Annons

De dödas verkliga antalEtt koncentrat av nutid, sorg och innerstadsliv

Lotta Olsson.
Lotta Olsson. Foto: Ulrica Zwenger

Lotta Olssons romandebut är ömsom gripande ömsom som en redan daterad stumfilm. En desillusionerad förlagsredaktör funderar på om hon vill leva enligt normen – och hur man gör för att överleva utanför den.

Under strecket
Publicerad

De dödas verkliga antal

Författare
Lotta Olsson
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100161460

224 s.

Teppanyakihäll. Det fladdrar in i mitt huvud bara några sidor in i Lotta Olssons första roman, ”De dödas verkliga antal”, ordet som för några år sedan blev som en symbol för livet i Vasastan i Stockholm, efter det nog mest delade bostadsreportaget någonsin. Jag väntar på att teppanyakihällen ska nämnas även här. Det gör den inte. Men det hade inte överraskat. För inledningen och miljön är en bild av Vasastan just nu, på 2010-talet.

De vältränade kvinnorna går med svarta barnvagnar av samma trendiga märke, jobbar som jurister, copywriters eller key account managers, männen springer runt i designskor med för tunna sulor, de medvetna medelklassföräldrarna – som får fler och fler barn – har bestämda åsikter om det mesta och butikslokalerna övertas av mäklarkontor och surdegsbagerier.

Det är en stadsdel där ”det som syns är det som räknas”, för att citera huvudpersonen, en kvinna som kallas Nicke men heter Veronica. Men har vi inte bara ytterst stereotypa föreställningar av stadsdelar som Vasastan och Södermalm? Stämmer de verkligen? Den här romanen väcker de frågorna och på så vis spelar dagens Stockholm en viktig roll.

Annons
Annons

Nicke är en desillusionerad förlagsredaktör som vandrar runt i sina kvarter, vid Vanadisplan i Vasastan, minns händelser från sin uppväxt och olika kärleksrelationer som vuxen, funderar på varför livet har blivit som det har blivit. Skulle hon vilja ha det som människorna som hon ser runtomkring sig? De som är par, har barn och alla de ”rätta” sakerna. Romanen visar på det komplexa i att förakta normen och att vilja leva i den.

Den rör sig dessutom på ett spännande sätt mycket kring självbilder, de vi har av oss själva och vilka föreställningar andra har av oss. Nicke verkar vara skönt kantig, lite grå och ingen glättig minglare. Eller är hon det? Jag hoppar till när hon reflekterar över att hon skriver ”kram” i mejl till författare hon jobbar med och att hon vill ses som ”varm och kroppslig”. Kanske framstår hon ändå som ”smart, snygg och singel” utåt, även om hon själv funderar på om inte ”ensam, barnlös, medelålders” ligger närmre verkligheten. Det är därtill en berättelse om sorg, både över de liv som varit och de som aldrig blev, och om moderskap utan att själv bli mamma.

”De dödas verkliga antal” är Lotta Olssons första roman men hon har en omfattande produktion bakom sig. Förutom diktsamlingar för vuxna en lång rad barnböcker, varav några är genialiska, rimmade poesiböcker, som ”Liten, liten snälling”. Hon skriver enkelt och poetiskt i romanen, men inte som en poet som försöker skriva prosa, utan som en författare som bevisar att hon behärskar ännu en genre. Den är både välskriven och välkomponerad.

Annons
Annons

Att den är ett koncentrat av nutiden blir en intressant kontrast till Lotta Olssons tidigare verk där hon ofta, genom referenser till de antika myterna, hänvisat till det mer tidlösa. Boken för inledningsvis mina tankar till Lyra Ekström Lindbäcks senaste, finstämda roman ”I tiden”, som är så mycket en tidsskildring att nuet riskerar att bli slitet och dåtid innan man har läst klart den.

Jag blir nästan lite uttråkad under läsningen av ”De dödas verkliga antal”, i korta stunder känns den som en svart-vit stumfilm. Men bara stundtals, och tack och lov tar den sig vidare från det alltför tidstypiska. För samtidigt ägnar sig Lotta Olsson även i den här boken åt de eviga frågorna och återkommer till tematiken i tidigare verk, som uppväxt, makt, lust och svårigheten med relationer. Hennes text karvar sig in i den mänskliga existensen på ett intimt och obehagligt sätt.

Nickes flödande tankar bryts av med dödsrunor, som hon läser och konstaterar är som ”sammanfattningar av liv”. Det är också det romanen sysslar med, att sammanfatta livet. Och den efterlämnar påträngande frågor: Vilka blir mina ”närmaste” och vem kommer att sörja mig? Valde jag rätt väg? Och var det verkligen det som syntes som räknades?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons