Annons

Vart leder Erdogans senaste utbrott?

Michael Sahlin, om den komplexa riskbild som är knuten till Turkiets militära inmarsch i norra Syrien .

Under strecket
Publicerad

På flykt från Ras al Ayn undan den turkiska militärens beskjutning.

Foto: Baderkhan Ahmad/TT Bild 1 av 1

På flykt från Ras al Ayn undan den turkiska militärens beskjutning.

Foto: Baderkhan Ahmad/TT Bild 1 av 1
På flykt från Ras al Ayn undan den turkiska militärens beskjutning.
På flykt från Ras al Ayn undan den turkiska militärens beskjutning. Foto: Baderkhan Ahmad/TT

Det syriska dramat har nu inlett en ny akt – säkert inte slutakten – i och med Erdogan-styrda Turkiets länge aviserade militära inmarsch i norra Syrien. Denna gång kallar man operationen in i grannlandet ”Operation fredsvår” (eller "fredskälla" i en annan översättning), en absurditet lika stor som Erdogans vrede över att västländer kallar detta senaste turkiska krigsäventyr för en ”invasion”.

Men benämningen följer logiken från tidigare inskridanden; den senaste, in i området Afrin i januari 2018, benämndes ”Olivkvisten”. Ordet fred definieras olika.

Turkiet under president Erdogan är nu än djupare militärpolitiskt fast i de syriska träskmarkerna: i juli 2016 operation ”Eufrats sköld” i gränsområdet Jarablus/Al Bab/Manbij, i januari 2018 alltså ”Olivkvisten” in i området Afrin, och därutöver, som resultat av förhandlingarna i Astana-formatet mellan Ryssland, Iran och Turkiet, genom 12 s k observationsposter som tänkt buffertlinje mellan parterna i den extremt utsatta Idlib-provinsen. Och nu krönes allt detta alltså med aktuella, och internationellt starkt kontroversiella, ”Operation fredsvår”.

Annons
Annons

Så nu bombas Kobane, igen. Men erinrar sig hur allt började, hur senaste fas började, just i Kobane för nästan exakt 5 år sedan. 

En överraskad och uppskrämd omvärld hade sett det syriska inbördeskriget urarta genom tillkomsten av en av historiens blodtörstigaste terrorsekter, IS, som hade inlett en svepande erövringskampanj i stora delar av både Irak och Syrien. Hösten 2014 stod gränsstaden Kobane på tur. Under uppsikt av turkiska stridsvagnar uppställda passivt på andra sidan gränsen kämpade de kurdiska försvararna i desperat försvarskamp. Erdogan förutsade Kobanes omedelbart förestående fall. Tusentals invånare flydde över gränsen.

Händelserna den hösten innebar en vändpunkt i flera avseenden. Upprördhet bland främst kurder i sydöstra Turkiet över det kallsinne som det officiella Turkiet visade Kobanes försvarare ledde till omfattande demonstrationer som bidrog, via detta skedes första allvarliga bombattentat, mot Kobane-sympatisörer i grannstaden Suruc, till att en flerårig ”fredsprocess” mellan Ankara och PKK avbröts och ersattes av återupptagna och synnerligen våldsamma krigshandlingar.

Konsekvenserna av denna händelsekedja styr alltjämt: lika oförsonlig som asymmetrisk konflikt mellan det officiella, islam-nationalistiska Turkiet och den kurdiska rörelsens olika förgreningar.

Men Kobane innebar också en annan vändpunkt. Försvararnas heroism övertalade en dittills tvekande Obama-administration att det nu trots allt var dags att återkomma militärt till den Mellersta Östern-arena man efter Irakfiaskot helst hade velat slippa befatta sig med. Alltså amerikanska flygangrepp på Kobane-försvararnas sida vilket hejdade IS både lokalt där och därefter generellt i hela regionen. Ett militärt samarbete USA–kurdiska YPG hade inletts, USA hade initierat och tagit befälet över en fulltalig internationellt koalition mot IS, kurdiska YPG breddades genom inkorporerande av även andra etniciteter i Syrian Democratic Forces, alla dessa steg som i slutändan, i början av detta år, kunde summeras vara att monstret IS i allt väsentligt hade besegrats, om än till stora kostnader, särskilt för koalitionens/USA:s omistliga ”boots on the ground” som hade förlorat 11 000 i döda och mångfalt fler i skadade, medan USA:s förluster var försumbara 5.

Annons
Annons

”Ett kolossalt misstag att satsa på YPG” heter det nu bland en del Turkietapologeter. Till det skall sägas att de alternativ som förvisso prövades befanns tydligt och klart militärt oanvändbara.

Tragiken och dramatiken nu bottnar som bekant i att den stormiga utvecklingen i Turkiet, parallellt med den i bl a Syrien, lett till en regimkonstruktion och en regimbedömning i Ankara innebärande att utvecklingen i nordöstra Syrien, inklusive det amerikansk-kurdiska samarbetet och legitimeringen av den kurdiska saken och identiteten, utgjorde ett existentiellt hot mot Turkiet och alltså var oåterkalleligen oacceptabelt.

På den punkten finns nu utrymme och anledning att något skärskåda de officiella turkiska argumenten, sådana de nu godtagits också av det turkiska parlamentet, inklusive alla oppositionspartier utom förstås pro-kurdiska HDP. Ankara kräver omvärldens förståelse (och stöd) för att det alls inte handlar om en invasion av ett grannland utan en anti-terroroperation mot YPG och dess politiska arm PYD. Terrorbeteckningen av YPG grundas i denna kurdiska organisations ideologiska släktskap med PKK i Turkiet. Ankaras problem består i att man inte lyckats vinna internationellt gehör för denna beteckning, genom denna koppling, och turkiska påståenden om YPG-attacker in i Turkiet, bl a som förevändning för inmarschen i Afrin för halvannat år sedan, har inte verifierats av omvärlden.

Och skälet för denna verifierade YPG-återhållsamhet har länge varit uppenbart: omsorgen om samarbetet med USA och USA:s starka intresse av att tillse att partnern YPG inte destabiliserar det ömtåliga läget genom att bjuda på förevändningar för turkisk aggression. Även PKK:s noterade återhållsamhet med bombattacker och liknande i Turkiet senare år torde ha samma strategiska grund.

Annons
Annons

Så Ankaras hotbild får snarare ses och förstås i politiska termer. Hotet från YPG, sådant det definieras av en trängd Erdogan-regim – trängd både av ledarens sviktande popularitet till följd av ekonomisk kris och åtföljande flyktingkris och därmed sammanhängande uppenbara behov av fortsatt allians med landets turknationalistiska krafter – handlar om den bedömda risken för att även den turkiska kurdfrågan blir ohanterlig för regimen om de syriska kriserna utmynnar i att det intill gränsen mot Turkiet uppstår en internationellt erkänd och därtill USA-stödd kurdisk statsbildning, i praktiken omöjlig att besegra militärt, liksom PKK i Turkiet därmed.

Det är detta långsiktiga politiska hot som Erdogans regim nu begär att omvärlden/västvärlden ska inte bara uttrycka allmän förståelse för utan också aktivt stödja, helst också militärt. Detta fick Nato:s Jens Stoltenberg höra vid sitt blixtbesök i Ankara i dagarna: vi begär Nato:s aktiva stöd, det räcker inte med allmänna ord om förståelse, sade utrikesminister Cavusoglu bistert, med tillägget att talet i västvärlden om vapenembargo mot Turkiet bekräftar det kloka i Turkiets beslut att köpa luftvärnssystemet S-400 av Ryssland.

Och då minns Cavusoglu att det inte var länge sedan, nämligen vid tiden för kampen för Kobane hösten 2014, då en debatt uppstod också i USA om att det kanske var tid att ompröva terrorstämpeln på turkiska PKK, som stod pall när andra sviktade i undsättningen av de av IS hotade yazidierna. Observera att det var vid den tiden som pro-kurdiska HDP vann insteg i det turkiska parlamentet och därmed hotade Erdogans och AK-partiets dominans.

Annons
Annons

Men nu har läget ändrats i grunden, och nu, när turkiska armén med hämndlystna rebellallierade anfaller och det amerikanska stödet sviktar, rapporteras faktiskt om motangrepp av YPG mot turkiska städer. Och nu talas i den turkiska propagandan om att YPG skulle släppa lös IS-fångar mot löfte att hjälpa till i försvaret mot det turkiska angreppet. En ond cirkel tycks ha inletts. Utvecklingen skenar.

Den internationella indignationsstorm som väckts av operation Fredsvår, inte minst då i USA i ett annars så splittrat säkerhetspolitiskt etablissemang , blandas med stark oro för konsekvenserna i olika avseenden och riktningar. Främst handlar det då om den USA-ledda koalitionen mot IS och risken för att den turkiska aktionen ska leda till IS-massflykt ur fängelserna och ett allvarligt bakslag i den kamp mot IS som troddes vara i allt väsentligt vunnen, ett viktigt steg i kampen mot terrorism generellt. Sakläget är ju att om endast Turkiet stämplar YPG som terrorister så stämplar hela det internationella samfundet IS som detta, en i sammanhanget ytterst signifikant skillnad. Bruket och missbruket av begreppet terrorism är en av vår tids ödesfrågor.

En annan oro gäller hur dramatiseringen i nordöst ska påverka den syriska krisarenans övriga frontavsnitt, främst då det fortfarande rebellkontrollerade Idlib i nordväst och den upptrappade konflikten på syriskt territorium mellan Israel och kombinationen Iran, pro-iranska miliser och libanesiska Hizbollah. Den flyktingvåg som nu utlösts i nordöst kan adderas till den flyktingkatastrof som länge fruktats som konsekvens av slutstriden om Idlib, ett allvarligt memento för europeiska farhågor för en ny flyktingvåg. Och kopplingen mellan detta drama och det som nu sker i nordöst är uppenbar: Erdogan har ju t o m i FN:s generalförsamling talarstol nyligen deklarerat att ingripandet i norra Syrien också motiveras av att Turkiet, som dignar under bördan av 3,6 miljoner syriska flyktingar, måste tillskapa ett säkert område, "a safe area", dit en betydande andel av dessa flyktingar kan avtransporteras och återetableras.

Annons
Annons

Operation Fredsvår skulle på så sätt slå två flugor i en smäll – men för bådadera kräver man alltså (utan framgång) omvärldens förståelse och stöd, inte minst för att finansiera alla de bostäder som en trängd turkisk byggindustri skulle få i uppgift att i rekordfart bygga åt de deporterade.

Ytterligare en oro gäller effekterna på den inflammerade kurdfrågan i turkisk politik och samhälle. Och på FN:s möjligheter att arbeta vidare med en långsiktig politisk lösning på den syriska tragedin, vilket i sin tur styrs av den turkiska upptrappningens inverkan på Turkiets relationer till Ryssland, USA och EU.

Och så finns det en utbredd oro till att notera. Vad utvisar Trumps eftergift mot Erdogan, och därmed svek mot partnern YPG i kampen mot IS, om hur mycket det i dagens värld går att lita på USA, Trumps av extrem polarisering plågade och skakade USA? Att den frågan, oavsett just nu aktuella fallet YPG, alls ställs, i Tel Aviv, Riyad, Abu Dhabi, Kabul och Paris (ja, och Ankara) säger något viktigt om vår osäkra tid. Att världens gång ska tillåtas styras av en twittrande amerikansk presidents inrikeskalkyler inger inte känsla av trygghet. Samma sak regionalt: det är starkt oroande att situationen i det plågade Syrien nu allvarligt förvärras som följd av en turkisk självhärskares behov av att stärka sitt grepp över stat och samhälle i ett vilset Turkiet.

Handfallenhet präglar USA:s och omvärldens hållning till Turkiet och den syriska tragedin.

MICHAEL SAHLIN är ambassadör och fil dr samt ordförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens avd VI.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons