Annons

Jan Håfström: ”Den vita bussen”Varje detalj hos Håfström träffar en smärtpunkt

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.
Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström. Foto: Galleri Andersson/Sandström

Omtagningar är centrala i Jan Håfströms skapande. Ständigt står döden på lur. Ständigt återkommer han till tidiga minnen som Sveriges undsättning av flyktingar efter andra världskriget. Joanna Persman ser en installation som är som ett öppet sår.

Under strecket
Publicerad

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/SandströmBild 1 av 4

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/SandströmBild 2 av 4

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/SandströmBild 3 av 4

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/SandströmBild 4 av 4

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/SandströmBild 1 av 1

Jan Håfström: ”Den vita bussen”

Genre
Utställning
Var
Galleri Andersson/Sandström, Hudiksvallsgatan 6

TOM 18 maj 2019

”Är det något nytt?”, frågar en vän. Jag kommer från en ny utställning av Jan Håfström. Det korta svaret är nej. Fast med Håfström vet man ju aldrig. Det behövs en mer nyanserad förklaring.

Det sägs att barndomen är något som vi fortsätter att komma över resten av våra liv. Förbluffande många konstnärskap har ägnat sig åt det. Det betyder inte att de därmed töms på sin giltighet. Tvärtom. Det personliga sammanfaller ofta med och kastar ett ljus över det universella. Trots risk för tjatighet kan därför upprepningar, omtagningar och tillbakablickanden vara relevanta. Det är också ett standardgrepp i Jan Håfströms skapande. Han skriver: ”För mig är barndomen den tid i mitt liv då jag upptäckte ensamheten. Den blev ett skyddsrum där alla berättelser börjar.”

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.
Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström. Foto: Galleri Andersson/Sandström
Annons
Annons

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/SandströmBild 1 av 1

Håfströms konst har i decennier pendlat mellan barndomens oskuldsfulla blick och vuxenlivets eftertanke. Sedan debuten 1966 har han passerat genom popkonstens obekymrade yta, symbolismens gravallvar, realismens saklighet och romantikens känslosvall. Som få har han självsäkert lyckats växla mellan det lekfulla och det sublima. Känd för sitt tecknade alter ego Mr Walker hämtad ur serietidningen ”Fantomen” har Håfström skapat det nonfigurativa mästerverket ”Den övre stationen” och det vidunderliga porträttet ”Farmor”.

Lån, citat och återbruk av egen och andras konst väver han samman med drömmar och minnen. Arnold Böcklin, Caspar David Friedrich och Robert Smithson är hans själsfränder. Jules Verne, Joseph Conrad och Hermann Hesse är som kamrater som han genom sina verk samtalar med. Många av Håfströms verk relaterar direkt till litteraturen. Som ”Robinson Crusoe”, ”Mörkrets hjärta”, och ”Siddhartha”.

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.
Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström. Foto: Galleri Andersson/Sandström

Under de senaste åren har kopplingarna till barndomen i Håfströms konst blivit ännu starkare än tidigare. I början av förra året återblickade han till söndagsskolans bildvärld i en utställning på konsthallen Artipelag. I höstas invigdes hans permanenta installation ”Barnet i tornet” på Örebro slott. Utgångspunkten utgör de teckningar som Håfström (född 1937) gjorde på 1940-talet när han under ett par år bodde tillsammans med sina föräldrar i staden. Från och med den 26 april visas under 17 dagar installationen ”Hotell Eden” på Liljevalchs som enligt pressmeddelanden kommer att sammanfatta fem decennier av det mångfasetterade skapandet.

Annons
Annons

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/SandströmBild 1 av 2

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.

Foto: Galleri Andersson/SandströmBild 2 av 2

Innan dess har ”Den vita bussen”, ett av Håfströms starka barndomsminnen, rullat in på Galleri Andersson/Sandström. Redan vid första ögonkastet är det lätt att känna igen sig i hans karaktäristiska bildvärld. Här kommer vi också till det kluriga med ”gammalt” och ”nytt”. Som en skicklig scenograf skapar han nya konstellationer för sina tidigare verk.

Det är dock lätt att ögat låter sig luras. De väldiga målningarna med dödskallarna ser välbekanta ut. Både stora och små har Håfström producerat dem i en strid ström likt ett memento mori, en påminnelse om döden som aldrig klingar av. Verken är nya, trots att inget egentligen avslöjar det.

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.
Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström. Foto: Galleri Andersson/Sandström

I galleriets innersta rum har Håfström flyttat in ett stort podium i blodrött. Denna signalfärg är mer effektfull än snygg men fyller väl sin funktion. Installationen är som ett öppet sår, sedd med barnaögon och återskapad av en vuxen karl. Främst handlar den om det som föregått den svenska evakueringsaktion 1945, som ledd av Folke Bernadotte förde befriade koncentrationslägerfångar till Sverige. Här får man dock faktiskt inte veta så mycket om vad som hände med dessa överlevare. I ett hav av blod pågår Förintelsen fortfarande.

Objekt som Håfström skapat eller som han fyndigt har satt ihop av sparade ting, har arrangerats som en fragmentarisk berättelse om konflikten mellan det goda och det onda. Den som ständigt ekar i hans verk. Trots att krigets fasa är stiliserad är den inte mindre ohygglig. Här finns ”Dödshuset” med skallarna på taket, ”De tre männen i den brinnande ugnen”, Böcklins klippgravar och Caspar David Friedrichs isha­­­­v.

Det karaktäristiska rutmönstret återkommer som galler i tygtrasor, fönsterkarmar och halvtomma resväskor. Varje detalj träffar rakt in i en smärtpunkt. Den är knappast ny, men så som världen ser ut idag behöver vi påminnas om den om och om igen.

Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström.
Jan Håfström, ”Den vita bussen”, installationsvy på Galleri Andersson/Sandström. Foto: Galleri Andersson/Sandström
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons