Annons

Värmen blev kyla efter SD-kvinnornas kritik

Sara Recabarren.
Sara Recabarren. Foto: Magnus Liam Karlsson

Trots avsky från det omgivande samhället stärkte gemenskapen i SD de kvinnor som porträtteras i Sara Recabarrens ”Insidan”. Men när SD-kvinnorna kritiserade partiet inifrån möttes de av tillmälen och hot.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Insidan: SD-kvinnorna och partiet

Författare
Sara Recabarren
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts

207 s.

Sverigedemokraterna är ett parti på tvärs mot den etablerade feminismen. Det är reaktionärt i sin familjesyn, fnyser åt genusanalys och har överlag en grabbig framtoning. Av alla riksdagspartier är det också det parti med störst andel män både bland väljare och aktiva medlemmar. För att kunna växa är partiet emellertid angeläget om att locka fler kvinnor.

Så hur går det då för dem som faktiskt väljer att gå med? Sara Recabarren – TV4-journalist och vice ordförande i föreningen Grävande journalister – har försökt ta reda på just det.

Under ett halvår har hon gjort djupintervjuer med fyra profilerade SD-kvinnor, om vad som dragit dem till partiet och om deras upplevelser av tiden som aktiva:

Kristina Winberg, som på kort tid gick från politisk novis till att bli SD:s första EU-parlamentariker, men uteslöts när medier fick tag i hennes inspelning där en kvinna berättar hur deras manlige partikollega tagit henne på brösten.

När de påpekar felaktigheter manövreras de bort och får utstå grova tillmälen och anonyma hot.

Maddelen Larsson, som gjorde karriär som kommunpolitiker i Falköping, men stängdes av när hon uppmärksammade att det försvunnit pengar ur partikassan.

Annons
Annons

Julia Kronlind, som lockades av SD:s värdekonservativa familjepolitik, vann trovärdighet genom sin kristna tro och erfarenhet av biståndsarbete och som nu är partiets vice ordförande.

Lena, som också engagerade sig lokalt i partiet, men som kände sig trakasserad av såväl meningsmotståndare som lokalpress och det egna partiet när hon hoppade av och som nu därför framträder anonymt.

I sin bok ”Insidan: SD-kvinnorna och partiet” skildrar Recabarren kvinnornas erfarenheter i en lätt dramatiserad stil för att skapa känsla av här och nu. Ibland får ansatsen motsatt effekt, när detaljer som att ”smöret smälter på det varma brödet” så tydligt framstår som litterär utbrodering att läsaren tvärtom påminns om att allt är skrivet i efterhand. Men greppet gör ändå sitt för att göra texten lättillgänglig.

Lena säger att stämningen på partimötena stundtals uppnår väckelselika höjder.

Genom kvinnorna upplever vi den starka optimismen och kamratskapet i partiet. Avskydda av samhället, men stöttade av varandra engagerar de sig för sina hjärtefrågor och känner samtidigt vinden i ryggen. Lena säger att stämningen på partimötena stundtals uppnår väckelselika höjder.

Kombinationen av framgång och utomståendes förakt framstår som ett nära nog optimalt recept för att skapa sammanhållning. Efter riksdagsinträdet 2010 berättar Kristina om hotfulla affischkampanjer riktade mot henne som person, och Lena om hur folk stryker omkring hennes hus om nätterna. Gemenskapen ger ändå kraft att fortsätta.

Värmen kan dock förbytas i lika stor kyla när någon inte rättar sig i ledet.

Annons
Annons

Av de fyra kvinnorna kommer alla utom en (Julia) att få erfara detta för egen del. När de påpekar felaktigheter manövreras de bort och får utstå grova tillmälen och anonyma hot – och nu inte från meningsmotståndare utan från partianhängare – alltmedan de män som ertappats med grov förskingring eller sexuellt ofredande fortsatt hålls om ryggen av ledningen.

Maddelen jämför känslan efteråt med att ha varit med i en destruktiv sekt. Och trots att hon fortfarande tycker att partiet är rätt ute i sin politik säger hon sig vara ”livrädd” för vad som skulle hända om SD faktiskt skulle hamna i regeringsställning.

I en tid när åsikter ofta överröstar fakta känns det både ovant och ganska befriande att läsa en bok som på det stora hela överlåter åt läsaren att bilda sig en egen uppfattning. För Recabarren argumenterar inte emot kvinnornas politiska slutsatser och subjektiva upplevelser. Tvärtom försöker hon återge dem så ärligt som möjligt.

Som motvikt fyller hon i stället ut med bakgrundsfakta och kontext. Och om något hade jag gärna sett ännu fler av dessa sakliga inpass. Men Recabarrens avsikt med boken har inte varit att belysa SD:s historia eller politik som helhet, utan att lyfta fram dessa kvinnors erfarenheter.

Man bör ha i åtanke att tre av de fyra vittnesmålen kommer från personer som hamnat på kant med sitt parti.

Deras berättelser utgör inte hela sanningen om SD. De utgör inte hela sanningen om hur det är att vara kvinna inom SD, eller ens hela sanningen om de episoder de återger – man bör ha i åtanke att tre av de fyra vittnesmålen kommer från personer som hamnat på kant med sitt parti.

Men tillsammans målar de ändå upp en både initierad och obehaglig bild av SD:s inre maskineri, där medlemmar förväntas hugga varandra i ryggen för att bevisa sin lojalitet, där partitoppen kortsluter demokratiska processer och där principer som lag, ordning, yttrandefrihet och respekt för kvinnor mer än gärna används som slagträn mot andra, men snart blir obekväma när de ska appliceras på de egna leden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons