Annons
Krönika

Madelaine Levy:Varning för politiker som framkallar löje och skräck

Charlie Chaplin i ”Diktatorn”.
Charlie Chaplin i ”Diktatorn”. Foto: Mary Evans/AF Archive

Som Charlie Chaplin visade kunde nazisterna vara dråpliga. Men ofta var de löjeväckande gesterna i grunden djupt skrämmande. En nyutkommen bok varnar för politik av det slag som får oss att samtidigt skratta och bli skrämda.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Vi faller aldrig två gånger i samma avgrund. Men vi faller alltid på samma sätt, i en blandning av löje och skräck.”

Så skriver den franske författaren Eric Vuillard i ”Dagordningen”, en tunn liten bok som oväntat tilldelades 2017 års Prix Goncourt och som nu finns i svensk översättning. 

Boken är en skildring av upptakten till andra världskriget. Sådana finns det många, men det här är något ganska annorlunda. Vare sig en roman eller någon regelrätt historik utan en tunn liten berättelse på bara dryga 120 sidor där ett antal pregnanta scener följer på varandra. 

I den första av dessa scener samlar Hitler och Göring 24 män i likadana svarta filthattar till det så kallade ”Hemliga mötet”. Det är februari 1933, Hitler är kansler, men inte vald till det – han har intrigerat sig fram till posten. Snart är det val igen, och nazistpartiet behöver pengar till sin kampanj. De inbjudna representerar ägarfamiljerna bakom Tysklands största industrier, bland annat Opel, Krupp och Siemens.

Göring argumenterar effektivt för att nazismen är det stabila valet: vinner Hitler kommer det inte bli val på tio, nej kanske faktiskt inte på 100, år. De närvarande är inte nazister, men stabilitet låter bra, det är ju gynnsamt för affärerna, och Hitler är oväntat trevlig, trevligare än vad de trodde att han skulle vara. De öppnar plånboken. 

Annons
Annons

Vuillards scener är litterära, smått poetiska, i sitt uttryck, men inget som återges är författarens eget stoff, utan fakta är, ner till minsta blankputsade guldknapp, lyfta ur historiska redogörelser och vittnesmål. 

Fem år efter ”Det hemliga mötet” så är det dags för Anschluss, annekteringen av Österrike. Vid tysk-österrikiska gränsen står den tyska armén redo att rulla mot Wien. Vädret är fint. På gator och torg står österrikare beredda att välkomna tyskarna med nazistflaggor i händerna. Men inget händer. Den snart så fruktade tyska armén, dess omtalade stridsvagnar, lyckas faktiskt inte ens ta sig halvvägs. Det handlar om olika typer motorhaveri, kanske problem med bensinen, eller om det är något annat. När Hitler ska förbi med sitt ekipage måste man vänta på att stridsmaskineriet rullar ut i vägrenen. Så långsamt går det. 

Till slut rinner tiden iväg och det är inte långt kvar till det välregisserade firandet på Wiens gator ska inledas. Man har inget val – fordonen får lassas på tåg och forslas vidare in i landet. Bilden av det tyska krigsmaskineriet, lassat på godsvagnar som grönsaker, är absurd, minst sagt löjeväckande. Den gör det enkelt att förstå hur Mel Brooks och Charlie Chaplin kunde göra så stor komik av nazismen. Men läsningen är också skrämmande: Tänk om något annat land hade satt upp motstånd? Tänk om … Löje och skräck ...

I stället sitter Winston Churchill och Neville Chamberlain, just denna dag, och äter en god lunch i London med Tysklands tillträdande utrikesminister, Joachim von Ribbentrop. Ribbentrop är inget vidare sällskap, burdus och skrävlande, inte minst om sina tennisframgångar. När budet kommer att tyskarna nu annekterat grannlandet får Chamberlain en lapp från utrikesministeriet. Europa är, bara några år efter första världskrigets slut, återigen på väg att gå i bitar. Men Chamberlain, mer än något annat lojal med sin egen väluppfostrade artighet, säger ingenting. Annekteringen nämns inte med ett ord. Man bryter inte ens upp lunchen. Han sitter bara kvar och konverserar.

Annons
Annons

Tidigare i veckan fick jag tillfälle att diskutera 1930-talets lika löjeväckande som skrämmande undfallenhet med Eric Vuillard då jag intervjuade honom i Stockholm under ett arrangemang av Franska institutet och bokförlaget Lind & co. Polarisering, svårmanövrerade informationsflöden, och snabba tekniska landvinningar: det är svårt att inte associera 1930-talet till vår egen tid. Men Vuillard konstaterade att om det är något historien borde ha lärt oss så är det att inte dra alltför snabba slutsatser. Att det ena årtiondet skulle vara precis som det andra, eller att den ena auktoritära rörelsen skulle gå att tolka som den andra, leder sällan till annat än plattityder. Som sagt: vi faller aldrig två gånger i samma avgrund. 

Däremot påminner ”Dagordningen” om att samhällen, historiskt, ofta gått, eller snarare drivit mot, katastrofen i små, nästan omärkliga till synes vardagliga steg – och att det som ofta utmärker dessa förflyttningar är just kombinationen av löje och skräck. 

Och kanske kan vi även i dag använda denna kombination som ett slags lackmustest, för att läsa av den svårtolkade samtiden och dess politiska spel. För vilka är egentligen dagens motsvarigheter till de där pansarvagnarna som måste forslas med tåg, eller till den in absurdum artige Neville Chamberlain?

Vad är det som får oss att skratta till – men snabbt sätta skrattet i halsen då vi inser att det som sker egentligen är djupt skrämmande. Vilka makthavare, vilka lagförslag, vilka grandiosa åthävor, vilka oheliga allianser och, ja, vilka tweets?

Kanske, om vi inte vill falla i ännu en avgrund, kan vi börja där någonstans.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons