Annons

”Varken IS-barn eller barn som kom hit 1945 har skuld”

En kvinna flyr med ett barn från Baghouz, ett av Islamiska statens sista fästen i Syrien. Till höger: vita bussarna, här uppställda på ett torg i dåvarande Tjeckoslovakien.
En kvinna flyr med ett barn från Baghouz, ett av Islamiska statens sista fästen i Syrien. Till höger: vita bussarna, här uppställda på ett torg i dåvarande Tjeckoslovakien. Foto: TT

KULTURDEBATT | IS-barnen lär, precis som de tysk-svenska barn som bussades till Sverige 1945, utvecklas åt olika håll. Ett typexempel på det är min familj, där jag blev antinazist, medan min syster blev kvar i det nazistiska credot. Det skriver Folke Schimanski i ett svar på Ingrid Lomfors tidigare debattinlägg.

Under strecket
Publicerad

Ingrid Lomfors gör i SvD den 17 april en historisk jämförelse vad gäller IS-mödrarna och deras svältande barn. Den gäller de mödrar med svenskt ursprung som var gifta med tyskar under Tredje rikets dagar och som transporterades till Sverige tillsammans med sina barn våren 1945. Detta är en dåligt utforskad ingrediens i den nordiska Röda Kors-aktionen med de så kallade Vita bussarna, som i förstone räddade danska och norska koncentrationslägersfångar. En annan prioriterad grupp var den svensk-tyska. Den har så att säga åkt snålskjuts med de berömda bussarna. Då jag som barn hörde till denna kategori, vill jag tillföra några nyanser.

Enligt Lomfors skulle det enbart röra sig om ”änkor till tyska män som stupat eller försvunnit i det nazityska kriget”. Det stämmer inte på min mor, som inte var änka utan liksom flera andra mödrar gift med en tysk, som av olika skäl inte kunde följa med till Sverige. Det kom också kvinnor utan barn med Vita bussarna, i min busslast nästan hälften. Men som sagt, gruppen är bristfälligt utforskad, bilden är fragmentarisk.

Annons
Annons

En skillnad gentemot IS-kvinnorna är att de svensk-tyska inte frivilligt anslutit sig till en terrorrörelse, de befann sig redan i Tyskland. De utgör inte en lika homogen grupp. För det mesta hade de fötts i Sverige i början av 1900-talet. Onekligen sympatiserade en bråkdel av dem med nazismen, medan andra var känslomässigt lojala mot sina män och därmed Tyskland. Männen kämpade måhända gärna för Hitlertyskland, men inte frivilligt, de var ju inkallade. Min gudmor som följde med gruppen var förresten liksom sin man antinazist och hade anknytning till motståndskretsar inom adeln. (En klarare parallell till IS i gemen utgör till exempel de hundratals svenska män som frivilligt kämpade i Waffen SS.)

Dilemmat kan inte vara svårt vad gäller barnen.

En detalj som jag hakar upp mig på är att Lomfors hänvisar till en självbiografisk artikel av mig i Populär historia i april 2006 och uppger att en del av barnen blev omdöpta från katolsk till protestantisk tro. I just min artikel står intet om detta. Själv döptes jag för enda gången i den (givetvis lutherska) Svenska sjömanskyrkan i Lübeck.

Å andra sidan vill jag ta Ingrid Lomfors i försvar gentemot den vettlösa högerextrema vulgärpropagandan på sociala medier, sekunderad av dem som ännu ensidigt vill förhärliga Vita buss-aktionen. Där sägs Lomfors helt enkelt förespråka, att man ska ta hem samtliga IS-krigare och deras familjer. Jag kan inte se att hon menar så, det är en olyckligt satt rubrik i nätupplagan. Vad hon gör är att peka på det moraliska dilemma, som hon anser förekommer i båda fallen, det vill säga de svensk-tyska mödrarna och IS-mödrarna samt deras respektive barn.

Dilemmat kan inte vara svårt vad gäller barnen. Gemensamt för IS-barnen och de tysk-svenska är det moraliska imperativet, att de inte kan lastas för sina föräldrars förbrytelser eller ställningstaganden.

IS-barnen kommer troligen att tas hem på något sätt. Min prognos är att de kommer att utvecklas åt olika håll precis som de tysk-svenska barnen. Ett typexempel på det senare är min familj, där fadern var organiserad nazist. Min syster Vera Oredsson har stannat kvar i det nazistiska credot, medan jag betraktar mig som klar antinazist. De flesta av de tysk-svenska barnen verkar inte ha varit politiskt aktiva. Barnen bestämmer själva sin livsväg såväl då som nu.

Folke Schimanski

Folke Schimanski är journalist och författare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons