul Wallenberg – den ungerska motståndsrörelsen vars främst mål var att besegra nazismen och på samma gång hindra en sovjetisk ockupation av Ungern.

Det behövs också forskning om det arbete som svenska signalspaningsoperatörer på plats i Ungern utförde åren 1943-1945, liksom deras samarbete med amerikanska och brittiska underrättelseorgan. Dessutom återstår många frågor kring andra svenska aktiviteter i Ungern under andra världskriget, inklusive Raoul Wallenbergs omfattande plan för återuppbyggnaden av Ungern efter kriget och återlämnande av judisk egendom. Det bör undersökas mer i detalj huruvida svenska myndigheter fruktade avslöjanden om att man brutit mot neutraliteten när Wallenberg försvann.  

Annons
Annons

Svenska och ryska tjänstemän misslyckades med att spåra viktiga sovjetiska politiska rapporter om fängslandet av Raoul Wallenberg i ryska arkiv.

Medan Raoul Wallenberg transporteras till Moskva av medlemmar av den sovjetiska militära underrättelsetjänsten Smersh, blev han till en början förhörd av Röda arméns politiska officerare. Det är känt att greve István Bethlen, Ungerns premiärminister 1921–1931, förhördes intensivt av politiska officerare. Informationen har stor betydelse i så motto att liknande dokument om Raoul Wallenberg kan existera i Röda arméns politiska direktorats arkiv, vilka aldrig offentliggjorts av ryska myndigheter.

Svenska och ryska tjänstemän fick aldrig del av utsagor från Raoul Wallenbergs kollegor som sändes till sovjetiska myndigheter i mars-april 1945.

Det har aldrig klarlagts vad i detalj Raoul Wallenbergs diplomatkollegor rapporterade till sovjetiska tjänstemän när de greps av sovjetiska inrikestrupper (NKVD) i Budapest tidigt 1945, eller vad de senare rapporterade till sina svenska chefer.

Om några i personalen i den svenska legationen, inklusive Raoul Wallenberg, hade någon indirekt eller direkt koppling till den svensk-anglo-amerikanska underrättelseoperationen i Budapest 1944 som alltså bistod den ungerska motståndsrörelsen, skulle det kunna förklara varför svenska tjänstemän beslutade sig för att avslöja så lite som möjligt om sådana aktiviteter, när Wallenberg försvann.

Samma sak gäller de möjliga affärsuppgörelser som Wallenberg eller legationsmedlemmar ingått med tyska och ungerska nazi-företrädare i syfte att rädda liv.

Annons
Annons

UD pressade inte ryska myndigheter att släppa sovjetiska underrättelserapporter om familjen Wallenbergs affärer under och efter andra världskriget. 

Finansmännen Marcus och Jacob Wallenberg – Raoul Wallenbergs släktingar – var inga främlingar för Stalin och det sovjetiska ledarskapet. Wallenbergkontrollerade företag hade funnits i Ryssland sedan 1916, särskilt Svenska kullagerfabriken. SKF försåg Moskva med nödvändiga leveranser under andra världskriget. Marcus Wallenberg bidrog till att organisera de finsk-sovjetiska fredsförhandlingarna 1944, bara månader innan Raoul Wallenberg greps.

Forskare har hittills dock inte fått granska viktiga dokument från det sovjetiska kommissariatet/utrikeshandelsministeriet som gäller affärskontrakt och förhandlingar daterade före, under och efter kriget. De skulle emellertid kunna ge viktiga ledtrådar angående sovjetledarnas attityd till Sverige och familjen Wallenberg, och ge nya insikter kring skälen till att Raoul Wallenberg greps. Sovjetiska underrättelserapporter och diplomat-telegram, som nämner Wallenbergarna, är till största delen hemliga.

Att få ta del av fler handlingar i både svenska och ryska arkiv är också nödvändigt för att fastställa den fulla omfattningen av kontakterna mellan Raoul Wallenberg och hans bröder under andra världskriget.

Den möjliga rädsla inför avslöjanden av känslig information som Raoul Wallenberg kan ha burit på, kan delvis förklara den passivitet som UD-tjänstemän liksom familjen Wallenberg visade åren efter att han försvann. Om scenariot stämmer skulle det utgöra en bitter ironi, då Wallenbergs mission till Ungern på flera sätt syftade till att kompensera för många tvivelaktiga aktiviteter som hans hemland liksom hans släktingar företog under kriget.   

Annons
Annons

UD har inte förklarat varför svenska myndigheter inte agerade mer beslutsamt i Raoul Wallenbergs fall efter april 1946, då Stalin signalerade en mer försonlig attityd mot Sverige.

Den så kallade Eliasson-kommissionen kartlade i stor omfattning den svenska hanteringen av fallet Raoul Wallenberg 2003. Analysen gav många värdefulla insikter men några frågor borde granskas mer noggrant. En av dem är varför tjänstemännen på UD redan 1945 så enkelt accepterade tanken på att Raoul Wallenberg var död.

I september 1945 informerade en hög ungersk ämbetsman svenska representanter om att sovjetiska myndigheter internerat Raoul Wallenberg. De påstods planera att använda honom och dokument i hans ägo i framtida rättegångar mot ”ledande personer inom handel och finans…som i över fem år varit tyskvänliga”. Även om uppgifterna ditintills var obekräftad måste de ha oroat svenskarna. 

I oktober 1945 antydde svenska diplomater i kontakter med amerikanska representanter att det var tveksamt om man från sovjetisk sida ”någonsin skulle komma att presentera Wallenberg levande”. Två månader senare, i december 1945, bad Staffan Söderblom, Sveriges sändebud i Moskva, det sovjetiska utrikesministeriet om att utfärda en officiell deklaration om att Wallenberg var död. Han upprepade förfrågan den 9 mars 1946, ochviktigastav allt, den 15 juni 1946, vid ett unikt möte med Josef Stalin.

Såväl sammanhanget kring mötet som Söderbloms handlingsmönster behöver studeras närmare. Innan Söderblom kom med sina propåer i december 1945 och juni 1946 hade han nyligen återkommit till Sovjetunionen efter konsultationer i Stockholm. Söderblom – som inte längre åtnjöt den svenske utrikesministern Östen Undéns stöd – hade förmodligen ingen särskild instruktion från sina överordnade om hur han skulle agera angående Wallenbergs försvinnande. Men det är ett faktum att svenska myndigheter aldrig gav honom en reprimand för det han sagt till Stalin.

Annons
Annons

Det är intressant att notera att Staffan Söderblom framställde sina förfrågningar efter att han vid varje tillfälle haft ett möte med den tidigare sovjetiska Sverige-ambassadören Alexandra Kollontaj, i hennes privata residens i Moskva. Hon kan säkerligen inte ha handlat utan godkännande från det sovjetiska ledarskapet.

Det fanns också redan i april 1946 starka indikationer på att de sovjetiska ledarna var villiga att förbättra relationerna till Sverige. Den 29 april 1946 – sex veckor innan Söderbloms möte med Stalin – informerade den sovjetiska ambassadören utrikesminister Östen Undén om ett quid-pro-quo-erbjudande från Stalin: Om de svensk-sovjetiska ”kreditförhandlingarna” utvecklades lyckosamt skulle ”förmånliga politiska villkor” etableras mellan länderna. Dagen efter rapporterade Söderblom från Moskva om att han tyckte sig uppleva en märkbar attityd förändring från det sovjetiska utrikesministeriets i Wallenbergfallet.

Den svenska regeringen, liksom bröderna Wallenberg, nappade på Stalins erbjudande och avtalet signerades i oktober 1946. Det fanns dock inga tecken på att det gjordes några officiella ansträngningar från svensk sida för att lösningen på Wallenbergs öde skulle ingå i uppgörelsen. Skälen till varför man från svensk sida inte passade på att mer beslutsamt kräva svar i efterforskningarna om Wallenbergs försvinnande under denna tid behöver uppmärksammas mer.

Under dagarna kring den 21 maj 1946, strax efter att Stalin ställt ett handelsavtal i utsikt skrev Marcus Wallenberg ett privat brev till Alexandra Kollontaj; det var en uppföljning till ett brev han skickat i april 1945 i vilket han bad Kollontaj om hjälp att efterforska var Wallenberg fanns. Innehållet i hans andra brev har aldrig avslöjats.

Annons
Annons

Från svensk sida har det aldrig klargjorts om diplomaten Sverker Åström och andra UD-tjänstemän tjänade sovjetiska intressen.

En person med nära insyn i Wallenbergs mission och handläggning av dennes försvinnande från första början var Sverker Åström (1915–2012). Åren 1944–46 arbetade han på UD:s politiska avdelning och var skyddsling till den prosovjetiske Östen Undén, som 1945 blev utrikesminister för andra gången. Till Åströms uppgifter hörde att ha hand om kontakterna med den sovjetiska legationen i Stockholm. Åströms förbindelser behöver granskas fullt ut eftersom han, i en eller annan form, var direkt involverad i Wallenbergfallet i nära 70 år. Under de viktiga åren 1956–63 var han också direkt ansvarig för utredningen.

Sverker Åström var i decennier föremål för misstankar om ha agerat till stöd för sovjetiska intressen sedan 1943, när han som ung diplomat hade stationerats i Sovjetunionen. Hans personakt är fortfarande hemligstämplad i Säpo:s arkiv. Särskilt behöver det klarläggas om Åström och hans medarbetare någonsin försökte påverka handläggningen av Wallenbergfallet 1945 eller senare år, inklusive den svensk-ryska arbetsgruppen på 1990-talet.

Svenska och ryska tjänstemän tog aldrig fram en omfattande lista över andra svenska fångar i sovjetiska fängelser. 

Närvaron av andra svenska medborgare i det sovjetiska fängelsesystemet efter 1945 skapade otvivelaktigt stor förvirring bland vittnen, som hävdade att de själva mött eller hört talas om Raoul Wallenberg efter 1947. Om mer noggrann information om de svenska fångarna hade kunnat presenterats, hade det gjort Wallenbergutredningen betydligt mer effektiv. 

Annons
Annons

Den typen av uppgifter skulle särskilt ha varit till nytta i den officiella granskningen av Raoul Wallenbergs påstådda tid i Vladimirfängelset efter 1947. Den svensk-ryska arbetsgruppen betalade över 300 000 amerikanska dollar enbart för denna studie.

Den centrala frågan som kvarstår för familjen Wallenberg och historieforskare är om svenska och ryska myndigheter egentligen haft som syfte att lösa mysteriet Wallenberg efter Sovjetunionens kollaps 1991 – eller om deras primära mål var att avföra ärendet från den gemensamma politiska agendan. Med andra ord, var utredningen mer eller mindre styrd av slutsatser på förhand, och på flera sätt en förlust av tid, energi och god tro? 

Varför hemlighölls viktig information upprepade gånger, inte bara inför oberoende forskare utan också från Raouls Wallenbergs bror, som ju varofficiell medlem av den svensk-ryska arbetsgruppen?

En annan grundfråga är om svenska och ryska handläggare avsiktligen skyddade viss känslig information. För några månader sedan blev det känt att svenska myndigheter på 1980-talet diskuterat och samordnat offentliggörande av dokument i Wallenbergfallet med flera länder, inklusive Israel. 

Det måste därför också klargöras om liknande diskussioner nyligen förts med länder som USA, Storbritannien och inte minst Ryssland; liksom med andra berörda individer inklusive familjen Wallenberg. 

Det är dags att – 75 år efter Raoul Wallenberg riskerade sitt liv som svensk diplomat i Budapest –UD och ryska myndigheter lägger fram all tillgänglig information och ger såväl Marie von Dardel-Dupuy som forskare full tillgång till alla relevanta dokument i fallet.

SUSANNE BERGER är historiker och forskare. Hon medverkade som konsult i den svensk-ryska arbetsgrupp som undersökte Raoul Wallenbergs öde och är grundare av RWI-70, ett internationellt forskningsnätverk om fallet Wallenberg.

VADIM BIRSTEIN är biolog och historiker. Han var medlem av den första internationella undersökningskommissionen i fallet Raoul Wallenberg som leddes av professor Guy von Dardel 1990–91. Han har publicerat ett flertal artiklar om Wallenbergfallet och är författare till bland annat Smersh; Stalin’s Secret Weapon, Soviet Military Counterintelligence in WWII (Biteback Publishing 2012).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons