Annons

Hon, han och hjärnanVärld av dominanta hanar och barnafödande honor

Foto: Viktor Descenko/IBL

Rönen om biologiska skillnader mellan könen är kanske inte bekväma. Men de finns där och vi måste ta till oss dem om vi på allvar ska kunna diskutera jämställdhet. Det hävdar hjärnforskaren Markus Heilig i en ny bok om hur män och kvinnor skiljer sig åt biologiskt.

Under strecket
Publicerad

Markus Heilig är psykiater och stress- och beroendeforskare. Han var under ett tiotal år forskningschef på amerikanska National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism. Sedan 2015 är han professor vid Linköpings universitet, där han leder Centrum för social och affektiv neurovetenskap.

Foto: Eva LindbladBild 1 av 2
Bild 2 av 2

Hon, han och hjärnan

Författare
Markus Heilig
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur
ISBN
9789127822191

233 s.

I sin ”Avhandling om den mänskliga naturen” (1739) kritiserar David Hume tendensen att gärna blanda ihop hur saker är med hur de bör vara. Det första ett neutralt konstaterande. Det andra en ren värdering.

1903 var G E Moore inne på ett liknande spår i sin ”Principa ethica”, där han kallar felslutet ”det naturalistiska misstaget”. Begreppet kan också användas för påståenden om att det som är naturligt också per automatik måste vara önskvärt.

Naturen svänger sig inte med sådana preferenser. Den bara finns där oavsett vad vi tycker om den eller inte.

På förekommen anledning redogör hjärnforskaren Markus Heilig för denna grundläggande filosofi redan i första kapitlet av sin bok ”Hon, han och hjärnan”. Stålsatt inför vad han anar måste komma när han nu ger sig på att prata om biologiska skillnader mellan kvinnor och män, tassar han ömsom på tå för att inte förarga någon och ger sig ömsom hän åt irriterad defensiv argumentation.

Men han menar att om vi på allvar ska kunna tackla frågor om jämställdhet, och fullt ut ta tillvara alla individers enskilda förutsättningar, måste vi också öppna oss för den kunskap som forskningen faktiskt erbjuder när det gäller könsskillnader, oavsett om rönen är bekväma för en viss intressegrupp eller inte.

Annons
Annons

Markus Heilig är psykiater och stress- och beroendeforskare. Han var under ett tiotal år forskningschef på amerikanska National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism. Sedan 2015 är han professor vid Linköpings universitet, där han leder Centrum för social och affektiv neurovetenskap.

Foto: Eva LindbladBild 1 av 1

I sin bok redogör han så för en rad exempel på hur män och kvinnor skiljer sig åt på ett medicinskt/biologiskt plan. Bland annat förklarar han hur könshormoner påverkar foster till den grad att skillnaden kan ses med blotta ögat. Han resonerar kring det faktum att fler män än kvinnor återfinns i den lilla grupp individer som behärskar extremt avancerad matematik, medan kvinnor på gruppnivå i gengäld klarar sig bättre i test som mäter verbal förmåga. Han beskriver hur mäns och kvinnors hjärnor av okänd anledning tycks processa känsloladdade minnen på olika sätt, att nervbanorna i våra hjärnor också tycks dragna på olika vis och hur de impulskontrollerande pannloberna utvecklas snabbare hos flickor.

Han brer också ut sig långt och länge om de generella konsekvenserna av en sexuell reproduktion där den ena parten har få, stora och dyra könsceller (ägg) och den andra massor av små och billiga (spermier), påpekar hur hög andel av det dödliga våldet i världen som utövas av män (96 procent) och hur mycket vanligare det är att pojkar drabbas av adhd.

Markus Heilig är psykiater och stress- och beroendeforskare. Han var under ett tiotal år forskningschef på amerikanska National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism. Sedan 2015 är han professor vid Linköpings universitet, där han leder Centrum för social och affektiv neurovetenskap.
Markus Heilig är psykiater och stress- och beroendeforskare. Han var under ett tiotal år forskningschef på amerikanska National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism. Sedan 2015 är han professor vid Linköpings universitet, där han leder Centrum för social och affektiv neurovetenskap. Foto: Eva Lindblad

Hela tiden är han föredömligt noga med att påpeka att de flesta av dessa skillnader inte säger något avgörande om enskilda män och kvinnor. Ännu mindre säger de statistiska skillnaderna något hur vi bör vara. De pekar bara på sådant som är, för att återknyta till det naturalistiska misstaget.

Annons
Annons

Frågeställningen är i grunden mycket spännande. Oavsett vad vi själva tycker: Hur mycket av de traditionella könsrollerna beror egentligen på miljö respektive biologi? Föds man till kvinna? Eller blir man det, som Simone de Beauvoir slog fast? Vill vi på allvar få svar på dessa frågor räcker det inte med att tycka. Vi måste också ta hjälp av vetenskapen.

Biologi har i tusentals år tagits till intäkt för att förtrycka kvinnor. I denna vetskap ligger en djup ackumulerad vrede och pyr, redo att explodera vid minsta knuff.

Men samtidigt som Heiligs oro för att avfärdas som biologist är begriplig, är den indignation som biologiska argument gärna väcker inte mindre lätt att förstå. Biologi har i (åtminstone) tusentals år tagits till intäkt för att förtrycka kvinnor. I denna vetskap ligger en djup ackumulerad vrede och pyr, redo att explodera vid minsta ovarliga knuff. Och trots att jag alltså välkomnar Heiligs ambition lyckas han på sina ställen irritera även mig.

Främst gäller det när han, ganska berättarglatt, målar upp sin bild av könsrollerna i människans förhistoria – en värld befolkad av fysiskt dominanta hanar med spjut och kräsna barnafödande honor – allt för att sedan gå i defensiv reträtt och indirekt idiotförklara alla som inte håller med.

Att något känns mossigt betyder inte nödvändigtvis att det är oriktigt, det måste vi, i ”det naturalistiska misstagets” namn, genast påminna oss om. Men Heilig är hjärnforskare, inte antropolog, och när han grundar sin forntidshypotes uteslutande på sådant som muskelmassa och olika djurs (råttors, bananflugors) generella reproduktionsstrategier, saknar den en komplexitet som också får den att kännas, ja mänsklig.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Även då han håller sig till sitt eget spännande specialområde, hjärnan, saknar jag ibland kompletterande resonemang.

I små syrliga inpass avfärdar han likhetsfeminismens (som han ser det) blinda strävan efter exakt numerär jämställdhet precis överallt

Exempelvis hade jag gärna sett en diskussion om varför våra hjärnor delvis uppvisar sådana fascinerande olikheter. Hur mycket av det som inte kan hänföras direkt till fosterlivet är egentligen medfött och hur mycket beror på omgivningens förväntningar under hjärnans mest formbara år? Denna problematik hade Heilig gärna fått beskriva utförligare, om så bara för att förekomma kritiken.

Istället tar sig Heilig tid att själv debattera olika sakfrågor. I små syrliga inpass avfärdar han likhetsfeminismens (som han ser det) blinda strävan efter exakt numerär jämställdhet precis överallt, efterlyser indignerat högre löner i kvinnodominerade yrken och argumenterar brinnande för pojkars rätt till ett utbildningssystem anpassat efter deras neurobiologiska förutsättningar, särskilt i en värld där traditionellt manligt kroppsarbete successivt blivit allt mindre eftertraktat.

Allt sammantaget gör att boken framstår som ganska splittrad, både i ärende och temperament.

När Heilig nu hade chansen hade han ju själv kunnat ge oss det han tycker att vi saknar: nykter kunskap om kön och neurologi, just för att vetenskap och värderingar ska kunna gå framåt hand i hand i jämställdhetskampen.

Och trots att jag själv alltså välkomnar böcker i detta ämne lämnar jag läsningen av ”Hon, han och hjärnan” i ett mycket kluvet tillstånd, ungefär lika irriterad som upplyst.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons